Fy fan! Hör ni? Det här är ju så vidrigt. Vad är det vi håller på med? Planerar vårat barns begravning. Va? Det trodde vi aldrig att vi skulle behöva göra. Jag undrar varför jag inte spyr? Hur kan jag andas? Hur kan jag skriva? Jag tackar min hjärna för att den portionerar ut lite i taget, sakta, så att vi klarar av detta. Ni säger att vi är starka. Ja visst är vi det. Vad har vi för val? Lägga oss ner och inte kliva upp igen? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag lag mig ner och dog istället för att ordna det på det allra finaste sättet för min son. Det här är den enda "tillställningen" som blir för Valter och då ska den vara perfekt och det ska vara jag och Tobbe som har bestämt och valt med omsorg. Jag känner att vi fattar riktigt bra beslut tillsammans. Det här blir fint!
Elefanten är en symbol som får oss att tänka på Valter. Hans första cpap mössa hade elefanter på sig. När Tobbe kröp ner i sängen med oss första gången sa jag "här kommer pappa elefant." Sedan kom hans farmor och farfar med kläder till honom med elefanter på. Han fick en gosedjurs elefant från min syster och en filt från hans mormor och morfar med elefanter. Allt utan att någon hade planerat det. När vi sedan läste att elefant betyder lycka och styrka kunde det inte bli mer Valter. Han kommer begravas i en pyjamas med elefanter på.
Maria
