Idag efter middagen kände jag att jag behövde lufta mig och prata så jag och syrran tog en biltur till norrsundet och axmar. Jag älskar att åka bil, man får intryck från omvärlden men är ändå skyddad från den. Man sitter där och kan fokusera på sina tankar och prata om allt. När jag hade släppt av syrran och var på väg hem svängde jag in till kyrkogården där Valter ska begravas. Jag greps av panik, jag blev så rädd. Valter ligger någonstans där just nu och ska ligga där ända till begravningen. Ensam i mörkret. Jag tänker att han är ledsen och livrädd. Precis som jag. Jag känner att jag måste rädda honom, men jag kan ingenting göra. Det är en fruktansvärd känsla! Så maktlös. Så liten. Vad är det som händer i min värld? Hur kunde det bli så här? Varför?
Igår hade jag svårt att sova. Jag hoppas att jag får mer sömn inatt. De få timmarna jag sov inatt drömde jag om Valter. Han levde. Tobbe ringde och berättade att han hade blivit av med cpapen och vi skulle få åka hem med honom redan samma dag. Jag åkte till sjukhuset och ammade honom. Det var lite svårt att få till det, men det var underbart!
På morgonen vaknar jag nollställd. Första sekunderna innan jag förstår vad som hänt. Då grips jag av panik igen. Samma sak varje morgon. Det går från noll till hundra när verkligheten kommer ikapp. På dagarna är det mer från femtio till hundra, för då ligger verkligheten ändå där och lurar även fast jag slår bort den för en stund.
Jag saknar dina mjuka, lena och ludna axlar älskade pojke!
Jag känner att jag vill säga förlåt till honom, förlåt för att jag lämnat honom! Förlåt för att jag jag svikit min hjälplösa lilla son!
Maria
