Nu var det ett par dagar sedan jag skrev något. Vet inte vad jag ska skriva. Vad händer i livet när livet inte är livet längre? Tobbe bygger altan. Jag pysslar hemma. En tur till graven om dagen. Furuvik besöker vi ofta, det känns gott att se Loke ha roligt. Men det smärtar av varje barnvagn, gravidmage och bäbis jag ser. Dom är överallt! Idag har jag och Tobbes mamma målat ribbor till räcket. Dagar går rätt fort och det är skönt. Jag vill bara framåt. Fort. Så det går över. Men sen kommer jag på, det här går inte över. Valter är död idag, imorgon, nästa vecka, nästa månad och resten av mitt liv. Jag har kommit på att det här är inget man "går igenom" som med andra saker. En graviditet, en utbildning, en operation, en skilsmässa. Sånna saker har oftast ett slut, ett mål. Det kan bli lättare om man kan räka ner mot slutet. Här finns inget slut. Här finns inget att "gå igenom". Det här är vårt nya liv, vår tillvaro för alltid. Jag hoppas och tror att sorgen kommer bli lättare att bära. Men den kommer inte bli annorlunda, jag kommer alltid vara lika förkrossad över att Valter inte fick leva vidare. Men livet kommer att fyllas med nya upplevelser och nya fina minnen. Sorgen kommer bli mer bekant, men aldrig försvinna eller blekna. Det tror jag inte. Min son är död, kanske min ända son. Det kommer alltid göra fruktansvärt ont och jag kommer alltid vara otroligt ledsen. Jag saknar honom på en nivå jag inte tror att ni som inte förlorat ett barn kan förstå. Valter var en del av mig, när han dog, dog även en del av mig, en stor del! Det känns som att mitt hjärta är en stor svart sten. Tung. Hård. Död. Ändå lever jag? Lever kanske jag inte gör, men jag finns.
Nu sitter jag är hemma med ångest i hela kroppen. Det är svårt att andas. Det är jobbigt att leva. Vi har två fina barnrum här hemma, båda är tomma. Det är tyst. Jag älskar barn. Jag vill leva med barn varje dag. Vårt liv skulle inte se ut så här. Vi skulle sitta med Valter mellan oss i soffan på kvällarna. Ha honom med oss ute i skuggar när vi donar. Jag var redo att viga mitt liv för att göra allt på bästa tänkbara sätt för Valter. Nu går jag till en kyrkogård. Det är så fruktansvärt. Det gör så ont! Jag blir fortfarande chockad och panikslagen när jag kommer på vad fan det är som har hänt. Har det verkligen hänt? Är våran pojke död? För alltid? Det kan inte vara så, det får inte vara så. Det är långt över vad jag klarar av att hantera. Hur ska det här livet kunna bli njutbart igen?
Lilla lilla Valter. Jag älskar dig så det värker i min kropp! Snälla någon, kan vi inte få en chans att göra om, så Valter kommer tillbaka. Snälla!
Maria
