Idag hade lille Valle maxat och gått upp från 1155gram till 1190gram. Hejja dig! Han är 39 cm lång, första längden som togs här i Gävle. Fem cm längre än när han föddes. Det syns verkligen att han börjar bli större. Hans utseende förändras i och med att han växer, snart är han en knubbig bäbis. Undra hur han ser ut då? Min fina kille! Han är verkligen lik både mig och Tobbe. Min mun och Tobbe på resten, så roligt att man redan kan se att han är en blandning av oss.
Jag har diskuterat med andra mammor som fött barn lika tidigt som mig. Det är tydligen väldigt vanligt att "prematur-utseendet" kommenteras. "Hon är prematur va? Det syns att hon har det typiska prematur utseendet" "Ni ska vara glada att ert barn inte fick det typiska prematur utseendet" Alltså! Varför? Jag vet att det är vissa drag som kan vara typiska för prematurer, tex långt smalt huvud. Jag tror att det är pga att dom inte ligger tyngdlösa i fostervatten lika mycket av sin tid som små när huvudet fortfarande är mjukt. Men vad är det för anledning att kommentera det? Är det någon som säger "Ni ska vara glada att ert barn inte fick blåa ögon" Om det kommer synas på Valter att han föddes för tidigt eller inte struntar jag verkligen i. Varför ska för tidigt födda barns utseende kommenteras på BVC när inte fullgångna barn utseende gör det. För det antar jag att det inte gör?
Min dag har spenderats på sjukhuset i vanlig ordning. Spenderade också två timmar med tjejerna. Sofie hade fixat kanongod plockmat. Tusen frågor fick jag. Jag gillar att få berätta om Valter och allt runt omkring, kanske därför jag bjuder på så mycket här i bloggen. Det är nog väldigt svårt att förstå hur jag har det just nu och vad jag går igenom. Jag vill inte uppfattas som dramatiskt, men jag upplever ofta att jag inte blir förstådd. Jag klandrar inte någon för det, jag förstår att det inte går att förstå. En sak som jag verkligen fått smaka på med det nya mamma livet är ständigt dåligt samvete. Det är nog något som hör till att vara mamma (och pappa), ofta helt obefogat. Det spelar ingen roll hur mycket tid jag lägger på Valter och hur mycket känguru han sitter på oss, så känns det aldrig tillräckligt. Jag skulle kunna sitta mer, jag skulle kunna sitta 24 timmar om dygnet. Men hur skulle det bli med mat och sömn för mig. Hur skulle jag fungera av det? Det håller såklart inte i längden. Jag skulle antagligen inte känna mig bättre av att jag levde så heller. Ibland känner jag att det är skönt att lämna sjukhuset, inte att lämna min nyfödde son, det är aldrig skönt, men att lämna sjukhuset är skönt. Ikväll efter att Loke somnat åkte Tobbe dit istället för mig. Jag saknar Valter så det svider, men jag tycker också att det är skönt att bara vara hemma några timmar innan jag ska sova. Det ger mig otroliga skuldkänslor. Jag känner mig som världens hemskaste mamma som väljer att vara hemma istället för på sjukhuset med min son, och att jag dessutom tycker att det är skönt! Det är supermysigt att sitta känguru, men tyvärr tillhör jag den rastlösa skaran av människor som tycker om att pyssla och ha saker att göra. Att då sitta stilla i en fåtölj flera timmar om dagen i flera veckor är inte det optimala för mig. Att vara med min son är optimalt, men att känna ständig press av att jag skulle kunna sitta mer med honom än vad jag gör gnager verkligen i mig. En kateter, en sond och en påse valium kanske skulle vara en lösning? Nä kanske inte.
Sen ska jag producera mat till honom också. Första veckorna sprutade det mjölk ut pattarna på mig. Jag hade hur mycket som helst, tack och lov, för det finns massa i frysen. Nu får jag sitta och nöta för att få ut en milliliter, det stressar mig. Jag vet att pumpa oftare och stressa mindre är lösningen. Då var jag tillbaka med det är att inte stressa så löser det sig, samma som när jag skulle blir gravid. Pumpa oftare, okej, vad ska jag välja bort istället? Att sitta känguru, att äta och dricka själv eller att sova? Närhet med sitt barn, mat, dryck och sömn är ju också grunden till att få mjölk. Ja ni ser, vilka annorlunda bekymmer jag fick över en natt ungefär.
Men tro inte att jag är missnöjd och tycker att det är skit. För ni anar inte hur tacksam jag är över Valter. Jag skulle hellre leva det här livet för resten av mitt liv än att inte få vara med Valter. Jag tror nog att jag är den mest tacksamma mamman i hela världen. När det slår mig att jag är någons mamma blir känslorna så häftiga i min kropp att det inte går att beskriva. Det är också väldigt skrämmande. Det finns en liten människa i den här världen, som är så otroligt viktigt för mig. Om hans liv skulle ta slut, då måste mitt liv också ta slut, men hur löser jag det? Det är läskigt att älska någon så mycket, att någon är så livsviktig. När den livsviktiga lilla människan då ligger på sjukhus och behöver hjälp för att fortsätta leva, ja då blir det väldigt skrämmande. Tack gode gud för att min son är stark och att allt går åt rätt håll. Peppar peppar! Jag vet inte vad jag vågar ta för ord ur min mun längre, så inga högre makter tror att jag tar något för givet och fortsätter spela med mitt liv för att jag ska vakna eller vad nu meningen är med allt som hänt de senaste åren i mitt liv?
Jag tror det blev lite djupt och flummigt såhär på lördagskvällen. Jag är inte full ;)
Nu ska jag borsta nötterna, pumpa och sova. Hoppas ni alla har en skön helg!
