Min upplevelse av IVF

Två tjejer kontaktade mig i morse, den ena frågade om jag hade slutat blogga. Det har jag inte, jag har bara inte tagit mig tid och ro att sätta mig och skriva. Båda tjejerna hade massa frågor om IVF, hur det funkar praktiskt och hur det är fysiskt och psykiskt. Så då tänkte jag att det kan passa bra med ett inlägg här om det. Jag tänker att alla vet hur det funkar, men så är det ju såklart inte. Innan jag gav mig in i den här djungeln visste inte jag mycket alls. Men IVF är rätt så vanligt har jag fått veta, så de flesta känner nog nån som känner nån i alla fall. Det är tyvärr inte alla som pratar om det, det är inte pinsamt, dumt eller fult att inte kunna bli gravid naturligt. En del kanske väljer att inte prata om det för att det är för jobbigt, oron är för stor, tänk om det inte går med hjälp heller? Då kanske det kan vara skönt att inte alla vet, jag har inget emot att alla vet. Om ni vet kanske ni har större förståelse om jag är ledsen eller arg. Ni ska också veta att det är en tuff resa. Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en förälder, det är det verkligen. Den smärtan går inte att mätas med något annat jag upplevt. Men att inte veta om man kan bli gravid och få bli mamma är också väldigt jobbigt, inte på samma nivå som att förlora ett barn. Men det är mer jobbigt än vad många kan ana. Jag kan inte prata för hur alla upplever det, och jag kan heller inte säkra siffror för hur många det funkar för eller hur stora chanser det är för det ena eller det andra. Men jag kan berätta om min upplevelse.

Oron över att kanske inte kunna få bli gravid, föda och amma ett barn. Jag har alltid tyckt att just amma verkar så himla häftigt, det tycker såklart inte alla. Oron över att inte få se hur mitt biologiska barn skulle se ut. Oron över att jag kanske aldrig får kalla mig mamma. Den är väldigt panikartat. Jag blev bitter på alla människor runt min som blev gravida, hur mycket jag än tyckte om dom eller hur mycket dom än förtjänade sina barn så blev jag biter, och ledsen. Väldigt ledsen över alla som hann före mig, och nästan alla hann före. Vi försökte i ett år innan vi sökte hjälp. Det var sommar och vi fick vänta på att fertilitetsmottagningen skulle öppna, allt som har med fertilitet att göra tar nämligen semester. Önskan om att få bli mamma eller pappa tar aldrig semester. Det var skönt när vi äntligen fick komma till kliniken, oroligt med skönt. Tänk om dom ser att jag absolut inte kan bli gravid. Får jag adoptera då? Det är vi verkligen öppna för, men får vi adoptera då? Det är inte heller en självklarhet. Hur funkar allt kring det? Jag vet ingenting, mer än att det är dyrt och många kontroller. I alla fall, Tobbes spermier var helt normala. Gynundersökningen på mig visade inga konstigheter. Blodproverna på oss båda var bra. Det gjordes en spoling på äggledarna, det gjorde ont, väldigt ont. Den ena äggledaren lyckades dom inte se och den andra var det lite passage i. Jag har hört att en del tycker att spolningen är väldigt smärtsam och en del tycker det inte gör ont alls. Jag tror att det har att göra med hur lätt det flyter på. Dom spolar alltså in kontrastvätska i äggledarna för att kunna se hur dom ser ut med hjälp av ultraljud. Vi fick prova pergotime (tabletter) som ska göra det lättare att bli gravid. Det hjälpte inte oss, vilket jag förstod eftersom inget var ”fel” på oss hormonellt. Tabletterna skulle inte förändra mina eventuellt trånga äggledare. Ganska fort sa läkare att vi skulle få göra IVF. Gud så rädd vi blev. Hur gör man? Hur ont gör det? Hur lång tid tar det? Hur ser sprutorna ut? Hur stora chanser har vi? Tänk om det inte funkar då heller, vad har vi då för hjälp att luta oss på då.

Men vi körde igång. Man börjar med att ta en nässpray så att man hamnar som i klimakteriet, för att ”starta om” kroppen. Börja på noll lixom. Nässprayen tar man två grr per dag, det gör såklart inte ont. Den smakar illa och ger en konstig känsla i munnen, näsan och halsen. Man mår mer eller mindre dåligt psykiskt, svettningar och humörsvängningar. Alltså inte roligt, men heller inte så farligt. Den håller man på med olika länge, jag sprayade i 34 dagar. Tio dagar innan jag slutade med sprayen började jag med sprutor. Man lappar över en tid. En spruta om dagen i magen. Då ska man lixom tillbaka till att bli fertil, ni kanske kan tänka er att det bli massa hormoner. Jag är rädd för sprutor och gillade det inte alls, men jag blev mer och mer van. Dom är sprutorna ser ut som en insulinspruta, som en penna, inte alls nå läskiga egentligen. I början tog Tobbe dom sedan tog jag dom själv. Under hela behandlingen tas blodprover för att se hur man svarar på dosen man tar, den kan behöva sänka eller höja. Man gör också ett par undersökningar med ultraljud för att se om det växer till sig några äggblåsor, det är det som är målet, att få många fina äggblåsor av sprutorna. Det är inte någon garanti att det finns ägg i varje blåsa, dom kan vara tomma. Det är nu man kan bli överstimulerad, det blev inte jag och det är jag glad över, för det är inte en rolig historia. Då blir man akutinlagd och kan må väldigt väldigt dåligt, det kan också bli livshotande. Jag tog sprutor i 12 dagar. Sedan var det dax att plocka ägg. Två dagar innan äggplocket tar man en annan spruta som ger ägglossning, alltså alla äggen i blåsorna släpper, för att plockas. Plockningar går till så att man går in med en ultraljudsstav med en kanyl på i underlivet. Man går in med nålen till äggstockarna för att punktera alla blåsor och suga ut dom eventuella äggen. Så häftigt att det funkar! Det gjorde ONT, verkligen ont. Det upplever också alla olika, del tycker att det är väldigt smärtsamt och andra tycker att det knappt känns. Man får lugnande. Tobbe fick ”göra sitt” strax innan, så att han kunde vara med på plockningen. Ibland använder man donerade spermier. Jag minns så stark när jag berättade om det här för mina vänner och en vän säger ”Stackars Tobbe” när jag berättade att han fick runka i ett rum där på kliniken. Jag höll på att smälla av. Jag skulle gladeligen dragit en ärttango istället för alla dessa dagar med hormonsvängar, sprutor och äggplock. Men det är klart att det är tufft för pappan också, han är ju också orolig. Men det är helt klart mamman som drar det stora lasset, det tror jag alla som gjort IVF håller med om.

Idag fick jag frågan om man kan plocka hur många ägg som helst, det är väldigt individuellt. En del får ett ägg, en del får mer än 10 ägg. Men det är inte säkert att alla blir befruktade, det finns inga garantier på att nått blir befruktat. Man måste också genomgå den här behandlingen med sprayer och sprutor först. Man kan inte bara åka in och plocka hur som helst. Jag fick ut 8 stycken ägg. 5 blev befruktade. När äggen är befruktade med en spermie kallas dom embryo, då ska dom odlas i 2-3 eller 5 dagar. Länge odling är bra för då ser man hur dom utvecklas och läkaren kan lättare avgöra om dom är starka eller inte. Men det är också en risk med att odla fem dagar, för dom kan dö på vägen. Mina 8 odlades i fem dagar och 5 blev befruktade. Fem dagar efter äggplocket gjordes första återföringen, så kallat ET (färskåterföring). Nu väntade 14 dagar av väntan, man känner efter konstant, kan det där betyda att ägget satte sig, betyder det där att det inte gick vägen osv. Det kallas att man ruvar, då får man ta (i alla fall jag) medicin i form av vagiatorer för att göra det extra trevligt för embryot och öka chanserna för att det sätter sig i slemhinnan. Kladdigt, ofantligt med flytningar och svampinfektioner är dom fina biverkningarna. Lyckligt nog så plussade jag. Gladare hade vi aldrig varit, vilken lättnad, jag minns i hur jag sprang runt i huset och skrek och grät av lycka. Obeskrivligt! Tyvärr blev det missfall ungefär två månader senare. Som tur var så fick jag ut rätt många ägg, så tre av dom fyra resterande hade blivit infrysta. Man får ha äggen infrysta i fem år, 1000kr per år kostar det om inte landstinget betalar. På Gävle sjukhus får man tre hela IVF-behandlingar betalade, vilket är väldigt bra, för det handlar om mycket pengar. Pengar som vi inte har. Medicinen får man betala själv, men då är det tur att det finns högkostnadsskydd. För fy så dyra medicinerna är. När man fått ett barn så får man bekosta syskon själv oavsett hur många försök man gjorde för första barnet, vi hamnade lite mitt emellan nu när situationen blev som den blev för oss. Vi har fått ett barn, men han lever inte. Det finns inga tydliga gränser, vilket är bra, i sånna här fall måste man kunna göra undantag. Det är inte helt klart för hur det blir för oss än. Men i alla fall. Missfall blev det på första insättningen, väldigt tungt och vi var väldigt ledsna. Vi gjorde ett nytt försökt snart igen, jag var såklart väldigt orolig för missfall hela tiden och jag har väldigt stora blödningar. Men den 12/3 kl 18.15 kom han, älskade Valter. Tre månader tidigt, men han visade han har var stark och han fixade prematurvården galant.

Nu har vi alltså två ägg klar i frysen på IVF kliniken i Falun, och vi hoppas att Valter får bli storebror snart. Färskåterföring kallas ET som jag skrev, när man återför ett frys ägg kallas det FET och det är det vi gjorde med Valter och det är det vi kommer att göra igen. Upptiningen av äggen är en process det med, ägget kanske inte klarar upptiningen. Då har vi bara ett ägg kvar. Vet inte hur stora chanserna är för att det ska bli en lyckad upptining. Inför insättningen med Valter och det här eventuellt kommande syskonet behöver jag ingen ”förbehandling” eftersom jag har naturlig ägglossning och fin slemhinna. Om man har problem med det kan man behöva mixtra innan en insättning så det är så goda förutsättningar som möjligt. Jag kommer kanske att få ta en ägglossningsspruta innan bara. Sen kommer jag antagligen få ta fragminsprutor (blodförtunnande) i magen hemma, en om dagen i några månader. Det fick jag med Valter, för att minska risken för en blodpropp i moderkakan som kan ge missfall. Missfall kan man såklart få ändå, men man eliminerar en risk i alla fall. Dom sprutorna gör ont på riktigt. Dom är inte lika fina och små som sprutorna man tar för att producera äggblåsor. Dom är trubbigare så man måste hugga in nålen i magen, vätskan man sprutar in svider och spänner väldigt också. Magen kan bli full av blåmärken. Jag kommer få hålla på med dom där vagiatorerna igen också.

Som ni hör är det en hel del att tänka på och gå igenom. Det är inte smärtfritt. Men den fysiska smärtan och alla biverkningar är ingenting i jämförelse med den psykiska biten och oron. Men en sak är jag säker på, det är värt det! Så värt det! Självklart skulle jag vara evigt tacksam om jag fick ha sex och bli gravid som vanligt folk, men nu är det inte så för oss. Så ni som får barn naturligt utan större svårigheter ska vara tacksamma, för det ska man inte ta för givet. Ni som är i samma situation som mig. KÖR! Det är värt det tusen gånger om. Jag kommer aldrig ge upp. Jag ska ha flera barn, att leva med här på jorden, biologiskt eller adopterat, det vet jag inte. Men jag ska bli mamma igen!

Det skulle vara roligt att se hur många rättningar jag skulle få om en fertilitetsläkare läste det här, för som sagt, jag är ingen expert, det här är min uppfattning.

Kan också säga att känner många som gjort IVF. En som jag kände sen innan, och sju stycken som gjorde IVF i Gävle ungefär samtidigt som mig. Alla har bäbisar idag. Alla har haft olika resor och olika mycket hinder på vägen, men alla har lyckats. Så även vi, sen kom det där jävla tarmvredet och kraschade vår värld.

Valter jag älskar och saknar dig så! Jag önskar att vi hade kunnat väntat några år med att du ska få bli storebror, men mitt hjärta skriker efter dig och det närmaste du jag kan komma igen är genom ett syskon till dig. Jag vill ha ett barn här på jorden att ta hand om. Du kommer aldrig ersättas, du kommer alltid vara min första och högt älskade son. Saknades och kärleken för dig kommer inte blekna om jag blir gravid eller får ett till barn. Det vill jag inte att någon ska tro, mitt liv kommer aldrig bli 100% igen och ett syskon kan inte ta bort min saknad och smärta. Jag önskar så att du fick leva här med oss på jorden Valter. Du är det bästa jag gjort, det finaste jag sett och dyrbaraste jag haft i mina armar. Jag är så tacksam över den tiden vi fick, du gav mig så mycket, du lärde mig så mycket. Jag är så stolt över att just du är min pojke! Jag har den finaste pojken av alla! Hur kunde det bli så här? Jag vill inte behöva kämpa för att bli gravid igen, vi var i mål. Vi var komplet och lyckligast i världen. Det kommer alltid fattas en person vid vårt middagsbord och på alla högtider. Det kommer alltid vara en person för lite med på våra resor. Men för alltid kommer du finnas i våra tankar och i våra hjärtan, vi kommer alltid räkna med dig. Jag längtar tills vi ses igen, det bara måste vi göra.

Om ni undrar något mer kring IVF får ni jättegärna fråga. Kommentera här på bloggen, eller mejla mig på annamariabjorn@gmail.com eller skriv till mig på Facebook.