Jag är väldigt rädd att datorn ska krascha och alla foton vi har på Valter ska försvinna. Jag måste framkalla alla så att dom finns på flera ställen. Skulle nästan vilja ha dubbletter så vi kan ha en uppsättning hemma hos tex mina föräldrar. Tänk om huset brinner ner? Det skulle vara fruktansvärt. Jag skulle inte bry mig om huset, inredningen och alla våra saker. Det går att ersätta. Men fotografierna på Valter, hans lilla napp och blöja. Hans hårlock. Hans gipsavgjutning på hans händer och fötter. Min dagbok från hans tid i livet. Tänk om det försvinner? Då är det absolut enda vi har kvar från våran son våra minnen. Dom kan vi aldrig bli fråntagna, inte heller vår kärlek till honom. Det är en trygghet. Jag funderar på att skaffa ett bankfack, men hur går det till? Måste undersöka ämnet, för jag är verkligen så rädd för att dom sakerna ska försvinna. Samtidigt som jag vill ha dom här hemma så jag kan titta på det när jag vill. Tänk om banken brinner ner då? Hur säkra är bankfacken? Jag antar att dom är brandtåliga, men en explosion då? Skulle vårt hus brinna ner skulle jag såklart först rädda Loke och Tobbe, sen är det Valters saker som gäller. Doran skulle också ligga högt upp på prioriteringen. När en sån här tragiskt sak drabbar en människa kan man lätt bli rädd för fler katastrofer. Det är jag verkligen. Vad som anses som en katastrof är inte längre det jag klassade som katastrof innan. Jag är väldigt orolig för kommande katastrofer. För en sak har jag fått lära, och det är att man aldrig vet när det är slut på hemskheter, när det är nog. Det finns inget tak för hur mycket en människa kan få utsättas för. Det finns inga garantier på att vi får behålla nästa barn om vi får ett, för att vi förlorade Valter. Det finns mammor och pappor som har förlorat flera barn, fyra stycken, vid olika tillfällen. Hur kan det få bli så? Hur kan det få hända? Det får inte hända, men det händer. Det är lätt att man blir en bitter realist när man får gå genom en sån här sak, man får det verkligen slaget rakt i ansiktet att vad som helst kan hända, när som helst. Det finns inga garantier. Men nog om det, jag skulle skriva om våra foton.
Det är totalt 1476 st foton från dagen då vi åkte in på förlossningen den 5 mars till begravningen den 16 maj. Då har jag räknat bort alla som inte är relaterade till Valters liv. Ibland är det en himla tur att man är framme med kameran ofta. 42 dagar i livet och ca 1200 st foton tagna på honom. Sen har vi en massa filmer också, det är underbart. Just nu gör det väldigt ont att se på bilderna. Jag har honom som bakgrund på telefonen och många kort uppsatta i huset, så vi ser honom flera gånger om dagen. Idag klickade jag in på bilderna från den där natten den 21/4, natten då han kämpade för sitt liv. Fy fan så ont det gör att se dom bilderna. Det är helt omöjligt att beskriva hur det känns, så jag ger mig inte ens in på det. Ni som vet, förstår och ni andra kommer aldrig att förstå.
Den här fotoboken som jag visade. Det kommer bli så fint. Det slog mig bara hur tragiskt det egentligen är. Jag hade gjort en fotobok till honom även om han fortfarande levde. I normala fall får man spara ett gäng sidor på slutet i boken, för att fylla i för åren som kommer. Jag vet precis hur sista sidan i Valters bok kommer att se ut, slutet är redan färdigt. Slutet på hans liv. Jag vill inte! Varför han? Varför jag? Varför vi? Det får inte hända! Jag märker att jag fortfarande inte har förstått att han verkligen är borta. Jag satt och funderade på om jag ville ha med bilder från veckan innan han föddes eller inte. Jag tänkte att "Det kan vara roligt för honom att se när han blir äldre, hur mamma och pappa hade det, hur vi såg ut" Jag bestämde mig för att ta med de bilderna, jag tänkte den tanken flera gånger, sedan slog det mig att Valter kommer aldrig att se den här boken. Jag gör den inte till honom, jag gör den för honom. Nu ser jag inte vad jag skriver för tårarna har tagit över mitt ansikte.
Maria
