Personliga assistenter

När man jobbar på personligt stöd har vi även som arbetsuppgift att stödja personliga assistenter vid vissa moment hos deras kunder. Oftast förflyttning med lift vid sängående, insatser som tar ca 15 minuter. Kunderna har ofta diagnoser som gör att dom inte kan förflytta sig själv utan sitter i rollstol eller är sängliggande och har även svårt att uttrycka sig.

I alla fall, detta betyder att jag träffar många personliga assistenter i mitt yrke, och det jag undrar är vad  det är för fel på dem? Självklart finns det bra assistenter, men det är inte många. Oftast så kan man tro att dom har glömt bort att det är en människa dom arbetar med. Det pratas över huvudet på kunden, det beklagas över hur jobbigt allt är, hur tråkigt jobbet är och hur mycket bajs personen har bajsat, eller önskningar om att personen inte ska bajsa. Eller så längtas det efter ledighet och semester eller bara pratar om allt annat som inte rör kunden, utan att göra kunden delaktig i samtalet över huvet taget. Även fast kunden själv inte kan uttrycka sig så kan man göra personen delaktig. Men icke! Här handlar det om att få tid att prata av sig själv och beklaga sig. Men det finns en del som har fokus på kunden, men tyvärr på helt fel sätt. Det daltas med personen som om det vore än bäbis, eller inte ens en bäbis, utan en kattunge. Det gullas, hittas på smeknamn och klappas om på rumpan. Hur sjukt är inte detta? Många gånger mår jag illa efter en sådan här insats. Jag tycker att många borde se över sin arbetssituation. Gör jag verkligen ett bra jobb? Gillar jag det jag gör? Om man inte klarar av att sätta sig in i en annan människan situation ska man inte arbeta med människor som är i stort behov utav stöd. Det är förnedrande och vidrigt! Har dom tänkt på att det faktiskt är en människa, en människa som vilken annan som helt. Någons mamma, någons barn, något vän eller föredetta kollega. En vuxen människa som ska behandlas med respekt!

Varför blir dom så här då, assistenterna? Är det för att dom tycker att jobbet är tråkigt? Det kan jag förstå, dom som utför det här jobbet på ett bra sätt är jätteduktiga. Jag skulle inte vilja jobba som personlig assistent, men därför gör jag det inte heller! Är det för att dom slutar att utvecklas efter några månader, när dom kan alla rutiner så slutar hjärnan att stimuleras och därför dör deras hjärna. Eller är det sådan stor brist på assistenter så vilken idiot som helst får jobbet? Jag hoppas att det beror på understimulering, för jag vill inte tro att det finns så många människor utan medkänsla. Men vad kan vi då göra? Sätta dom på utbildningar, det görs redan. Det är sånna här som sitter på kurserna och redan tycker att dom kan allt och att kursen inte ger dom någonting. Skicka runt dom till olika kunder, så deras hjärna inte hinner dö. Men det kan bli jobbigt för kunden att få ny personal hela tiden, men det får väl kunden iofs ändå. Eller om det bara fanns en riktigt chef som kunde ta tag i det och jobba med personalen på ett bra sätt. Frågan är då om chefen bryr sig? Nä antagligen inte, dom brukar bry sig mer om ekonomin än om hur kunderna har det. Vi har lyft detta till chefer många gånger, men inget händer. Nu när chefen kommer tillbaka efter semester ska jag ta upp det igen, för detta kan inte fortsätta! Om t.ex. min mamma skulle hamna i den här situationen någon gång ska jag överväga att montera upp kameror i hennes hem, för det syns inte på dom djävlarna vilka dom är. Även som unga, pigga, trevliga och positiva kan vara  sånna här förnedrande bitterfittor! Usch, nu fick jag det sagt i alla fall! Nu har jag gjort en liten konsekvensanalys också, en sådan här skulle ta kommunen minst sex månader att göra. Nä fy fan, om jag ändå hade mer att säga till om,om jag var något mer än en liten golvarbetare. Kanske borde jobba mig uppåt, för det här vill man ju inte vara delaktig i. Undra om jag får sparken nu också? Det brukar kunna vara så,dom starka och drivande får gå och dom som håller käftar får stanna.

Detta handlar inte om något som har hänt specifikt idag, men jag fick tid över att få ur mig den här skiten idag. Det här är ungeför samma sätt som jag ser att en del förändrar behandlar sina barn, föräldrarna lyssnar inte, skriker åt barnen och suckar när barnen har något att berätta, eller förlöjligar barnen inför andra vuxna. VIDRIGT! Det gör mig lika upprörd. Men om det ska jag gorma ur mig en annan dag.

Malignt melanom

I början på mars gick jag till citykirurgen för att visa upp ett födelsemärke som jag tyckte såg konstigt ut, det var inte så konstigt att jag tyckte det för doktorn förklarade för mig att det inte ens var ett födelsemärke, det var ett ytligt blodkärl. Lättad blev jag för att jag trodde att jag skulle slippa att bli skuren i. Då började jag visa upp andra märken på kroppen och då hittar läkaren ett på mitt smalben som han tycker att vi ska ta bort. Det läkte fint och stygnen togs bort. Jag glömde helt bort att jag även skulle få provsvar, för jag tänke aldrig att det skulle kunna vara hudcancer. Utan jag var bara glad över att det var borta. Några veckor senare fick jag hem ett blev, en fredag dessutom när jag var på strålande humör, där det står att jag har malignt melanom, hudcancer. Det stod i brevet att dom hade försökt nå mig via telefon men inte fått tag på mig, därför skickade dom ut det via brev. Jag blev så klart jättearg och rädd. Ringde till mamma och skrek att jag hade cancer. Hon lugnade mig och bad mig ringa upp läkaren för att få en tydligare beskrivning. Det gjorde jag och han förklarade att det var så litet att jag inte behövde vara orolig, att allt antagligen redan var borta, men att dom för säkerhetsskull ska ta bort mera runt om för att ha en god marginal. Jag blev så klart mycket lugnare efter att ha hört detta, men tankarna svävar ju iväg. Jag tänkte att läkaren ljuger för att göra mig lugn. Att det finns en liten risk att det har spridit sig. Att jag har andra former av cancer. Så fort jag fick ont i magen hade jag cancer där, hade jag ont i huvudet var det en tumör. Ja ni kan tänka er, man blir mer sjuk psykiskt än fysiskt. I alla fall, tiden gick och jag fick tid på Sandvikens sjukhus för att ta bort mer på benet. Eftersom jag var så otroligt rädd förra gången dom opererade och eftersom det var lite mera som skulle bort nu fick jag lugnande och det gjordes i en riktig operationssal. Allt gick jättebra, jag blev fnittrig och låg och förklarade för sköterskorna vilka underbara människor dom är och berömde läkaren för att han var det bästa. Fick en macka som smakade ljuvligt (skulle jag vart i mina sinnesfulla bruk skulle jag nog inte ens ätit upp den). Fick åka hem och starta min sommarsemester utan sol och bad. Nu har två månader gått och jag hade ännu inte fått svar på dessa prover, så jag ringde upp och fick prata med läkaren som tittade i min journal och det ända som tog bort på den sista operationen var ärrvävnad. Det vill säga, det hade inte spridit sig och jag behöver inte operera bort några körtlar i kroppen. Tack och lov! Även om jag nästan kunde vara helt säker på att allt skulle vara borta så blir man ändå orolig, men nu behöver jag inte tänka på det mera. Men så klart, eftersom jag en gång haft malignt melanom harjag större chans att få det igen. Och friskförklarad blir man väl inte för efter några år. Så jag kommer att gå på regelbundna kontroller där dom kollar hela min kropp. Kommer få en tid inom 180 dagar, men jag vill ha en tid nu! Jag vill veta att jag inte redan har något. För enligt läkaren så var mitt märke så litet, men hade jag väntat ett år till innan det togs bort hade det kunna varit riktigt farligt. Så det växer fort. Det här innebär också att det är slut solat för min del, speciellt i solarium. Har aldrig varit så blek efter en sommar som jag är nu, och jag har aldrig pratat så bra om solskyddsfaktor. Förut har jag nästan aldrig andvänt det och solat solarium nån gång i veckan. Pappa har alltid gnällt på mig och förklarat hur farligt det är, men självklart har jag inte lyssnat och tyckt att det har varit viktigare att vara brun. Nu tycker jag annorlunda, jag hoppas att ni är rädda om er och passar er för solen. Inte för att jag tror att man bryr sig så speciellt mycket innan man har hamnar i en sådan här situation. Men nu har jag i alla fall varnat er!

Här är märket som togs bort

Jobbmaraton

Sitter på jobbet idag igen, är inne på arbetsdag 6 av 10. Har bytt helg med en kollega och då blir det så här. Ingen ledigthet varken före eller efter jobbhelgen. Nästa vecka blir jag ledig torsdag-söndag istället. Idag är jag inne på min tredje snus fria idag, eller fyra kan man säga. Hann ju bara med två, tre snusar på onsdagen, så dom behöver vi inte räkna. Ursäkta att jag tjatar om det här jävla snuset, men jag är så nöjd över mig själv. Jag trodde inte jag skulle hålla mig så här länge, jag fortsätter framåt, timme för timme. Fan vilket gift det är i snus, att man blir så starkt beroende. Nu mår jag mycket bättre, men dom första dagarna var det förjävligt. Som en heroin avgiftning, nä kanske inte, men ni förstår. Mådde inte alls bra!

Nu ska jag bege mig ut till kunderna :)