Idag fyller min älskade systerdotter 1 år. Det är en stor dag! Jag var gravid samtidigt som min syster och vi var så glada att jag äntligen var gravid efter många års längtan. Vi var gravida samtidigt i några månader, den 4/7-2013 föddes världens finaste Wilma. Jag minns dagen, jag visste att det var på gång. Jag satt i bilen, drog upp volymen, det var nån fransk låt, jag vet inte alls vad hon sjunger, men den är kraftig och mäktig. Jag grät av lycka, men jag ska erkänna att jag också var lite orolig. Tänk om det händer något? Jag föreställde mig smärtan och känslan hon upplevde. Att hon kämpade och skrek och att det var tufft, men att det sedan skulle komma upp en liten bäbis på hennes bröst, en skrikandes, stark och frisk liten bäbis. En liten Sandra/Örjan blandning. Min lillasyster ligger där på BB och kämpar allt vad hon kan, hon föder ett barn, mitt syskonbarn. Jag körde hem till mamma och sprang in och bara grät och skrattade. Snart var bäbisen här, var det en flicka eller pojke? Jag trodde flicka. Sandra är mycket "grabbigare" än mig och hon såg sig själv som en pojkmamma. Jag såg mig själv som en flickmamma. Min pappa trodde att det skulle bli så, att Sandra får en pojke och jag en flicka. Jag trodde att det skulle bli tvärt om, som det blev, att Sandra fick en flicka och jag en pojke, nu känns det helt rätt. Jag minns när jag fick bilden på henne av hennes pappa, jag satt på max och åt med Tobbe, Loke och hans kusin. Jag grät och skrattade i omgångar. Det var så häftigt! Min syster klarade det, hon hade fött ett barn! Så imponerad! Så söt att man inte trodde att det var sant, och sötare har hon blivit, fast att det inte ens var möjligt. Hennes ögon, hennes leende och busiga blick. Tänk att jag skulle få uppleva samma mirakel sju månader senare. Det fick jag inte, dagen efter Wilmas födelse fick jag konstaterat att mitt foster hade dött i magen. Kroppen stötte inte ifrån det själv, så det fick bli med hjälp av medicin på sjukhuset. Det var väldigt smärtsamt. Den smärtan glömdes dock ganska fort, då jag plussade två månader senare, med Valter. Det var en orolig start med tanke på vad som hade hänt. Tiden gick och jag blev mer lugn och kände att jag kommer få behålla det här barnet. Jag ska bli mamma och Wilma kommer ha en kusin med sig på sin ettårsdag. Nu är ettårsdagen här, jag är mamma, men ingen kusin fanns med på kalaset, inte som han skulle i alla fall. Dagen har haft väldigt blandade känslor, lycka för Wilma och sorg över att Valter aldrig kommer få fira sin ettårsdag. Vi kommer fira dagen, men på ett helt annat sätt än vad det skulle ha varit. Valter kommer inte äta av tårtan jag bakar, han kommer inte öppna några paket, han kommer inte sitta i sin stol vid bordet. Han kommer få ballonger i himlen och han kommer finnas i våra hjärtan.
Efter kalaset tog vi premiärturen i Sandra och Örjans fina båt som Örjan så duktigt har renoverat. Det var en mysig stund. Loke hittade många fina stenar som han ska ge till Valter. Vi övade på att kasta macka, badade fötterna och bara fanns. På vägen hem fick Loke köra en bit med båten, det tyckte han var roligt. Han blir så stor. Jag och Tobbe blev tillsammans kring Lokes ettårsdag och då hade vi träffats i tre-fyra månader. När jag tittar på kort så ser jag att jag funnits i Lokes liv så länge och jag vet såklart om det, men det är svårt att förstå. Loke minns inte annat än att pappa alltid har bott med mig. Jag är tacksam att jag kom in i Lokes liv så tidigt, jag tror att det har hjälpt både mig och honom att bli självklara i varandras liv.
Imorgon är det Wilmas dag igen. Hon ska döpas, hennes namn blir Wilma Maria Fernando. Jag älskar namnet, så vackert. Jag och Tobbe är stolta över att få bli hennes gudföräldrar. Det är en ära att få den "uppgiften". Jag visste sedan innan att dom ville ha mig som gudmor, det sa hon innan Wilma föddes. När jag sen fick höra att dom ville ha Tobbe som gudfar också blev både han och jag väldigt glada. Det kommer också bli en dag med dubbla känslor. Vi hade inte planerat att döpa Valter, vi hade tänkt ha en namngivning. Jag, Sandra och våran mamma pratade om att ha en gemensam namngivning/dop för Wilma och Valter någon gång i augusti. Vi hade tittat på lämpliga datum och planerat lite smått. Det vi skulle komma överens om var om det skulle vara dop eller namngivning. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss. Valter fick en begravning och Wilma får döpas ensam. Det kommer bli en fin dag för Wilma ändå såklart, men det är så fel. Det har jag sagt förut va? Mitt liv är så fel, det kommer alltid fattas en person vid matbordet och på alla kalas. I mitt hjärta kommer han alltid vara.
Älskade älskade pojke. Jag är så ledsen!
Här kommer lite bilder från dagen
