Nu är embryot på plats. Det var en lyckad upptining och förutsättningarna ser goda ut. Det är ungefär 40% chans att plussa. Nu väntar två veckor av hopp, oro och spänning. Ska det gå vägen eller blir vi omkullkastade igen, innan vi ens har hunnit sätta oss på huk. Ett plus skulle ge oss massa glädje och hopp om framtiden. Ett minus skulle som sagt kasta ner oss på noll igen, tror jag. Man måste satsa för att vinna, men nu känns det nästan dumt, att satsa när man inte har råd att förlora. Som att ladda geväret. Men vi vill ju inte vänta heller, för ingen har ju tvingat oss att göra det här just nu, det är vårt egna val. Massa mediciner har jag fått som hjälp på traven. En för att göra det mysigt i livmodern, en för att sänka immunförsvaret, så inte kroppen blandar ihop embryot med en bacill och stöter ifrån sig det, antibiotika för att gardera mot infektion och sist med inte minst blodförtunnande för att minsta risken för blodpropp som kan leda till missfall. Två mediciner är tabletter jag sväljer, en är vagiatorer som ska upp i muffen två grr per dag och den sista är en spruta i magen en gång per dag. Mycket att hålla reda på, tur att jag är fröken ordning och reda, så det ska inte kunna bli nån miss. Har redan skrivit ett tydligt schema för att ha koll på allt. Haha, nördvarning på den! Jag älskar ordning och planering. Gissa då om jag ogillar den här ovissheten om framtiden, som också är väldigt avgörande för hur mitt liv ska se ut. Men vem skulle inte ogilla det, oavsett om man är en planerare eller inte.
Första sprutan är tagen nu för kvällen. Jag var jätterädd, men det gick bra. Tobbe tog den och han är duktig och lugn. Jag fick en ordentligt gråtattack efteråt, men inte pga själv sprutan. Utan pga varför vi gör det vi gör, nu redan. Fem månader efter att vårt första barn kom till oss. Vi skulle inte alls behövt tänka på det här nu. Men det ältade jag om i förra inlägget om jag inte missminner mig.
Jag är trött som ett as och hoppas på att få sova inatt. En förmiddag full av oro och spänning. Hade mamma och pappa här på födelsedagsmiddag idag också. Jag och min syster brukar bjuda dom på middag som födelsedagspresent, dom båda fyller i augusti. Det blev en lyckad tillställning. Dock med en aningen spänd och trött värdinna, men så hemsk tror jag inte att jag var. Suget efter en snus är nämligen väldigt påtagligt, men det funkar, jag har ju inget val, inte enligt mina normer i alla fall.
Här är vårt embryo som nu söker sig runt i min livmoder. Hoppas hen hittar slemhinnan och finner den mysig att pola med ;) Bilden under är mitt nattduksbord, uppdukat med fragmin sprutorna.
Maria
