En månad

Idag har Valter varit död i en månad. Vart tog den månaden vägen? Jag trodde att tiden skulle gå sakta. Den har gått fort. Det känns som det var några dagar sedan jag hade honom nära. Jag kan inte alls säga vad jag gjort den här månaden eller vilken vecka jag gjorde vad. Allt är en enda dimma. Idag är en tung dag, lika så igår. Det är som att den svarta sidan tar över den ljusa. Dom hemska minnena tar över dom fina. Jag är rädd för att tappa hoppet och glömma det fina, det fina med Valter och det fina i livet jag faktiskt har och kanske får. Jag försöker tänka bra tankar, men gör jag det för mycket får jag dåligt samvete över att jag inte låter sorgen komma. Jag är rädd att jag inte äter av tårtan. Eller är det så att tårtan har tagit över hela mitt tarmsystem. Jag har ätit så mycket att det fina är så långt borta, redan utskitet. Jag får knappt ord på mina känslor. Det är som en förstoppning, förstoppad av tårtjäveln. (Nu blev den här bra tårt-beskrivningen av sorgearbetet helt plötsligt en bajshistora också, va fan!) Jag är överfull av saker som vill ut, men jag vet inte hur jag ska få ut det. Prata. Skriva. Musik. Det brukar hjälpa, men inte nu. Jag vill att någon ska berätta för mig hur jag ska göra, hur jag ska tänka och hur framtiden kommer bli, men det finns ingen som kan svara på det. Tiden får visa. Jag vill inte vänta, jag vill må bra igen! Vara helt lycklig! Inget jag kan förvänta mig på ett bra tag gissar jag.

Tobbe snickrar och snickrar. Hela tiden. Det är hans terapi. Jag känner ett stort behov utav att rensa och få ordning här hemma. Orken finns, men inte som förut. Nästan allt är i bra ordning redan också om jag tänker efter. Det är inte huset som behöver ordning, det är jag. Det är betydligt svårare att få ordning på mig själv än huset just nu. Jag skulle vilja öppna min hjärna och sortera, damma av och snygga till. Lite mer ordning blir det nog när jag skriver ändå, och pratar.

Jag lyssnade på Enya idag. Maxad volym. Drömde mig bort och såg mig själv och Valter på ett moln. Solen lyste. Det blåste varma vindar. Jag höll honom i famnen och jag dansade försiktigt. Vi såg varandra i ögonen och log. Jag grät, av lycka. Vi båda var fulla av ro och harmoni. Han ammade och han somnade sedan rofyllt i min famn och jag bara andades och tittade på honom och fylldes av glädje. Tyvärr tog låten slut och verkligheten kom tillbaka. Aldrigheten är fruktansvärd, återigen. Det går inte att ta in. Det blir för övermäktigt.

Nu ska jag försöka sova snart. Det har blivit dåligt med sömn i flera dagar nu. Jag hoppas att det kan hjälpa med goda rutiner som möjligt och lägga sig i god tid. Jag hade gärna varit vaken hela nätterna, resten av mitt liv om det var för att ta hand om Valter. Det är så fel att vi inte har honom här hemma med oss! Hela jag är ju inställd på att ha någon att skydda, ta hand om och älska, utöver det vanliga!

Jag behöver rulla längre och längre upp i kamerarullen för att komma till korten på Valter. Tragiskt det också!


Maria