Länge sedan

Sorgen har medfört att jag har väldigt dålig tidsuppfattning. Dagarna flyter samman och jag minns inte vad jag gjort eller vilken dag det är. Hjärnan är fantastisk som kan bedöva och flumma till allt helt utan preparat. Idag är det i alla fall fredag, det vet jag, för idag kom Loke hem. Det är härligt och han piggar alltid upp. Men på något vis blir man ännu mer påmind om hur fel livet är då. Fredagarna då Loke kommer brukar vara så roliga. Det är dom nu med, men det blir så påtagligt att det är åt helvete när inte ens roliga saker är riktigt roliga längre. Men ibland blir det tvärt om, jag kan bli riktigt glad av att få hämta posten eller när jag kommer på att sopbilen kommer imorgon. Saker som man annars bara gör. Min syster sa att det kanske är för att det är skönt att en del saker är som vanligt och så blir man glad över det lilla som fortfarande är normalt. Jag tror absolut att det kan ligga något i det.

Imorgon skulle Valter blivit fyra månader. FYRA MÅNADER! Han skulle ha varit en ganska stor pojke nu. Fast ändå minde än jämngamla eftersom han föddes så tidigt. Undra hur han hade sett ut? Jag drömde om honom inatt. Då var han så stor som han skulle ha varit om han levt nu. Han var precis lika söt och underbar. Han dog i drömmen också. Det var så hemskt, varken jag eller Tobbe var med honom när han dog. Han låg ensam. Högt upp i ett ljust rum i ett gammalt läskigt sjukhus. Jag satt med en annan mamma som tog framväl av sitt döda barn. En sköterska kom och gav mig beskedet. Jag skrek FAAAAN! flera gånger över det andra döda barnet för att det tagit min tid från Valter. Jag stod under ett träd ute på sjukhusgården, det var ett gammalt sjukhus och personalen hade förkläden och vita mössor som förr i tiden. Jag skrek NEEEJ! upprepade gånger till jag vaknade. Tänk er att drömma eran värsta mardröm och vakna upp och inse att det är på riktigt. Då är det fan inte skönt att leva kan jag säga!





Åter till fyra månader.
Jag har varit mamma i fyra månader. Men bara levt tillsammans med mitt barn på jorden i 1,5 månad. Det är så ofattbart. Det gör så ont. Tiden läker inte alla sår, verkligen inte! Den som säger så har inte haft ett riktigt sår. Tiden går, klockan tickar och dagarna tar slut, det blir en ny vecka och en ny månad, och jag bara står här i ett dimmigt moln utan att uppfatta tid och rum. Jag går på autopilot. Jag går upp. Lagar och äter mat. Tar hand om hemmet och Loke. Träffar vänner och umgås med min familj. Jag vet inte hur fan jag orkar, jag bara gör det, för att jag inte har något val. Jag känner mig ofta missförstådd, inte så konstigt, ingen kan förstå. Förutom ängaföräldrar. Internet och Facebook än ibland en fantastisk grej. Det har gjort att jag fått kontakt med hundratals änglaföräldrar i hela landet. Ett klick och jag får kontakt, svar och bekräftelse på att det är normalt. Tips och råd. Samtalsstöd dygnet runt vart jag än befinner mig från människor som verkligen vet vad det handlar om. Är det inte fantastiskt? Jag är väldigt tacksam över att jag fått kontakt med så många fina mammor, som precis som jag, får bära med sig sina barn i sina hjärtan istället för hand i hand här på jorden.
❤️