Idag är en jobbig dag. Jag är orolig, tänker dumma tankar och gråter. Det känns som att jag måste hålla andan för att inte tårarna ska spruta konstant. Jag är panikslaget rädd att förlora min lilla pojke. Jag skulle aldrig fixa det! Det får inte hända. Det finns egentligen ingenting som gör att jag behöver känna som jag gör, men jag gör det ändå. Valter är stark. Han har ingen respirator. Han har kissat och bajsat. Han går upp i vikt igen efter dippen som blir direkt efter födelse. Han får min fina råmjölk. Han mår bra helt enkelt. Men mamman mår betydligt sämre. När jag inte är med honom får jag ångest och panik över att något ska hända. När jag är med honom blir jag rädd över varje ryckig rörelse han gör eller pip på maskinen. Jag inspekterar allt i minsta detalj. Jag är så rädd att jag inte ska hinna göra allt jag vill med honom och hinna visa honom hur mycket jag älskar honom. Det är inte möjligt att hantera alla dessa känslor och intryck som jag fått de senaste tre dagarna. Även det som hände veckan innan. Jag hinner inte med. Jag har hela tiden känslan av att jag glömt bort något, men det gör inget. Det är oron som äter upp mig!
Tuttarna spänner och är stenhårda, jag får ångestkänslor i kroppen när jag sitter och pumpar, jag känner mig som en ensam ko. Jag vill kunna amma min son som andra gör. Jag pumpar för att ge honom bästa maten och för att vi ska kunna amma sen, när han är redo. Så jag får fokusera på den tanken hela tiden.
Jag vet att det här är helt normalt för nyförlösta kvinnor. Hormonerna är inte att leka med. Tur att pappan är sansad och att min mamma och syster har telefonlinjen öppen dygnet runt. <3
Maria
