Att vara en börda

En ny upplevelse som jag fått känna på i och med att förlora mitt barn är att jag känner mig som en börda för andra. Det är ingen som har påpekat det, inte ett dugg, men jag har den känslan. Jag är van att vara självständig, att klara mig själv och bry mig om andra. Just nu har jag ingen energi över till andra. Jag känner mig hemsk för det. Egoistisk. Jag får sms dagligen där mina vänner frågar hur jag mår. Ibland svarar jag inte ens, och ännu mer sällan frågar jag tillbaka hur dom mår. Jag tänker att dom som umgås med mig gör det för att vara snälla, för att dom måste, för att jag behöver det så mycket just nu. Dom skulle aldrig erkänna det eller våga säga nej om dom inte ville höra på mig, i alla fall inte dom som är äkta vänner. Jag har sett att jag har en del riktiga guldklimpar till vänner i mitt liv. Det visar sig så tydligt när något sånt här händer. Det är jag väldigt tacksam för. Jag hatar att jag känner att dom gör det för att dom "måste". Men, om det nu är för att dom måste, så gör dom det i alla fall, och det är det som är så fint. Dom vet att jag behöver dom och då visar dom att dom finns här. Jag är trött på att vara "den som det är så synd om" Jag uppskattar deras ödmjukhet och kärlek. Men jag vill inte att det ska vara synd om mig mer. Fast det är synd om mig. Det är "lyllos" mig att jag fick Valter, att jag fick bli mamma. Men det är synd om mig att han inte fick stanna. Jag hatar att vara ensam, jag hänger hos mamma och pappa mer än vanligt. Jag hatar att känna mig som en barnunge som behöver barnvakt. Jag vill klara mig själv! Jag vill orka leva utan att bli daltad med, men jag är inte redo för det än. Jag vill annat än vad jag klarar av. Det är frustrerande!

En annan sak som gör mig ledsen och gör att jag känner mig dum är att andra är så ledsna för min skull. Jag vill inte göra andra ledsna. Jag är i sorg för att jag har förlorat mitt barn. De flesta andra, som faktiskt inte hann lära känna Valter är mer ledsna för min skull än för att just Valter är död. Det är egentligen bara jag och Tobbe som fick äran att lära känna Valter. Våran sorg är 100% för Valter. De andra är kanske 20% ledsna för Valter och 80% ledsna för att vi blev drabbade. Jag vill lixom rycka upp mig och bli glad så att ni andra kan sluta vara ledsna för oss. Mamma är jätteledsen för att hennes dotter behöver uppleva det här, såklart. Då vill jag skärpa mig nu och bli glad igen, så mamma inte behöver vara ledsen för mig något mer. Valter kan ju inte komma tillbaka och göra hans mamma glad, men jag kan (svårt, men inte omöjligt) göra min mamma glad. Jag vet att min mamma inte vill att jag ska lägga locket på och bita ihop, men ni kanske förstår vad jag menar.

När Valters föddes fick jag massa nya följare på Instagram. Massa mammor och blivande mammor. Jag gissar att dom tyckte om att se bäbislycka. När Valter dog, slutade en del av dom att följa mig. Jag gissar att dom inte orkar se den här tragiska delen av föräldraskap när dom själva väntar bäbis eller har spädbarn hemma. Oro och föräldraskap ligger ju nära varandra. Jag vill inte oroa andra. Jag vill inte att mim tragedi ska skapa oro hos andra. Jag vill att dom som KAN njuta SKA njuta! Jag är glad att jag njöt så länge jag skulle. Man kan ju också se det som att vi tog den stora smällen, nu är oddsen mindre för er andra. Men så funkar det inte om man är realistisk. Alla har samma odds och slumpen verkar kunna slå ner hur som helst. Annars skulle aldrig någon behöver vara med om att förlora två av sin barn. Inte eller skulle vi, som har svårt att få barn, förlora vårt barn som vi kämpat så länge för. Det finns lixom aldrig någon gräns för när man har fått tillräckligt. Blixten verkar kunna slå ner på samma ställe flera gånger.
Vill tillägga att antalet följare på Instagram är oväsentligt, ville bara förklara min känsla av att sprida "dålig energi".

Om jag lyckas bli gravid igen, hoppas jag att jag klarar av att leva efter mitt egna råd. NJUT SÅ LÄNGE DU KAN! Lättare sagt än gjort när oron slår till. Men jag hade inte blivit nå mindre ledsen över att Valter dog om jag oroat mig hela graviditeten och inte planerat, köpt saker, rustat rum och njutit av hans närvaro. Snarare tvärt om. Jag är glad att jag var glad, när jag kunde!

Jag längtar till framtiden. Jag hoppas att den ger mig ett syskon till Loke och Valter. Om inte, tror jag inte att jag överlever. Innan jag förlorade Valter trodde jag inte att jag skulle överleva om han dog heller. Skrev ett blogginlägg om det när han levde. Men jag lever. Mitt hjärta slår. Det gör mig frustrerad emellanåt, jag blir arg på min kropp att den fortsätter att leva fast att min hjärna vill dö. Det är hoppet om framtiden som får mig att vilja leva lite till. Det bara måste bli bra till slut. Valter kommer alltid fattas oss. Jag önskar att jag kan få sakna honom med mer lycka i livet, lycka som ett lillasyskon kan ge mig.

Jag kan inte få nog av bilder på Valter. Jag är glad att vi tog en MASSA bilder på honom. Han är så otroligt jävla söt enligt mig. Den sötaste jag sett. En liten maria-tobbe blandning. Våran lilla pojke <3


Maria