måndag 3 januari 2011

Habiliterare utan gränser...

Så skulle man kunna kalla mitt jobb, nä då... Personligt stöd heter det. Gränser har vi, men kanske inte så tydliga alla gånger.

Jag sitter på jobbet nu och då kan jag ju passa på att skriva om mitt jobb, så kanske det inte är allt för dålig arbetsmoral. För att det ska blir ännu bättre kan jag skriva att jag har världens bästa jobb. Inte för att jag har så mycket att jämföra med. Eftersom jag inte haft så många jobb tidigare. Men jag gillar mitt jobb jätte mycket.

Jag tror inte att det är så många som vet riktigt vad jag jobbar med, inte ens mina närmaste vänner, kanske kan bero på att jag inte riktigt själv heller har kommit underfund med det. Jag är utbildad undersköterska, wooohooo, vilken titel! Jag jobbar åt Gävle Kommun på Personligt stöd. Här har jag jobbat i fem år nu om jag minna rätt...

Så här står det om man kollar på Gävle kommuns hemsida
Personligt stöd är hemtjänst för personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd samt personer med förvärvad hjärnskada i vuxen ålder.
Inom Personligt stöd finns ett personalteam som arbetar hemma hos kunden. Målet är att kunden ska känna sig trygg i bostaden, vara delaktig och kunna leva ett så självständigt liv som möjligt.
Stödet kan innefatta till exempel hjälp med att tvätta, städa, sköta hygien, planera inköp, handla och laga mat. Insatser kan till exempel beviljas flera gånger per dag eller någon gång per vecka. På natten arbetar nattpatrull.
I det fall insatserna beviljats och utförs i träningssyfte är de avgiftsfria.

Det är inte alls som att jobba på ett gruppboende, vi har många fler kunder med mycket olika behov. Det är det som gör det så roligt. En dag är aldrig den andra lik. Nya utmaningar hela tiden. Jag får träffa jätte många intressanta personligheter och utföra massa olika arbetsuppgifter. Vi ska försöka att hitta hjälpmedel och struktur som gör att kunden blir så självständig som möjligt. Vi kan få ett beslut som ska verkställas inom 24 timmar så det blir ofta snabba omplaneringar och jag måste ha många bollar i luften samtidigt, vilket jag älskar. Ibland kan det bli mycket för huvudet och man kan bli trött både fysiskt och psykiskt. Men det är skönt att känna att man har fått anstränga sig och att jag gör något bra för en annan människa. Stora delar av min arbetsdag spenderas i bilen, eftersom vi åker bil mellan varje kund och det kan vara långa sträckor. I bilen passar jag på att rensa upp i min hjärna och ladda för den nya insatsen. Min tystnadsplikt gör att jag inte kan berätta så mycket i detalj.

Jag får också jätte mycket energi och arbetsglädje från mina arbetskamrater som verkligen är kanon. Vi är åtta stycken och i "min grupp" är vi fyra. Vi delade upp oss i två grupper för att minska antalet personal för kunderna och för att få bättre kontinuitet. Vi är nio stycken anställda med starka och olika personligheter, män och kvinnor, unga och äldre. Den blandingen är perfekt, ett tag var vi för mycket tanter och då blev det bara kackel. Jag hatar kackel, kom med idéer och genomför dem. Att sitta och spåna och tjata om samma saker år efter år gör mig tokig. Effektivitet är det bästa jag vet. Ibland kanske jag är lite för snabb, men då får dom andra säga till mig. Vi har under två år haft en riktig guld-chef, som har jobbat mycket med våran personal grupp. Att vi ska komma varandra nära och kunna ha högt i tak. Jag har fortfarande lite svårt att säga till på ett bra sett om det är något jag inte tycker är bra. Men jag jobbar på det. Men det bästa med gruppen är att alla bidrar med något, och tillsammans blir vi då så jäkla bra!

Så nu ska jag ut på vägarna igen. Mitt jobb är bättre på somaren, men vad är inte det?''

Klicka på den här länken om du vill läsa mer om t.ex. autism, aspberger, och adhd.
Själv hjälp på vägen