Blivit med katt

Just ja. Vi har blivit med katt. Jag som inte ens gillar djur så värst mycket. Men när en ensam kisse smög runt på byn och sökte mat och kärlek kunde vi inte låta bli att bjuda på tonfisk och värme. Kissen började fort kila stadigt på våran trappa. Han väntade alltid på oss när vi kom hem. Så vi letade upp ägaren som fick komma och identifiera honom. Han verkade inte alls vara så sugen på att ta hand om katten så vi frågade om vi fick adoptera honom. Vilket vi gärna fick. Vi köpte ett halsband och döpte honom till Doran, då förra ägaren inte ens visste vad han hette. Jag började med att kalla katten för Doris men när Doris saknade snippa fick det blir Doran, kanske inte så maskulint det heller. Men va fan gör det! Nu springer han in och ut hos oss som han vill. Men bäst trivs han på skötbordet i badrummet eller på bänken i hallen. Jag tror han kommer få det toppen hos oss. :)











Maria

Att vara viktig för sitt barn

När jag blev mamma tog livets mening vändning. Allt handlade om Valter och vad som var bäst för honom. Jag älskade att vara så viktig för någon. Att kunna göra bra saker för Valter fick mig att må bra. Nu efter Valters död har jag fortfarande saker att göra för honom. Se till att hans annons i tidningen blir perfekt, välja finaste gravstenen, bästa musiken, välja vad han ska ha på sig och med sig i kistan och se till att hans begravning blir perfekt. Självklart tillsammans med hans pappa. Jag har fortfarande saker att ta ansvar över för mitt barn. Sen då? När begravningen är över, urnsättningen är gjord och stenen på plats. Vad ska jag göra för honom då? Som mamma vill man vara viktig för sitt barn och kunna hjälpa och fixa så det blir så bra som möjligt. Självklart kommer jag hålla gravplatsen fin. Men jag vill göra mer! Jag vill vara viktig för honom. Jag vill vara viktigast i världen för någon. Jag är fortfarande mamma, men jag vill också kunna göra saker som en "vanlig" mamma gör. Jag förstår varför vissa föräldrar till änglabarn startar projekt i barnets ära.

Jag har tänkt på en sak de senaste dagarna. Lyckan jag kände den tiden Valter levde är så stark att inte ens den djupaste sorgen kan släta över den. Det är värt det! Jag har hellre allt det här än ingenting. Minnena med Valter får mig att vilja fortsätta leva. Innan jag drabbades av det här trodde jag att det enda man skulle vilja var att själv också dö om det hände. Men så känner inte jag. Så länge jag minns Valter känner jag glädje. Hur kan rörde sig, hur kan såg ut när han gäspade, hur det kändes när han kramade om mitt finger och pillade på mitt bröst/hals, hur kan tittade på oss och hur kan lät och luktade.

Om Valter bara visste hur mycket han gjorde för mig. Älskade lilla pojke! Jag ska se till att jag klarar det här, jag ska leva mitt liv för dig.

Men gud så ont det gör att inte få se dig växa upp. När hade du lärt dig gå? Hur hade din röst låtit? Vad hade du fått för intressen? Hade du blivit mammig eller pappig? Vilket hade blivit ditt favorit gosedjur? Hur hade du sett ut som ettåring? Femåring? Tonåring?





Maria