Beröm

Vad härligt det är med beröm, vad mycket man kan prestera med lagom mycket beröm och lagom mycket kritik. När jag får beröm av chefen, blir jobbet så mycket roligare och jag vill göra bättre ifrån mig. När någon ger mig beröm för bloggen vill jag skriva mer och bättre. När någon ger mig beröm för att jag är en god människa vill jag ge mer till medmänniskor. Ja ni fattar. Men det är också viktigt med kritik, lagom mycket, och att man får det på ett bra sätt. Ibland är det svårt att se sina egna brister och då kan det vara utvecklande att någon berättar det för en, men det är viktigt att det inte låter som ett klagomål eller påhopp. Får då blir det fel resultat, man blir arg och presterar mindre. För att man blir osäker på sin insats.

Det är viktigt att man kan ge beröm också. Om du tycker att någon har gjort något bra är det viktigt att du säger det. Om du tycker att någon är fin, säg det. Det är viktigt att man delar med dig av smicker och beröm som kan göra att någon annan presterar bättre. Lika så att berätta om du tycker att någon kan göra något bättre. Jag tycker att det är svårare att ge kritik än beröm. Det är lättare att säga att någon har en fin tröja, än att säga att någon har en ful tröja (lite hård jämförelse). Det är lurigt att ge kritik på ett bra, upplyftande sätt. Ofta kan det feltolkas. Det är något jag måste träna på.

Men det här med beröm ska inte missbrukas, man ska inte säga det bara för att vara snäll. Man ska säga det när man verkligen menar det. Så att personen verkligen känner att man menar det. Ibland är det lätt att glömma bort att ge komplimanger. Man tänker något snällt om någon, men sen kommer det inte längre. Det stannar i tanken, kanske för att man är stressad, eller för att man är aningen avundsjuk. Det man glömmer bort är att det inte bara personen som får beröm som blir glad, utav även den som ger beröm. Tänk också på att ge personer beröm för deras insats, inte för deras resultat. Man kan exempelvis få ett lågt betyg på ett prov, men ändå gjort en enorm insats. Utifrån sina förutsättningar.

Tänk vilken skillnad det blir på känslan i kroppen när man tänker på något snällt om någon, istället för något elakt. Att snacka skit om människor och anse att alla gör fel, gör att man mår dåligt själv. Ibland kan man tycka att man mår bra av att snacka skit om en annan människa, man tycker att man höjer sig själv genom att trycka ner andra. Det är så fel. Om jag och en vän sitter och pratar om hur duktig en annan människa är känner jag mig glad i hela kroppen. Om vi däremot sitter och klagar på en annan människa känner jag bara hur irritationen växer inom mig. Personen jag pratar om, känner ingenting. Så sluta snacka skit, för det är bara du själv som blir nere utav det. Tänk istället på hur många fina människor det finns, som du ser upp till och som du tycker är så bra. Om du tycker att du är bättre än alla andra, då lär du fundera över din självinsikt, för då är den inte överens med verkligheten.

Alla kan bidra med något bra och alla har vi också något vi kan förbättra.

Ja det va väl det, nu ska jag surfa vidare :)

Det är många som inte vet hur bra de har det.
Däremot vet de hur bra andra har det.

Från det hemska vackra, till det hemska vidriga.

Igår tittade vi på en repris från Sofias änglar, usch vad jobbigt att titta på. Det var en två barns pappa med en obotlig tumör, han visst inte hur lång tid han hade kvar med sin familj och ville ta vara på all tid han fick. Deras radhus var i stort rustningsbehov, men han var för trött för att fixa det själv. Jonny & Mattias rustade upp huset och familjen fick ha kvalitetstid. Fy va hemskt! Man får så ont i hela kroppen av att se något sånt där. Livet är inte rättvist! Man ska inte behöva genomgå något sånt där tragiskt! Man ska vara så fruktansvärt tacksam för det man har, för det hade kunnat vara så himla mycket värre! Man ska inte gå runt och klaga på att man inte har den fetaste bilen eller största huset. Självklart ska man ha drömmar och önskningar. Men man får inte glömma bort det man faktiskt redan har. Hälsa går inte att köpa för pengar! Ibland saknar man så mycket det man inte har, att man missar att se det man faktiskt har! I alla fall, Sofias änglar kommer jag fortsätta kolla på, med tusen nålar i hjärtat, jag grinar så mycket att jag knappt ser och hör tvn när jag kollar på något så tragiskt, men ändå vackert! Livsglädjen som den mannen hade var inte i närheten av vad "vi vanliga, friska svenssons" har. Så orättvist!

Från det hemska vackra, till det hemska vidriga.

Mot kvällen ville Tobbe se på en skräckfilm. Det är väl inte vad jag helst vill titta på, men han fick välja. Anledningen till att jag inte gillar skräck är oftast inte för att jag tycker att det är läskigt, utan för att jag tycker att det är dåligt. Överdrivet, fjolligt och påhittat tjafs! Jag gillar att se en skräckfilm om den verkligen skrämmer mig, inte äcklar mig. Den här filmen äcklade mig. The Last House on the Left. Den skulle tydligen handla om hämnd. Men innan vi kom så långt, låg  jag under täcket och grinade så Tobbe fick stänga av filmen. Nu grinade jag inte för att det var vackert. Nu grinade jag för att jag var så äcklad att jag ville spy. Fy fan, hur kan man välja att se något liknande? Då anser jag att man måste vara sjuk eller känslomässigt avtrubbad. Det var två flickor som blev tillfångatagna och dom blev så plågade, fysiskt, men framförallt psykiskt. En pojke som blev tvingad att förgripa sig på en av flickorna. När det kom till att den ena flickan blev våldtagen i skogen, då var det nog för mig! Vi fick kolla på solsidan efteråt för att jag skulle kunna sluta grina. Om jag hade kollat färdigt och fått se hämnden hade jag kanske kunnat med filmen, men jag klarade inte av att vänta till hon fick ge igen på dom där äckliga människorna. Visst, det är en film, men det går väl inte att undvika att sätta sig in i flickornas situation, och då vill man inte se!