Vita arkivet

Mitt första vita arkiv skrev jag någon gång i mellanstadiet. Det är som ni kanske förstår inte aktuellt längre. Jag skrev ut ett nytt i vintras och skulle tvinga hela familjen att skriva. Det underlättar verkligen för familjen om något skulle hända. Det blev inte av att varken jag eller någon annan skrev. Nu ska jag ta tag i det igen. Jag ska skriva, Tobbe också. Det är viktigt! Man vet inte vad som händer imorgon och familjen slipper fatta en del beslut och fundera över om det var si eller så hen ville ha det. 

Det jag vet om hur jag vill ha det är att jag vill bli kremerad, även obducerad om det är nödvändigt. Mina organ får doneras, ta allt som kan hjälpa någon annan. Det viktigaste av allt är att jag blir begravd med Valter. Det får verkligen inte bli på något annat vis! Jag ska ligga med honom! Är jag den som dör först utav mig och Tobbe vill jag gärna att mitt namn ska skrivas på Valters sten om det får plats. Om det behövs göras en ny sten vill jag gärna att den ska vara i samma stil som Valters nuvarande, gärna med samma elefant i samma färg. Lalehs musik får gärna spelas på begravningen, men musiken känns ändå rätt oviktig. Kistan och urnan behöver inte kosta en förmögenhet. Enkel vit räcker bra. Jag vill ha mina egna kläder i kistan. Lägg gärna ner foton på min familj. Absolut igen öppen kista på begravningen, jag vill ha kontroll när folk ska glo på mig! Bortsett från vid obduceringen då, men då är det ju för en bra sak, så då får jag bita ihop ;)

När jag dör förstår jag att många kommer vara ledsna, men tänk på mig, att jag får vara med min Valter, lyckligare kan ingen vara! Det låter helt sjukt, men jag ser fram emot att dö. Ni behöver inte fundera på om jag ska ta mitt liv, för det kommer aldrig hända. Jag skulle aldrig lämna min familj, framför allt inte Tobbe. Vi behöver varandra mer en någonsin! Jag skulle heller aldrig medvetet lämna över smärtan jag bär på till min mamma. 

Akupunktur

Efter att vi lämnat Loke på skolan idag åke vi och handlade. Jag på ica maxi och Tobbe på biltema. Jag blev klar före honom och satte mig på bänken utanför och väntade. Då satte sig en kvinna bredvid mig. Jag kände igen henne jättemycket med kunde inte komma på vart jag hade träffat henne. Jag pratade med henne och vi kom fram till att hon var en av alla sköterskor jag hade på akademiska i Uppsala innan Valter föddes. Jag berättade vad som hänt och att vi försöker med IVF igen. Hon tipsade mig om akupunktur. Hon gav mig det i uppsala mot smärtan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den metoden, men jag har hört att den kan vara till väldigt stor hjälp för många i olika syften. Jag tror inte på att saker händer av en anledning, för då skulle Valter aldrig ha dött. Jag kan ändå inte låta bli att tycka att sammanträffadet kändes lite speciellt och jag känner att jag nästan måste prova akupuntur. Tänk om det var nån mening med att vi skulle ses igen för att hon skulle kunna ge mig det tipset som kanske kan vara en knuff in i mål. Jag kanske är tokig, men i sp fall helt förståeligt efter allt som hänt i mitt liv senaste året. 

Jag kollade upp det och tog kontakt med en kvinna. Hon rekommenderade 4-6 behandlingar  innan återföringen i oktober. Det skulle jag även hinna med. Jag tror även att det kan vara bra med någon behandlig efter återföringen, under ruvningen, kanske även under graviditeten. Läste att det var bra med en behandling samma dag som återföringen. Det finns dock ett litet problem. Ekonomin. Vi båda har varit sjukskrivna sedan Valter dog och är det fortfarande. Tanken är att vi båda ska börja jobba snart igen, men vi ligger inte på så mycket plus efter den här tiden. 4050kr skulle det kosta för sex behandlar. Valters gravsten ska även betalas snart, väntar bara på fakurtan. Det är tur att vi får IVF behandlingarna betalda utav landstingen, även om det fortfarande blir kostnader runt om för mediciner, resor, ägglossningstester och läkarbesök. Vi måste fundera på detta, men om det skulle kunna vara en skjuts mot ett barn är det värt alla pengar i världen.

Någon som har några erfarenheter att dela med sig av?

Paus

Tanken var att vi skulle göra en ny återföring med vårt sista embryo nu på ägglossningen i september. Vi vill köra på så fort som möjligt för att få komma i mål och slappna av lite. Vårt största mål i livet just nu är en graviditet. Ett lillasyskon! Det  känns som att livet är på paus fram tills dess. Inget annat känns lika viktigt. Jag har hypotereos och äter levaxin. Jag är ganska dåligt insatt i sjukdommen. Fick reda på det under första graviditeten som slutade i missfall. En del säger att man ska ha TSH under 2 när man vill bli gravid, en del säger att man ska ligga under 1. Jag vet inte vad jag ska lita på. Fick svar nu på provet jag tog under ruvningen och det var på 2,2. Jag vill ligga lägre när jag återför sista embryot. Hödje levaxin dosen förra veckan och det blir för tajt att hinna se en eventuell sänkning till min ägglossning i september. Vi får helt enkelt vänta till oktober med nästa insättning. Det känns inte så roligt, men ändå okej eftersom det antagligen ger oss högre chanser. Vi har inte "råd" att "slösa" sista embryot. Jag hoppas verkligen att proverna jag ska lämna om en månad visar att TSH ligger under 1. 

Det är inte mycket vi håller privat i vårt liv. Det är dubbla känslor kring det. Jag gör det för mig egen skull och för er läsare. Ni har blivit väldigt många och jag vet att många hejjar på oss. Baksidan är att det alltid finns människor som gottar sig i andras olycka och jag blir arg av tanken på att nån av er som läser sitter och hoppas på att vi inte ska få medvind. Jag vet inte hur många ni är, jag vet inte ens om det finns nån Men jag har svårt att tro att alla 1500 personer är godhjärtade och håller tummarns för oss. Än så länge har jag klarat mig från dumma kommentarer och jag hoppas att jag slipper det också. Jag mår bra av att skriva, så jag fortsätter.

Idag ska jag till mammas salong och fixa frillan. Det blir lunch tillsammans också, jag älskar att få liten egentid med mamma då och då. Min mamma är riktigt bra ska ni veta, alltså riktigt bra! När jag är färdig ska jag hämta Loke hos hans nyfunna skolkompis. Jätteroligt med nya vänner, stora killen! Fina killen, det är sjukt vad fin han är! 

Adoption

Vi är inte där än, vi kanske aldrig kommer dit heller. Men jag har en massa frågor. Någon av mina läsare som kan svara på några frågor om adoption. Mejla mig eller skriv till mig på facebook, Maria Björn heter jag där. Tack <3

Valters rum

Igår pysslade jag i Valters rum. Jag tycker om att vara där inne. Det gör ont i mitt hjärta, samtidigt som det värmer imom mig. Jag tittade på hans små kläder. Dammade och ställde ordning saker. Bäddade han redan bäddade säng. Idag fållade jag upp hans gardiner som släpat i golvet sen jag satte upp dem. Jag minns inte när jag satte upp dem, men jag tror att det var efter hans död. Det är massa saker jag kan tänka tillbaka på som jag inte minns när dom hände. Var det före eller efter? 

Idag när jag klickade in på facebook och instagram ploppade det som vanligt upp massa bilder på söta bäbisar. Det var ett kort på flera små bäbisar uppradade på en säng. Det var alla IVF-bäbisar. Alltså dom mammorna som jag fick kontakt med innan jag blev gravid. Vi alla skulle genom gå IVF ungefär samtidigt och vi alla blev gravida. Vi träffades ett par gånger och jag trivdes i deras sällskap. Alla hade vi gjort samma resa och alla skulle vi snart vara i mål. Jag träffar inte dom tjejerna längre, men dom träffas. Det fattades en bäbis på kortet och en mamma på träffen. Valter och jag kan inte vara med. Det gör så oerhört ont! Jag kan ju såklart vara med om jag vill, men det skulle bli för mycket. I alla fall nu. Jag hoppas att jag kan få träffa dom alla i framtiden och få visa upp ett lillasyskon till Valter. Kanske dom har småsyskon då också? 

Valters rum står orört i sin perfektion. Kläderna är tvättade och fint organiserade i hans byrå. Allt ligger precis som det gjorde för ett halvår sedan. Allt är perfekt. Valter var perfekt. Varför fick han inte stanna? 

Fan! 

Kontraster

Det sägs att man måste ha tråkigt för att ha roligt. Det tror jag på, till viss del. Jag tror att för att man bör ha tråkigt ibland för att uppskatta det roliga. Om man bara får guld uppskattar man inte silver. Jag tror att man mår bra av kontraster. Jag tänker också att det finns skalor över hur starka känslorna upplevs. Om skalan är mellan 0-10 så tror jag att vi alla är nöjda vid olika nivåer. En människa är nöjd med en två medans andra behöver en åtta. Jag tror att om man upplever starka nivåer av en känsla blir man också kapabel till att uppleva samma starka känsla på den motsatta känslan. Sorg och glädje. Om man som människa bara har fått smaka på en femma på sorgeskalan så tror jag att man bara kan uppleva en femma på glädjeskalan. Det behöver inte betyda att den människan är mindre lycklig, den människan kan vara väldigt nöjd med en femma, hen har ju aldrig upplevt en sexa. 

Innan Valter dog var jag en medel tror jag, jag låg på en femma, i både sorg och glädje. När Valter dog fick jag uppleva tian i sorg, jag bär runt på den där tian hela tiden, men också på en högra skala i glädje. Jag märker tydligt att jag glädjer mig åt saker nu som jag tidigare inte reflekterade så mycket över. Vi fick ta över mammas och pappas gamla köksbord förra veckan. Jag är verkligen riktigt riktigt glad över det. Jag kan titta på det och sätta mig vid det och känna hur himla bra det blev och var härligt det är att ha det bordet. Lokes skolstart är otroligt spännande, det hade jag tyckt innan också. Men nu är jag lixom löjligt pirrig över det. 

Det handlar nog också om kontaster, från att vara i det djupaste mörker till att kunna njuta av en god måltid eller pussa den jag älskar. Det är så skönt och betydelsefullt. Dom där andetagen ovanför vattenytan är så betydelsefulla, utan dom skulle jag dö.

Man kan lätt kan tro att personer som drabbats av enorm sorg mår dåligt hela tiden och att allt i livet är skit och saknar mening. Så är det inte för mig. Jag har fått uppleva och upplever den värsta smärtan och den tyngta sorgen, men det har också fått mig att känna av glädje på en ny nivå. Idag är det fyra månader sedan Valter dog. Fyra månader är ingenting när det handlar om att förlora sitt barn. Men på fyra månader har jag lärt mig mycket, om mig själv och andra. Om livet. Tänk vad mycket jag kommer få lära mig, få uppleva och få känna i framtiden. Jag siktar och tror på en tia även i glädje! 

Vad tror ni, kan det ligga något i mina funderingar? :)

Hoppas ni alla får en skön helg!

Fler frågor och svar

Jag fick två till frågor efter att jag publicerat svaren igår. 

"Om du skulle beskriva dig och Tobbe med tre ord var, villa skulle du välja?"

Jag skulle beskriva Tobbe som hjälpsam, ärlig och envis. 

Mig själv skulle jag beskriva som ordningsam, rolig och bestämd. Jag frågade Tobbe vilka tre ord som beskriver mig bäst och han svarade väldigt lika som jag beskriver mig själv. Rolig, snygg och ordningsam. 

"Älskar verkligen din blogg. Läser ALDRIG blogg men din kan man läsa som en bok! Läste senaste där folk ställt frågor å jag undrar en sak. Du behöver absolut inte svara å ta bort inlägget om de e störande. 

Hur länge kan man gå på sån intra behandling?  Eller va de heter och är ni öppna för förslag om det kanske.kan finnas surrogat mamma? Eller adoption?  Jag läser å hejar vidare!  Puss o kram från alla oss!!"

Tack, jag blir glad av att läsa det du skriver. 

Hur länge man kan hålla på med IVF-behandling finns det inget direkt svar på tror jag. Det är individuellt beroende på vad det är som är anledningen till behandlingen. Landstinget Gävleborg betalar tre hela behandlingar per person. Om man inte lyckats på dom tre behandlingarna får man betala resterade själv om man vill fortsätta. Det finns idag inget som tyder på att jag skulle behöva en surrogat mamma. Jag vet heller inte vilka regler som gäller för det i Sverige. Om jag skulle hamna i situationen att jag inte kan bära ett barn själv skulle jag, som jag känner idag vara öppen för surrogat mamma. Men det är väldigt svårt att säga hur jag skulle göra i den situationen om jag hamnade där. Det är lätt att säga hur man skulle göra i en situation innan man hamnat där. Jag är glad att jag vet att min kropp fungerar som den ska och att jag kan bära ett barn själv. Adoption är vi öppna för. När jag var yngre sa jag att jag skulle adoptera barn istället för att skaffa biologiska, eftersom det finns så många barn som behöver en familj. Vi kommer fortsätta försöka få ett biologiskt barn. Tiden får utvisa för när vi inte orkar mera och bestämmer oss för adoption. Jag vet att jag skulle kunna älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologisk. Jag vet hur mycket jag älskar Loke, och han är inte min vare sig biologiskt eller juridiskt.

Svaren

Hur kändes det att se sig själv i tidningen? Antar att ni sett..

Hur känns det att vara en person som berör så många med dina ord? Du har verkligen gåvan att kunna formulera i ord. Jag halkade in på din blogg av en slump och har inte kunnat sluta läsa sedan dess. Jag har inte alls haft koll på det där med ivf tidigare. Jag har heller aldrig haft något barn som dött. Så den delen kan jag riktigt aldrig förstå hur hemsk den är, men jag kan föreställa mig den mardrömmen. Tårarna sprutar ofta när jag läser. Och jag önskar er så mycket att det är er tur nu. Ett lille syskon till Loke och Valter är ni så värda ❤️ /J

Att se och höra mig själv på film var konstigt. Det stämde inte överens med uppfattningen jag har om mig själv. Men det var okej, vi ville ha filmen med för att få mer känsla i reportaget. Annars tyckte jag att det bara var positivt, jag tycker om att göra min röst hörd och speciellt när det handlar om den personen jag är mest stolt över i hela värden, Valter.
Jag får ofta höra att jag är duktig på att sätta ord på mina känslor, jag förstår inte varför. För jag gör inget speciellt, jag bara skriver det jag tänker, och tänker gör man ju non stop. Anledningen att jag berör är nog inte sättet jag skriver på, utan mer vad jag skriver om. Jag önskar att jag inte satt inne på den erfarenheten jag gör, men nu när jag gör det, skriver jag gärna om det och delar med mig av min erfarenhet, för min egen och andras skull.
Tack för lyckönskningarna!

Jag har ingen fråga men jag vill ändå skriva och berätta att jag beundrar dig så oerhört mycket. Jag började läsa din blogg när Valter föddes och jag har varit fast och hejat på er sedan dess. Du berör mig och så många andra till tårar när du skriver. Du har en sån underbar förmåga att skriva om och berätta om dina känslor och om hur du mår. Jag beundrar dig obeskrivligt mycket för hur stark du och din man är. Du, Tobbe och Loke verkar vara så underbara människor.
Jag är så himla ledsen och jag beklagar verkligen att ni är tvungen att gå igenom allt ont och smärtsamt som innefattar eran sons död.
Reportaget om er i GD var så fint och mina tårar forsade också ner när man fick se er berätta och såg hur "förstörda" ni var.
Jag såg er på fjärran ganska tidigt efter Valters död, när ni var på Lokes simskola. Jag ville så gärna gå fram till er och ge er en varm och stärkande kram, men jag vågade inte, för jag visste inte om du kände igen mig och jag ville inte heller störa när ni har det så tufft.
Jag fortsätter att följa eran resa och jag håller tummarna, skickar över lycko- och styrkekramar, hejar på er och hoppas att allt går bra med ett lillasyskon till fina Valter.
Du är en sån fin tjej Maria.
Kramar från din tremänning Rebecka Pettersson från Hedesunda (Susannes dotter) 

Hej, vad roligt att du skriver! Det var väldigt länge sedan vi sågs, men visst skulle jag känna igen dig om du kom fram, tror jag ;) Men just på fjärran missade jag dig. Tack så mycket för dina fina ord! Kram

Visste ni redan i magen att Valter skulle heta just Valter eller kom namnet till er efter födseln? Vore intressant att höra historien kring namnvalet :)

Träffar du/ni psykolog/kurator/terapeut el liknande (dvs någon professionell) för att prata om det som har hänt?

Hur upplever du svensk sjukvård efter era IVF-resor, ett missfall, Valters graviditet, Valters födelse, vårdvistelse, insjuknande och senare bortgång? Positiv eller negativ eller både och? Ni har ju haft en hel del med svensk vård att göra.

Skickar en kram och en uppmaning till att fortsätta skriva, du har verkligen ordets gåva! Kikar in här ibland och lär mig mycket samtidigt som jag berörs ända ned i själen

Vi hade mest förslag på tjejnamn. Men en dag slog det mig att blir det en pojke ska han heta Valter, vi trodde att det skulle bli en pojke också. Tobbe gillade namnet och på RUL fick vi se en snopp, så då var det spikat. Han var en Valter. Efter ett tag fick Tobbe för sig att han skulle stava med W, men jag vägrade och han gav sig fort. Valter med V. Finare namn finns inte enligt mig. 

Vi har en psykolog som vi går till. Tobbe har bara varit med två-tre gånger. Jag var dit oftare i början, men nu har det blivit mer sällan. Tiden får utvisa hur mycket samtalsstöd vi behöver i framtiden. 

Jag är överlag nöjd med sjukvården. Ibland har det varit väldigt olika bud om samma saker och det gillar jag inte, jag vill ha tydighet. Vid ett par tillfällen har jag haft en stark magkänsla av att något inte är eller blir bra. Då har jag sagt ifrån och inte blivit lyssnad på. Dom har sagt att det varit normalt osv. Det har sedan visat sig att jag haft rätt. Tex nu när vi gjorde senaste insättningen tyckte jag att en ändring av min levaxindos vore bra, för TSH värdet hade stigit fort. Det tyckte inte dom. Dom sa att värdet var bra. Nu visade det sig att värdet har stigit ännu mera till över gränsen för där man ska ligga när man vill bliv gravid. Jag tänker att det kan ha varit därför det inte gick vägen den här gången. Usch så arg jag är när man inte lyssnar, för nu känns det som att jag slösat bort ett av mina dyrbara ägg. Annars försöker jag alltid ha en positiv inställning från början, även fast man kan ha hört en massa negativt från andra. Vi blev jättebra omhändertagna när Valter gick bort. Uppsalas neonatal avdelning är helt fantastisk, den bästa vårdavdelningen jag vistats på. Noggrannhet och ödmjukhet. Neonatalen i Gävle är också väldigt bra. Lite andra rutiner, men det finns olika förklaringar till det, både bra och mindre bra enligt mig. Bland personalen finns det ett par riktiga guldklimpar. 

Men jag kan sammanfatta det här svaret med att jag aldrig mer kommer nöja mig för ens dom fått mig att ändra på min magkänsla! För uppenbarligen är jag duktigast när det gäller min kropp! 

Tänkte att jag skulle ställa lite gravidfrågor:

Hur mådde du (fysiskt) under graviditeten med Valter? När började du känna hans sparkar? Hade du några cravings eller nått du blev jätteäcklad av matmässigt när du väntade honom? Har du någon magbild du kan visa oss? Hur skulle du sammanfatta tiden som gravid? 

Fysiskt mådde jag bra. Inga foglossningar. Var väldigt trött och mådde väldigt illa i början, blev ett par kräkor, men det hör väl till vanligheten. Det var ingen katastrof. Hade där emot en massa blödningar, jättestora. Jag blödde igenom trosor, långkalsonger, byxor och täckbyxor på några sekunder. Det var väldigt oroande för mig, men inte för läkarna. Det visade sig ju dock sedan att moderkakan hade lossnat på vissa ställen och att den hade en infektion. Jag hann faktiskt aldrig känna några riktigt kraftiga sparkar med Valter. Jag hade moderkakan i framvägg och det gör att man känner sparkarna senare och svagare. Han föddes i vecka 26+5 och jag började ana sparkar runt vecka 21. Kyckling klarade jag inte av att äta när jag var gravid, det tycker jag om i vanliga fall. Jag blev också väldigt osugen på chips och annat flott, men väldigt sugen på frukt, glass och godis. Jag skulle sammanfatta tiden som gravid med orden SPÄNNANDE, KORT, OROLIG OCH LYCKLIG. Bilderna är från v 20, 24 och 26. Jag hann som ni ser inte bli stor alls. Jag gick upp totalt 1,2 kg.

  

Finns det något som du är väldigt svag för alltså kanske choklad?lakris? Mfl.. Kände du lika när du var gravid? 

Jag älskar chips. Hellre salt än sött. När jag var gravid tyckte jag inte om chips, men var helt tokig i godis. Älskade frukt när jag var gravid också. Kyckling fick jag ruggig avsmak för, som jag tyckte mycket om innan jag blev gravid. Mycket blev lixom tvärt om.
 

Hur träffades du och Tobbe? Ni är gifta, kan man inte få se ett foto från bröllopet?

Önskar er alla lycka och hoppas att det där plusset kommer snart!

 
Vi träffades första gången på krogen i Januari 2009. Tobbe var lite väl närgången och jag lite väl full, så han fick en käftsmäll av mig, men öppen hand och inte så hårt vad jag minns ;) Några månader senare träffades vi igen, av en slump, utan för McDonald runt 02.00, skicket på oss båda var väl sådär. Pussades lite. Tobbe hade lång lugg och det charmade mig inte alls. Sommaren 2009 träffades vi igen på en annan krog. Tobbe hade rakat sig och jag bjöd med honom på efterfest till en kompis. Vi bytte telefonnummer och sedan fortsatte vi att ses. December 2009 blev vi tillsammans på riktigt och i februari 2010 flyttade jag in till honom och Loke. Loke var då ett år och tre månader. Tobbe friade dagen före min födelsedag den 21/11-2012. Vi gifte oss 17/2-2012. Vi hoppade alltså över förlovningen. Vi gifte oss hemma i huset med närmaste familjen. Dagen efter hade vi en fest med våra vänner. Jag är nöjd med det lilla bröllopet, usch så nervös jag var fast det var så litet. En sak jag ångrar är att vi inte tog finare foton den dagen. Vi har bara halvtaskigt tagna foton med gästernas telefoner. Dåligt uppställda under en grön LP-klocka och med mönstrade strumpor. Haha. Det är dom strumporna som sedan blev mina turstrumpor/Valterstrumpor. Jag hade dom när vi sökte hjälp på fertilitetsmottagningen, när vi plockade ägg, när vi satte in Valters embryo och på rutinultraljudet. Jag hade även på mig strumporna under hela förlossningen. Nu har Valter en strumpa med sig i graven och jag har en strumpa här hemma i hans minneshylla. Näst sista kortet är från att vi slängde oss i sängen när alla gäster hade åkt, sen sov vi gott hela natten, det var våran bröllopsnatt det ;) Sista kortet är strumporna ;)

Jag förstår att det måste vara tuff nu när det inte blev något pluss. Världen är så orättvis! Nu kanske du inte svarar på dessa frågor, jag vet inte. Tänkte ställa en iallafall. Hur tänker ni nu med att försöka få barn? Jag hoppas att ni kämpar vidare, snart är det ET tur ❤️ 

Ja, det är jobbigt och tråkigt, men det värsta har redan hänt, att Valter dog. Känner mig ganska likgilltig och avstängd. Vi kommer försöka konstant tills vi blir gravida och har vårt barn här på jorden. Biologiskt eller adopterat. Nästa inaättning blir i september eller oktober beroende på hur mina TSH värden ser ut. Jag vill vara tipp topp när jag tar emot det sista ägget för den här behandlingen. 

Fråga på

Jag hade glömt frågestunden. Blev påmind av att en fråga trillade in. Fråga på nu så svarar jag imorgon. 

Fick inspiration från icas buffe till dagens middag. Smarrigt!  

Kram ❤️

Graven

Han har det så fint, vår lilla prins! 🌸💚🐘

Dåliga nyheter!

Igår fick jag en liten blödning. Jag trodde att det var kört, men tänkte ändå att det kanske kunde vara en nidblödning. Imorse fick vi det bekräftat, jag är inte gravid. Jag har fått mens, precis som vanligt på beräknad dag. Lite mer än vanligt också, så det är helt utan tvivel ett misslyckat försök. Usch! Hur kan det vara så här orättvist och svårt för en del? Jag tycker inte om att sätta sig själv i nån offerposition, men vad fan är det för fel! Varför kan vi bara inte få bli gravida och få en bäbis att leva med? Vad har vi gjort för ont? Är vi inte lämpliga föräldrar? Vad är det vi måste inse eller göra? 

Snälla, om ni ska gnälla och klaga på era barn. Gör det när varken dom eller jag hör på! Jag byter gärna! Det finns så många hemska, elaka, gnälliga och otacksamma föräldrar och här är vi. Helt redo, fulla av kärlek och längtan. Alla materiella saker finns, båda har fast jobb och ordning i livet. Vad mer ska krävas? Vi har varit redo och kämpat för länge nu! Fan fan fan!

Maria 💚🐘

Testknarka (skrivet kl 07:00)

Jag köpte ett fempack med gravtest så jag har utifall jag inte kan hålla mig till testdagen. Idag är det ruvardag 8 och testen är slut! Senaste testet togs imorse och det var helt blankt. Inte ens ett svagt svagt sträck. En del påstår att det fortfarande är för tidigt. Jag vet att en del att plussat på RD8, bland annat jag, med första graviditeten. Med Valter plussade jag på RD9. Jag är rätt säker på att det inte har gått vägen den här gången. Jag känner mig inte alls gravid. Imorgon är det dax för mensen enligt min kalender. Dock var ägglossningen två dagar tidig denna månad. Bör då även mensen vara det? Vet ni om ägglossningen hör ihop med föregående eller kommande mens? Bör väl vara kommande? Jag har också läst att mensen kan utebli så länge man håller på med progesteronet. Jag har nämligen inte bara testknarkat, utan google och familjelivknarkat också. Säg inte åt mig att sluta, för det går inte. Jag mår heller inte bättre av att sluta, jag tänker på det lika mycket oavsett. 

Nu ska jag in på hälsocentralen och ta ett blodprov för att kolla TSH värdet. Sen ska jag till min syster och bara pizzabullar. Tänkte att det kan vara en bra mellis till Loke, och kanske oss med ;) 

Maria

Gefle Dagblad

Tidningen Gefle Dagblad har också hittat hit och till min Instagram. Dom kontaktade mig och frågade om vi ville vara med i ett reportage. Det ville vi. Vill är redan så öppna med allt som hänt och händer och vi tycker att det är ett viktigt ämne att prata mer om. Döden är så skrämmande för en del människor, speciellt när det handlar om barn. Ingen som inte har drabbats av att förlora sitt barn kan förstå, men desto mer man pratar om det desto större chans till förståelse sprider man. Vi tycker också om att sprida historien om vår älskade lilla pojke! Vi vill visa upp honom för hela världen, nu när vi inte fick chansen att visa hela världen för honom.

Klicka här för att komma till reportaget





Maria

Baby shower

Idag har vi haft baby shower för fina Elin som snart ska få hennes första barn. En flicka. Hon kan komma när som helst nu. Spännande! Den flickan kommer antagligen bli den första bäbisen jag håller i efter Valter. Undra hur det kommer kännas? Jag tror att det kommer kännas mysigt men också smärtsamt. Jag kommer få känna att jag lever och att jag har ett hjärta, det kommer pumpa hårt. Jag kanske tar henne och springer iväg. Hehe nä då, nån kidnappare har jag inte blivit. Jag älskar barn. Både före, under tiden och efter Valter fanns här. Tillställningen blev väldigt lyckad och Elin fick massa fina saker och blev ordentligt överraskad. Hennes mamma hade ordnat och fixat jättefint!

Nu ska jag iväg och träffa nästan alla tjejer igen. Nu blir det fest. Dock inte för mig då. Jag minns inte när jag festade med tjejerna sist. Jag har varit nykter på alla fester den senaste tiden. Antingen höll jag på med ivf-behandlingen, ruvade, var gravid, ruvade igen eller var gravid igen, eller som nu ruvar för tredje gången. Eller så har jag helt enkelt inte vågat tillsätta alkohol till där här förkrossade och stressade själen. Men jag går inte lottlös för det, för chips kan jag äta och umgås kan jag göra. Tur att jag sög i mig vin för kung och fosterland för ett par år sedan så jag är mättad ;)














Maria

Frågestund

Tiden behöver fördrivas ordentligt den här sista ruvar-veckan. Så jag kör en frågestund igen. Fråga vad ni vill så svarar jag så gott jag kan i mitten på nästa vecka. Kom igen nu, jag vill ha mycket att svara på!


Kärlek 💚🐘
Maria

Ruvningen

En veckas ruvning har gått. En vecka kvar. I början var jag väldigt negativ och kände bara att det skulle skita sig. Att det inte är över med motgångar för oss än, jag kände att livet kommer jävlas mycket mer innan det är klart. Men sen fick jag lite små symptom som att jag behöver kissa ofta, nästäppa och lite molande i magen. Det är visserligen väldigt lika symptom på en tidig graviditet och mens. Beräknad mens är om fyra dagar.

På något vis kände jag ändå att jag är tamme tusan gravid! Men vi får väl se. Tankarna avlöser varandra rätt ordentligt. Det negativa vinner oftast, för att skydda mig själv. Ett plus vore skönt, blir såklart gladare av det än av ett minut. Men hur kul är det att börja vänta missfall då? Jag är rätt säker på att det här embryot är inte början på ett levande barn. Det kommer skita sig, på testdagen, på tidiga ultraljudet eller senare och med tanke på att jag känner att jag inte har någon tid att spilla får det hellre skita sig nu än om några veckor eller månader. Fy fan vad negativ jag blivit. Jag gillar det inte. Det är inte lätt att tänka positivt när man fått en sån här käftsmäll av livet.

Medicinerna tas och det går bra. Sprutorna är inte alls så hemska som jag mindes dom. Sticket känns knappt och det svider lite när man sprutar in vätskan, men det är hur lugnt som helst. Vagiatorerna kladdar och jag tror att mensen kommer hela tiden. Annars finns det väl inte så mycket att säga om ruvningen.

En bild på mitt medicin och nedräkningsschema ;)


Maria

Embryot på plats

Nu är embryot på plats. Det var en lyckad upptining och förutsättningarna ser goda ut. Det är ungefär 40% chans att plussa. Nu väntar två veckor av hopp, oro och spänning. Ska det gå vägen eller blir vi omkullkastade igen, innan vi ens har hunnit sätta oss på huk. Ett plus skulle ge oss massa glädje och hopp om framtiden. Ett minus skulle som sagt kasta ner oss på noll igen, tror jag. Man måste satsa för att vinna, men nu känns det nästan dumt, att satsa när man inte har råd att förlora. Som att ladda geväret. Men vi vill ju inte vänta heller, för ingen har ju tvingat oss att göra det här just nu, det är vårt egna val. Massa mediciner har jag fått som hjälp på traven. En för att göra det mysigt i livmodern, en för att sänka immunförsvaret, så inte kroppen blandar ihop embryot med en bacill och stöter ifrån sig det, antibiotika för att gardera mot infektion och sist med inte minst blodförtunnande för att minsta risken för blodpropp som kan leda till missfall. Två mediciner är tabletter jag sväljer, en är vagiatorer som ska upp i muffen två grr per dag och den sista är en spruta i magen en gång per dag. Mycket att hålla reda på, tur att jag är fröken ordning och reda, så det ska inte kunna bli nån miss. Har redan skrivit ett tydligt schema för att ha koll på allt. Haha, nördvarning på den! Jag älskar ordning och planering. Gissa då om jag ogillar den här ovissheten om framtiden, som också är väldigt avgörande för hur mitt liv ska se ut. Men vem skulle inte ogilla det, oavsett om man är en planerare eller inte.

Första sprutan är tagen nu för kvällen. Jag var jätterädd, men det gick bra. Tobbe tog den och han är duktig och lugn. Jag fick en ordentligt gråtattack efteråt, men inte pga själv sprutan. Utan pga varför vi gör det vi gör, nu redan. Fem månader efter att vårt första barn kom till oss. Vi skulle inte alls behövt tänka på det här nu. Men det ältade jag om i förra inlägget om jag inte missminner mig.

Jag är trött som ett as och hoppas på att få sova inatt. En förmiddag full av oro och spänning. Hade mamma och pappa här på födelsedagsmiddag idag också. Jag och min syster brukar bjuda dom på middag som födelsedagspresent, dom båda fyller i augusti. Det blev en lyckad tillställning. Dock med en aningen spänd och trött värdinna, men så hemsk tror jag inte att jag var. Suget efter en snus är nämligen väldigt påtagligt, men det funkar, jag har ju inget val, inte enligt mina normer i alla fall.

Här är vårt embryo som nu söker sig runt i min livmoder. Hoppas hen hittar slemhinnan och finner den mysig att pola med ;) Bilden under är mitt nattduksbord, uppdukat med fragmin sprutorna.





Maria

Återföring nummer tre!

IVF Kliniken har öppnat igen och jag hängde på luren direkt. Det var full huggning där och jag fick tag på dom på onsdagen. Jag fick order om att börja med ägglossningstest för att se när jag har ägglossning. Jag fick förklarat att om man har ägglossning på en onsdag blir återföringen på tisdagen veckan efter. Om ägglossningen är på en måndag blir återföringen på söndagen veckan efter, men tyvärr är kliniken stängd på söndagar, så ägglossning på en måndag betyder att man inte kan göra någon återföring på den ägglossningen. Jag hade beräknad ägglossning på en tisdag, alltså imorgon, läskigt nära en måndag. Jag började med testerna på onsdagen och strecket var oroväckande starkt. På torsdagen var det inget streck alls. Jag blev stressad och trodde att vi hade missat ägglossningen denna månad. Fredagen var det utslag igen, inte fullt, men det blev ett streck. Antog då att det inte var kört, men rädd för att det skulle bli fullt utslag redan på måndagen och att vi då skulle få hoppa över denna månad. Lördagens test blev lika som fredagens. På söndagen blev det en glad gubbe, alltså fullt utslag. Första gången jag grät av lättnad och glädje på väldigt länge. Sist var nån gång då livet var som det skulle, då Valter levde. Så himla skönt att få köra denna månad. Men usch så nervös jag är. Insättningen blir alltså nu på lördag, om FEM dagar. Om upptiningen av embryot går bra vill säga. Kära nån! Jag ska alltså antagligen börja leva som en gravid om fem dagar, snuset får bli papperstussar och ja, så mycket mer förändring behöver det väl inte bli. Sen väntar två oroliga veckor. Kommer mensen eller blir det ett plus. Jag vet att jag kommer fuska och testa innan testdagen, har har jag gjort dom andra två gångerna. Men hur blir det om det inte blir en graviditet. Klarar vi ett bakslag? Usch, låt det gå smidigt för oss nu, vi behöver verkligen det. Tobbe är i vanlig ordning lugn och jag nervös. Jag tror att det kommer skita sig, antingen redan vid testdagen eller med ett missfall. Jag tror inte andra och sista ägget kommer bli en bäbis heller. Jag tror att vi kommer vara i mål 2016 eller 2017, kanske ännu senare. Det verkar lixom inte vara meningen att det ska gå lätt för oss. Men vi ger inte upp! Vi krigar tills vi sitter här med vårt lillasyskon. Men i vilken skick kommer vi vara? Helt trasiga kanske.

Namnen är redan bestämda, två flicknamn och två pojknamn, så att vi är garderade. Det är redan uträknat när vi kommer ha BF om det går vägen nu. Jag vet när jag går in i vecka 12. From vilket datum dom försöker rädda barnet om det föds för tidigt, vilken graviditetsvecka vi är i på min födelsedag, på julafton. Ungefär när det kan tänkas vara dax för RUL. Allt är planerat och uträknat, jag vet att det inte är det som avgör om det blir en graviditet eller inte. Min längtan är så stor att jag kan inte låta bli att drömma, planera och räkna. Jag försöker göra mig till sten så att jag klarar en käftsmäll, men jag kan inte, det kommer nog golva mig fullständigt. Men vad ska vi göra, vad har vi för val, att ge upp är inget alternativ. Som sagt, vi kommer kriga för det vi vill ha!

Visst är det glada nyheter. Det är jättespännande, det tycker jag. Men fan så fel det är, vi var ju i mål. Jag vill inte behöva kämpa för ett syskon nu. Det skulle vi göra sen, om kanske fyra år. Inte nu! Inte fem månader efter att Valter föddes. Det är så dubbelt, jag hoppas och önskar allt vad jag kan, på något som jag egentligen inte ens vill behöva göra. Jag har inget val. Det här är vad som krävs. Så nu kör vi! Biter ihop, och hoppas på att få en smidig väg till målet! Som just nu känns som ett jävla reservmål för att det mest önskade målet i livet är omöjligt att uppnå. Jag kan omöjligt älska ett barn som ännu inte finns. Jag kan omöjligt känna att det här barnet kommer betyda lika mycket som Valter. Jag lyssnar på vad andra flerbarnsmammor säger och kör dit jag tror att lyckan kan hittas igen.


Maria