Jag antar att det är bäst att njuta av de tillfällen då hjärnan låter mig andas djupt, slappna av och skratta. För jag kan faktiskt fortfarande skratta. Det trodde jag inte skulle vara möjligt. Jag försöker tillåta mig själv att må okej utan att känna mig som ett känslokallt svin.
Kvällarna är helt klart jobbigare än dagarna. På nätterna vaknar jag ofta med ångest. Inatt vaknade jag fyra gånger och fick springa på toa i panik, sorgen gör sig påmind även fysisk. Alla gånger när jag vaknar på rygg, som jag alltid låg med Valter. Så ligger han där på mig och sover, så innan jag kan rusa upp får jag försiktigt flytta honom och lägga honom bredvid. Läskigt men också underbart! Jag önskar mig långa nätter med djupa drömmar om en frisk och pigg liten Valter. Jag kommer aldrig sluta önska mig Valter. Älskade pojke, jag saknar dig mer än vad jag trodde det var möjligt!
Maria
