Simskola

Loke har gått på intensivsimskola i sex veckor. Idag var det avslutning och föräldrarna var med och titta. På uppvärmningen skulle alla plocka svamp, Loke berättade för alla att han inte gillar svamp, så han plockade äpplen istället. Sedan skulle som plocka kottar i träden, så sa han att dom kan ligga på marken också och plockade där nere istället. Sedan kom en stor björn så alla skulle springa fort iväg. Då ställer sig Loke bredbent och händerna rakt fram. "Jag tar skotern istället" säger han. Alltså, hahaha, älskade unge! Jag kunde inte sluta fnissa. Loke har varit jätteduktig. Han fick diplom och hade lyckats ta alla tre baddarna. Jag är väldigt stolt över våran Loke! Han är en sån ödmjuk och härlig pojke.








Efter simskolan åkte vi och köpte saker att göra fint på Valters grav med. Hittade en jättefin lykta. Nu ser vi fram emot att stenen ska komma.





Loke bjöd hem mina föräldrar på fika när vi kom hem. Sedan unnade vi oss mat på Allstar. När vi fick in förrätten säger Loke "Ah shit vad duktig dom var på att göra det här!".





Efter maten blev det en premiär tur till furuvik. Tittade mest på djuren, schimpansen bjöd på lite snoppvisning dagen till ära. Jag såg inte ens att han gjorde det för ens efter när jag fick en kommentar om det på instagram. Haha, så roligt! Trots att dagen har innehållit bara roliga saker så är den ändå helt fel. Vi skulle haft en barnvagn stolt dra runt på!

















Maria

Urnsättning

Idag har vi haft urnsättning för Valter. Närmaste familjen samlades och det blev en fin stund. Smärtsamt med fint, precis som begravningen. Det känns skönt att vi vet vart han är nu, fast ändå på helt fel plats! Han skulle ha legat mellan oss i soffan i babynestet omsluten av värme och kärlek. Usch så ont det gör! Så fruktansvärt ont! Jag saknar honom på ett vis jag inte trodde var möjligt. Jag älskar honom med sån styrka jag inte trodde var möjlig! Min lilla son, mitt barn! Så sjukt, obegripligt. Förstår ni? Det gör inte jag! Det är för stort och för tungt för att ta in. Jag ställer mig fortfarande frågorna "Vad fan är det som har hänt?" och "Varför, varför Valter!?"

Nu när det som inte fick hända ändå har hänt, så har allt gjorts precis som jag och Tobbe ville ha det och det är skönt. Vi har valt och planerat med omsorg. Tänk er själv att få välja sten till ert barns gravplats, musiken till begravningen, text på stenen, på annonsen. Vilka saker ska ha han med sig i kistan, på kistan, i jorden. Vilka kläder? Vilka färger? Vilka blommor? Vad skriver man i brevet till sitt barn när man vill få ner allt man hade viljat säga under hans livstid från spädbarn till vuxen? Brev räcker inte, hur många man än skriver. Tobbe målade hans urna i den gröna färgen han målade i hans rum. Stenen är specialbeställd med en lika grön elefant som jag har runt halsen. Den kommer om några veckor. Allt är verkligen perfekt kring Valter! Förutom att han inte lever här med oss på jorden. Jag är stolt över mig och Tobbe. Så otroligt stolt över att vi har fixat allt så himla bra trots den tunga sorgen och smärtan vi har. Vi har gjort allt rätt och på bästa vis för Valter under hans tid i livet och allt kring begravningen. Vi ska fortsätta kämpa vårt hårdaste för att leva livet åt honom. Om det är så att Valter är med oss vill vi att vi ska vara mysiga människor att vara vid. Världen är hemsk och orättvis, vi ska visa den att vi står starka och inte låter oss brytas ihop. Den ska fan inte få förstöra mer än den redan gjort! Vi ska klara det här, för Valters skull!

Men det är inte alltid lätt att hålla i dom tankarna. Flera gånger om dagen bryter jag ihop. Det känns som att någon försöker strypa mig samtidigt som den sparkar mig i mitt bröst och i min mage. Det svider som skärsår på insidan av min kropp. Då vill jag dö. Bara dö! Jag vill inte leva en dag till i det här livet och jag kan inte alls förstå och lyssna till det jag sagt tidigare och skrivit här ovan. Då är allt svart! Det känns som att det aldrig kan blir ljust igen. Men till slut är det ändå något som får mig att blanda ut det svarta med lite vitt och Valters gröna färg, då blir det lättare att andas igen. Tills det hugger till igen när jag minst anar. Jag ska kämpa, för Valter, för framtiden, för dom jag älskar och för dom som älskar mig!

Vi släppte upp ballonger till Valter i himlen. Den ena ballongen lyfte inte riktigt direkt. Loke ropade "Ser du Alexander, Valter springer med ballongen!" Så himla gulligt. Alexander är Lokes och Valters kusin. Loke håller på att tappa sin första tand. Han vill lägga den på Valters grav när han tappar den, för då säger Loke att Valter alltid kommer minnas honom. Loke säger att han tror att Valter saknar honom och att han försöker skriva ett meddelande till honom. Loke är så fin!

Ballongbuketten gav vika av kylan. Så den får pryda vårt vardagsrum just nu.

Loke och jag sänkte ner urnan tillsammans, den vilar på en av Valters babyfiltar.

Morsdag

Grattis alla mammor på morsdag. Min första, den är absolut inte som jag önskar. Jag har försökt njuta så mycket jag kunnat och fira att just jag fick bli Valters mamma. Det är jag otroligt tacksam och stolt över. Saknaden gör så otroligt ont, den slår ut mig fullständigt. Dagen har gått rätt så bra, fram tills nu. Saknaden och ångesten växer och blir värre och värre. Jag är även helt slut fysiskt. Orkar knappt prata, eller skriva.

Jag är också tacksam och stolt över att vara Lokes bonusmamma. Han är inte hos oss idag, så hans sällskap får jag njuta av en annan dag. Det är värdelöst med varannan vecka tycker jag. Vi vill ha Loke här hemma hela tiden. Men så funkar det inte. Men vi vuxna ska väl inte klaga, det är inte vi som lever i två hela olika världar och får ställa om sig varje vecka. Tyvärr är det oftast barnen som får dra det stora lasset vid varannan vecka boende. Undra hur länge han kommer palla att bo så här? Lillgrabben blir ju så stor.

Vi firade dagen med att äta middag på husseliiharen. Jag, Tobbe, Sandra, Örjan, mamma, pappa och Wilma. Vi hade sett fram emot en fin meny att välja på. När vi kom dit hade dom endast två rätter att välja på, samt en förrätt och en efterrätt. Det hade dom kunnat berätta när vi bokade bord tycker jag, men men det var långt ifrån hela världen det. Problem, smärta och tråkigheter har fått en helt ny innebörd, för oss. Jag saknar känslan av att vara lycklig. Jag saknar känslan jag fick när jag var med Valter. Jag saknar dig så obeskrivligt mycket, älskade lilla pojke!

Nu fick jag sällskap av Doran.


Maria

En månad

Idag har Valter varit död i en månad. Vart tog den månaden vägen? Jag trodde att tiden skulle gå sakta. Den har gått fort. Det känns som det var några dagar sedan jag hade honom nära. Jag kan inte alls säga vad jag gjort den här månaden eller vilken vecka jag gjorde vad. Allt är en enda dimma. Idag är en tung dag, lika så igår. Det är som att den svarta sidan tar över den ljusa. Dom hemska minnena tar över dom fina. Jag är rädd för att tappa hoppet och glömma det fina, det fina med Valter och det fina i livet jag faktiskt har och kanske får. Jag försöker tänka bra tankar, men gör jag det för mycket får jag dåligt samvete över att jag inte låter sorgen komma. Jag är rädd att jag inte äter av tårtan. Eller är det så att tårtan har tagit över hela mitt tarmsystem. Jag har ätit så mycket att det fina är så långt borta, redan utskitet. Jag får knappt ord på mina känslor. Det är som en förstoppning, förstoppad av tårtjäveln. (Nu blev den här bra tårt-beskrivningen av sorgearbetet helt plötsligt en bajshistora också, va fan!) Jag är överfull av saker som vill ut, men jag vet inte hur jag ska få ut det. Prata. Skriva. Musik. Det brukar hjälpa, men inte nu. Jag vill att någon ska berätta för mig hur jag ska göra, hur jag ska tänka och hur framtiden kommer bli, men det finns ingen som kan svara på det. Tiden får visa. Jag vill inte vänta, jag vill må bra igen! Vara helt lycklig! Inget jag kan förvänta mig på ett bra tag gissar jag.

Tobbe snickrar och snickrar. Hela tiden. Det är hans terapi. Jag känner ett stort behov utav att rensa och få ordning här hemma. Orken finns, men inte som förut. Nästan allt är i bra ordning redan också om jag tänker efter. Det är inte huset som behöver ordning, det är jag. Det är betydligt svårare att få ordning på mig själv än huset just nu. Jag skulle vilja öppna min hjärna och sortera, damma av och snygga till. Lite mer ordning blir det nog när jag skriver ändå, och pratar.

Jag lyssnade på Enya idag. Maxad volym. Drömde mig bort och såg mig själv och Valter på ett moln. Solen lyste. Det blåste varma vindar. Jag höll honom i famnen och jag dansade försiktigt. Vi såg varandra i ögonen och log. Jag grät, av lycka. Vi båda var fulla av ro och harmoni. Han ammade och han somnade sedan rofyllt i min famn och jag bara andades och tittade på honom och fylldes av glädje. Tyvärr tog låten slut och verkligheten kom tillbaka. Aldrigheten är fruktansvärd, återigen. Det går inte att ta in. Det blir för övermäktigt.

Nu ska jag försöka sova snart. Det har blivit dåligt med sömn i flera dagar nu. Jag hoppas att det kan hjälpa med goda rutiner som möjligt och lägga sig i god tid. Jag hade gärna varit vaken hela nätterna, resten av mitt liv om det var för att ta hand om Valter. Det är så fel att vi inte har honom här hemma med oss! Hela jag är ju inställd på att ha någon att skydda, ta hand om och älska, utöver det vanliga!

Jag behöver rulla längre och längre upp i kamerarullen för att komma till korten på Valter. Tragiskt det också!


Maria

Obduktionsrapport

Idag åkte vi till Akademiska i Uppsala för att få höra obduktionsrapporten. Hör ni hur sjukt det är? Han skulle egentligen födas om några veckor. Men vi åker på obduktionsrapport. Det var så hemskt att gå igenom sjukhuset. Hela akademiska är Valter för oss, det var där han föddes och levde med oss den första tiden och även den sista. Att se läkaren som försökte hålla Valter kvar på jorden den där natten gjorde att det knöt sig ordentligt i magen. Jag känner både hat och tacksamhet. Tacksamhet för hans kunskap och att han lade ner all sin tid och kraft, men hat för att det inte räckte. Inte hat emot honom, hat mot situationen. Den där kvällen, natten och morgonen är den absolut värsta i hela mitt liv. När läkaren såg mig i ögonen och förklarade att det inte skulle gå att rädda Valter. Fy faan! Paniken! Jag minns att jag kved i hela kroppen, det vred sig i hela kroppen, jag bankade Tobbe hårt på axeln och kramade han så hårt jag bara kunde samtidigt som vi skakade av panik. Jag klarar inte att skriva mer om det nu, det får bli en annan gång.

Rapporten gick i alla fall bra. Vi fick höra det vi ville. Eller ja, ville och ville. Jag tror ni förstår. Vi var rädd för att dom skulle säga "vi missade att..." Hade vi...så hade han klarat sig" osv. Då hade ilskan och frustrationen blivit så mycket värre. Nu vet vi att alla gjorde allt dom kunde på bästa sätt, vi som föräldrar, Gävle sjukhus och akademiska. Det fanns inget som kunde rädda Valter, inte till ett fungerande och värdigt liv i alla fall. Hans upphängning av tarmen blev fel redan i min mage. Vilken graviditetsvecka vet jag inte. Men det beror inte på hur jag levde, vad jag åt eller vad jag gjorde. För det är väldigt lätt att man klandrar sig själv. Många kan leva med den här typen av fel på upphängningen, en del får då tarmvred när dom är spädbarn, en del senare i livet och en del aldrig. Operationen gjordes så fort det var möjligt och tarmen rättades till. Det var efteråt hans hade fått för dåliga värden i blodet och hans hjärta och njurar och annat var väldigt påverkat. Dom försökte byte ut allt hans blod, men det gick inte och även om det hade gått så hade han inte klarat sig. Den här vetskapen gör ju såklart inte att det känns lättare, men det är skönt att veta att allt gjordes på bästa sätt.

Åh älskade Valter. Jag saknar dig så jag håller på att gå sönder. Idag greps jag av panik att jag måste få se honom en gång till innan han kremeras. Jag måste få hålla, se och pussa honom innan det är omöjligt. Jag ringde fonus och dom avrådde mig att göra det, kroppen har antagligen förändrats mycket nu så det kan vara dumt att utsätta sig för det. Fonus och kyrkan han även som regel att man inte öppnar kistan mer efter välsignelsen på begravningen (undantag gör vid väldigt speciella situationer), vilket jag förstår. Det kändes mer okej efter att jag fått höra att jag inte FÅR se honom, det är inte upp till mig. Ibland är det skönt när andra bestämmer. Jag gjorde i alla fall det jag kunde, innan det var för sent. Men fy fan så ont det gör. Aldrigheten är så fruktansvärd att den inte går att tänka för djupt på.

Titta så underbar han är!



Maria

Wilma

Älskade lilla unge! Det är tur att vi har dig. Wilma är min systerdotter för er som inte vet :)











Maria

Känslor

Det är så otroligt många känslor och tankar som spinner i min kropp. Det går fort och det är rörigt. Jag behöver tid att fokusera och sortera.

Ilska över att min Valter är borta. Jag kan inte förstå att han är borta för alltid. Jag tänker ofta att "snart är han tillbaka" "snart är det bra igen". Kommer jag någonsin förstå att han inte kommer tillbaka? Jag blir så arrrrrg och det gör så ooooont när jag tänker på att han faktiskt inte KAN komma tillbaka. Men då tänker jag KANSKE, det KANSKE sker ett mirakel. Ödet kanske ser att det här är för fel för att få ha hänt, så tiden spolas tillbaka och framtiden ändras. Jag tänker att det kanske visst kan hända! Det här kanske är en dröm? Det kanske är på låtsas?

Orättvisan över att det är så enkelt för vissa och så svårt för andra. Det känns som en del människor skaffar barn bara för att "man ska". Det kanske inte är barn dom egentligen vill ha, men dom skaffar barn ändå. Alla uppskattar inte sina barn så mycket som man ska enligt mig. En del behandlar inte sina barn som man ska enligt mig. En del förtjänar inte sina barn enligt mig. Jag skulle uppskatta, älska och göra allt med så mycket kärlek för mitt barn. Varför blev det så här för mig?

Ledsen är jag, såklart. Ångest har jag, självklar även den. Panik, varför? Hopplöshet, kommer det någonsin att bli bra i mitt liv? Kommer jag någonsin få ett levande barn? Kommer jag bli lycklig igen?

Jag känner en längtan till döden, jag tycker att det ska bli riktigt spännande att få dö, undra hur det är? Vart kommer man? Är det bara svart eller ses man igen? Blir man en ny människa? Ett djur? Något annat? Ser man dom på jorden? Är man rädd? Gör det ont? Känns det som när man sover? Saknar man? Växer man? Dör man igen? Paras man ihop med dom man har anknytning till? Vet man att man är död? Minns man livet på jorden?

Ibland infinner det sig ett lugnt i mig. Jag får lite dåligt samvete över att jag känner ett sånt lugn. Jag bör bara må dåligt hela tiden, mitt barn har ju dött! Allt borde vara svart! Men sen slog en tanke mig. Lugnet kanske kommer när Valter är hos mig. Den tanken får mig att tillåta mig att känna mig lugn och harmonisk. Då myser jag, tänker fina tankar och njuter av hans närvaro.

Det är det som är så skönt, att man får tro vad man vill. Vill jag tro att Valter ser mig så får jag tro det. Vill jag tro att man ses efter döden så får jag tro det också. Jag väljer att tro att han alltid är med oss på något sett. Att han ibland är med våra systrar, ibland med hans mor och far föräldrar, ibland med Loke och ibland med mig eller Tobbe. När jag känner lugn, då är han med mig.

Jag saknar honom så obeskrivligt mycket. Jag saknar honom så det trycker över bröstet och det kryper i skelettet. Två ständigt upprepande saker i mitt huvud är "Jag vill inte!" och "NEJ!". Jag vägrar att det ska hända fast det redan hänt.

Ibland känner jag glädje också. När jag tänker på att jag har Tobbe blir jag glad. Är det någon jag kan ta mig igenom det här med så är det han! Min syster är också oerhört viktig. Jag drömmer om en framtid med ett eller två barn till med Tobbe. Loke bor med oss. Vi bor kvar i huset. Vi har fått "betalt" för allt vi gått igenom de senaste åren. Vi minns Valter och han räknas för oss och andra. Vi firar hans födelsedag och vi minns honom som en vacker tid i livet och vi får en "må-bra-känsla" i kroppen när vi pratar om honom. Vi är lyckliga, alltså lyckliga på riktigt, inte låtsas lyckliga som många faktiskt är. Vi är starka och tacksamma, vi värdesätter livet och varandra på ett sätt som andra inte kan förstå. Det är min dröm! Dröm nummer två alltså. Nummer ett är att det där miraklet jag nämnde tidigare händer. Att Valter kommer tillbaka!



Maria

Sol

Vilket vacker väder. Jag tror att det är Valter som har beställt det till oss. Idag köpte vi lunch på mocca och satte oss i en park och åt. Älskar deras sallader, just nu ligger pepparlaxen på topp. Nu är vi på byggvaruhuset och handlar till altanen. Tobbe och hans pappa bygger på i rasande fart. Snart kan vi glassa där i solen. Idag ska vi gräva för att planera Valters träd och gräva upp ett nytt land. Det andra rök när altanen skulle till. Det är skönt att ha saker att göra, men jag känner att kroppen är helt slut. Som att hela skelettet och alla muskler är utmattade. Orkeslös!








Maria

Begravningen

Begravningen var som väntat oerhört tuff. Det blev så uppenbart och det gjorde så ont. Jag hade Loke och Tobbe på ena sidan och Sandra på den andra. Det var skönt att vara omringad av dom som betyder mest. Även fast det gjorde så ont och var så hemskt så var det väldigt fint. Precis så fint som vi hade önskat. Jag är så rörd och tacksam över alla fina gåvor som lades på kistan. Alla fina blommor. Allas tårar. Det var så tydligt att vi har många runt oss som är så otroligt ledsna, jag känner att det hjälper oss att bära. Jag är tacksam att alla hade lagt ner en extra tanke på att det skulle bli så fint som möjligt för Valter. Han har berört många och det gör att han kommer leva kvar trots att han inte är här på jorden.

Ceremonin började med Cecilia Vennerstens låt Det vackraste. Den låten har varit en favorit hos mig sedan jag var barn. Trollmors vaggvisa spelades på piano. Vi sjöng "I ett hus vid skogens slut" tillsammans, den sjöng jag för Valter när vi låg känguru och även när han somnade in på mitt bröst. Prästen som är min gamla klasskompis mamma höll ett jättefint tal. Det var fint att se alla våra kära gå runt kistan, lämna en gåva, hälsa och ta farväl av Valter. Det var många fina elefanter. Den finaste var den som Valters och Lokes kusin Alexander hade gjort helt själv. Som avslut spelades Lalehs låt Vårens första dag. Lyssna på den så får ni känna Valter. Dra på ordentligt med volym och känn efter på riktigt. Jag tycker att Laleh är helt fantastisk. Det är ett jäkla tryck i hennes lilla kropp, hon berör med sin musik och hon är väldigt vacker. Hennes musik hjälper mig genom det här.

Jag, Tobbe och Loke lämnade varsin vit ros på kistan. Tobbe lämnade sin keps som han alltid hade när han satt med Valter. Loke lämnade ett lego O för O:et i hans namn och en lapp som han bad om hjälp för att skriva. Jag lämnade ett brev och en av turstrumporna. Ni som inte vet vad det är för strumpor så är det strumporna jag hade när vi gifte oss, när vi var på IVF samtalet, när vi gjorde äggplocket och när Valters embryo återfördes. Jag hade dom på rutinultraljudet och när han föddes. Nu har han en strumpa och jag har en.

Efter kyrkan samlades den närmsta familjen hemma hos oss och åt mat och umgicks. Vi fick ett träd av Tobbes ena syster med familj, ett träd för Valter att plantera på gården. Det gjorde oss verkligen glada, så fint att ha det hemma med oss hela tiden, att se det växa och blomma.

Hur tungt det här än har varit, är och kommer bli. Så är jag från och med igår ett väldigt fint minne rikare. Tack alla som kom och delade det här med oss.





























Kärlek
Maria

Dagen är här nu

Dagen som jag vägrade att skulle komma är här nu. Begravningen. Jag vägrar fortfarande. Jag vill inte! Jag vill inte att min Valter ska vara död. Nu får det vara nog. Väck mig! Sluta lek med mitt liv! Det räcker nu. Jag orkar inte mer, nu har han varit död för länge. Valters begravning kommer att hända fast att jag vägrat. Jag blir så arg, ledsen och frustrerad. Älskade Valter vi var inte färdiga, vi hade precis börjat. Jag älskar dig och glömmer dig aldrig. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Du kommer alltid räknas och du är för alltid min lilla pojke!

Fan Valter. Jag blir så arg. Varför slets vi isär? Det är inte dig jag är arg på. Jag är arg på världen! Jag skulle kunna göra vad som helst för att få dig tillbaka. Om du bara visste vad du betyder för mig!


Maria

Svaren

Tack för alla fina kommentarer ni lämnar. Det hjälper mig att veta att ni är så många som tänker på oss och hjälper oss att bära. Det har varit roligt och bra för mig att svara på frågorna, det får mig att fundera kring hur jag känner och så ordning på tankarna och det är roligt när ni frågar om Valter. Jag skulle kunna prata om han hur mycket som helst. En månad och tio dagar, det är en kort del av hela mitt långa liv, men det satte så många avtryck och gav mig så mycket. Jag är väldigt stolt över min Valter och över min insats som mamma, det är en skön känsla!

Här kommer frågorna och svaren. Det kanske blir grötigt. Skriver bara från telefonen.

Kommer ni vilja försöka skaffa fler barn? Hur är dina tankar om kring det?
Ja det kommer vi, när tiden är rätt. Jag är rädd för att inte kunna bli gravid igen och den eventuella graviditeten kommer antagligen bli jobbig med mer oro än vanligt och många fragminsprutor hemma och gynundersökningar. Men Valter visade mig hur mäktigt det här med föräldraskap är, så jag inte kan låta bli att försöka igen. Tobbe vill också absolut försöka igen.

Ska ni försöka bli med barn igen?
Ja och det har jag ju redan svarat på.

Hur tar Lilla Loke lillebrors bortgång?
Han är väldigt ledsen. Vi tycker såklart att det är jobbigt att han är det, men vi är glada att han visar sina känslor så mycket. Han pratar mycket om Valter med oss, på dagis och med andra i hans omgivning. Även vännerna på simskolan får höra, det tycker jag är bra. Jag berättar ju för hela världen, så det är klart att han ska berätta för dom han vill. Han säger många fina och finurliga saker om vart Valter är nu och hur han har det. En väldigt rar sak som han sagt är "Det är tur ni har två, två ungar!" Det gör oss väldigt glada att han så självklart tänker att han även än min och att han ser värdet i sig själv för oss. För det är verkligen tur att vi han honom! Loke är underbar!

Hur länge har ni varit tillsammans och hur lång tid har ni försökt få barn?
Vi träffades sommaren 2009 och flyttade ihop februari 2010. Vi brukar fira årsdag i december, jag minns inte datumet. Haha. Bra koll. Men fem år i sommar kan man väl säga. Jag slutade med p-piller sommaren 2011. Så tre år blev det att vi försökte.

Hur många ivf-behandligar genomgick ni innan Valter blev till? Hade hans tidiga födsel någon som helst förbindelse med att det var en ivf?
Vi gjorde en behandling som gav flera ägg. Jag blev gravid på första insättningen, det slutade i missfall. Valter är andra insättningen. Vad jag vet så finns det inga samband mellan IVF och att föda prematurt. Så det bör inte bero på det.

Vilket är ditt finaste minne med Valter?
Underbar fråga för den får mig att tänka på dom fina minnena. Jag kan inte bestämma mig. Jag har tre helt fantastiska minnen, så jag tar alla tre. Det första är när personalen på neonatalen lägger honom på mitt bröst för första gången. Mitt hjärta höll på att explodera av lycka! Mitt barn! Men gud så nervös jag var. Andra bästa minnet är när jag lag honom vid bröstet för att amma första gången, han sög till och hjärtat höll på att explodera av lycka igen. Vilken jäkla grej det var! Alltså verkligen! Det häftigaste jag upplevt! Tredje bästa minnet är när han ligger på mig utan cpap. Ingen maskin som brusade och jag hörde hans andetag. Jag var rädd men så lycklig. Det var häftigt!

Hur önskar du att andra beter sig mot er nu?
Att dom finns här. Jag förväntat mig inte att dom ska kunna säga något som gör att det blir bättre. Det viktigaste är inte vad andra säger utan vad jag får tid på mig att säga till dom.

Om du skulle träffa någon som dagen innan förlorat sitt barn, vad skulle du säga? Om hen frågade dig om råd, vad skulle ditt råd vara?
Jag har tre råd.
1. Prata! Om allt du vill, släpp ut dina tankar, även dom skamligaste. För alla har skamliga tankar tror jag, det är inte konstigt. Det är ett försvar. Det är viktigt att lätta på trycket.
2. Gör det påverkningsbara i livet så enkelt du kan. Var snäll mot dig själv!
3. Se första avsnittet av "När livet vänder" på stvplay. Det gav mig hopp.

Vad har du för långsiktiga livsmål (tex yrke, boende, resa, syskon till Valter)?
Syskon till Valter har jag svarat på i tidigare frågor. Övriga mål är inte så utsvävande. Att bo kvar i huset med min familj som jag hoppas ska växa. Vara mammaledig på riktigt och sedan återgå till mitt ordinarie jobb som jag trivs väldigt bra med. En resa till Grekland i höst önskar vi att kunna göra. Jag, Tobbe och Loke. Bada. Sola. Äta. Uppleva och bara njuta av varandra.

I o med det här som har hänt, har du tappat någon vän du trodde du kunde räkna med? Har du vunnit någon ny?
Jag har inte tappat någon vän. Det har visat sig extra tydligt att mina vänner är så fina som jag trott. Jag har fått många nya kontakter, men ingen jag kan kalla vän ännu.

Finns det någon fin låt som är Valters?
Ja det finns det. Den kommer spelas på begravningen och jag vill inte avslöja den innan.

Jag undrar hur du ser framtiden just nu.. samt Om du har några förhoppningar på att inom en snar framtid starta en ny ivf behandling alt försöka själva med att skapa ett litet syskon till Loke och Valter.
Det här med syskon har jag svarat på högre upp. Hur jag ser på framtiden? Det svänger fort. Ena stunden är det bara svart och jag vill strunta i allt. Andra stunden får jag kraft och ser ljus på framtiden att jag "jävlar i mig ska se till att mitt liv blir lyckligt igen och att jag ska klara det här!" För det mesta känner jag ett jävlaranamma och det är skönt, jag hoppas att jag kan hålla i den känslan.

Innan du fick Valter, vad gjorde du helst en ledig dag? Då skulle jag ta en tur med Tobbe och Loke på något roligt, tex badhus, junibacken, museum eller tivoli. Shoppa är också en favoritsyssla ;)

Har du några favoritkläder?
Jag tycker om att ha please jeans eller sobea byxor. Jag har alltid långt linne från gina tricot eller sobea. Mina skor från Ldir är nog det snyggaste plagget jag har.

Hur skulle du beskriva dig själv?
Jag försöker vara positiv till det mesta. Jag tycker att jag är rolig. Jag är envis. Jag är rättvis, tycker jag om någon gör jag det på riktigt och tycker jag inte om någon gör jag det också på riktigt. Jag är väldigt effektiv och tycker om när saker sker fort och smidigt. Ibland kan det gå för fort.

Här var jag lycklig i hela kroppen, jag saknar den känslan!





Maria

Loke

Idag har vi varit på föräldramöte för Lokes nya skola. Han börjar på 6-års till hösten. Helt otroligt! Hur kunde han bli sex år så fort? Nyss satt han i trappan hemma hos min mamma och pappa och kunde inte ens gå. Det är en ära att få varit en så viktig del i Lokes liv ändå sedan han har en liten kotte. Han är så viktig för mig!





Förmiddagen spenderade jag med några av tjejerna och deras barn. Jag är glad att jag har så fina vänner. Det märker man verkligen när något sånt här händer, att dom är viktiga och fina! Fick en godisbox av en vän på posten idag, är det något som aldrig kan skada sånna här gånger så är det väl godis, omtanke och kärlek!








Ett blodprov har jag hunnit med att lämna också. Jag har alltid varit så rätt för blodprov. Jag svimmade när vi lämnade första provet inför ivf-behandlingen. Tänk om jag visste då hur många det skulle bli innan denna resa var över, och den är inte ens över. Veckan innan Valter föddes lämnade jag prover varje dag. Nu är jag rätt härdad och behöver inte ens emla före, ja då förstår ni hur rädd jag var innan.

Fick ett trevligt och skönt besök idag också. Efter allt det här var min dagskvot överfull med vad jag klarar av på en dag nu för tiden. Så då blev det en biltur med syster. Frossade i gotta, det är bra att svälja ner den här äckliga tårtan med något gott ibland. Vi satte oss vid vattnet och andades och pratade. Visste ni att jag har världens bästa lillasyster? Det har jag, utan tvekan!





Maria