Känslobomb

Vilken dag! Igår kväll upplevde jag Valter tröttare och mer slö än vanligt. Visst hade jag rätt, natten bestod av täta sömnapner och ett blodprov togs som visade tecken på någon infektion. Fy så rädd och orolig jag varit. Jag har gråtit i stort sett hela dagen. Jag kan inte tänka på annat än att min lilla pojke ska försvinna ifrån mig. Penicillin sattes in på en gång. All sjukvårdspersonal är helt lugn och säger att både infektion och apner är väldigt vanligt bland prematurbarn. Men min oro har varit starkare än deras ord. Jag vågade inte ens ta upp honom idag. Men efter middagen beslutade jag mig för att göra det ändå, mammas och pappas bröst är ändå den bästa platsen för honom. Sköterskan som hjälpte mig såg hur vansinnigt rädd jag var. Så hon tog en paus och tog sig tid och pratade med mig. Tack gode du! Efter det känner jag mig så himla mycket lugnare och gladare. Jag känner att jag verkligen på riktigt kan glädjas åt att vara mamma. Jag kan se mig, Tobbe, Loke och Valter som en familj. Oro kommer alltid finnas där, men det måste finnas någon gräs för vad som är hanterbart. Det kommer såklart komma "dippar" igen. Men just nu mår jag bra, jag är lugn och trygg!

Loke var här några timmar idag också. Det gjorde verkligen susen för måendet. Den lilla killen kan konsten att göra världen lite gladare och finare. Valter hade köpt en present till sin storebror också, Loke undrade om vi kunde läsa Valters tankar eftersom han köpt precis det han ville ha. Vi tog även en promenad i friska luften, väldigt nyttigt. Vi ska försöka ta oss ut en liten sväng varje dag så vi kanske blir lite mindre knäppa av den här sjukhusvistelsen :) Nu pryder även Valters dataskärm en namnskylt som Loke gjort. Jag blir varm i kroppen när jag ser den <3

Shit! Nu pumpade jag flaskan överfull. Hoppas ni alla har det bra där ute i era "vanliga" liv, uppskatta dom! :)