Fyra frågor hittills. Jag skulle gärna se lite mer respons. Ni är väldigt många läsare nu för tiden, så nån mer liten fråga måste väl nån ha.
Idag är också en tung dag. Jag börjar sakta inse att det här är på riktigt. Jag vill inte att det här ska vara mitt liv! Jag vill att det ska vara över nu, det är nog! Usch! Vad ska jag göra? Maktlös är bara förnamnet. Jag önskar att det fanns en lösning. Jag söker lösningar överallt, men det verkar inte finnas något annat än att sörja och låta tiden gå. Jag vill bli glad igen. Jag vill vara lycklig. Kommer jag någonsin bli det? Ja antagligen, jag ser att andra människor klarar det, så då ska jag också göra det. Frågan är bara hur och när?
Jag tänker så här. Jag har blivit serverad en enormt äcklig tårta. Jag måste äta upp den. Nu eller sen. Nu är den inte rutten, men den kommer att ruttna. Så antingen tar jag den nu när den är färsk eller sen när den är rutten och ännu mer svår att få i sig. Jag väljer att äta den nu. Jag tuggar och sväljer sakta. När jag är nära på att spy tar jag en paus och andas, sedan äter jag mer. Tårtan kommer aldrig ta slut, jag kommer få äta på den i hela mitt liv. Men ju mer jag äter desto mer bekant kommer jag bli med smaken och då få lättare att äta den.
Fy fan för den där jävla tårtan!
Märkligt jämförelse kanske, men ni som känner mig vet att jag älskar jämförelser. För att få ett annat perspektiv på saker.
En annan sak som håller mig uppe är tanken "Döden ska fan inte få ta mig också, den ska inte få förstöra mer än vad den gjort! Jag ska låta Valter leva livet genom mig, med råge!" Det är lättare sagt än gjort. Ena timmen känner jag ett jävlaranamma och andra timmen är jag helt tom och saknar livslust.
Maria
