Det är så många som följer Valters kamp och framsteg. I måndags efter lunch fick Valter ont i magen och vi åkte fort till Uppsala. Det slutade med operation som visade att han hade tarmvred. Efter operationen började en stor kamp för honom, en kamp för livet. Tarmvredet var så kraftigt att blodcirkulationen inte nådde ut i hela kroppen. Han kämpade allt han kunde, läkarna gjorde allt dom kunde och vi hejade på honom allt vad vi kunde. På tisdag morgon orkade inte Valter mer. Vi lade honom på mammas bröst och pappa låg bredvid och där somnade han stillsamt. Valter blev en månad och tio dagar och kommer alltid finnas kvar i vår familj. Vi är fortfarande hans föräldrar, antagligen världens stoltaste och han är fortfarande vårt barn, vår kämpande hjälte.
Tarmvredet hade inte något att göra med att han var född för tidigt. Det hade hänt oavsett om han föddes i vecka 40 som 26. Så ni föräldrar med prematurbarn som läser behöver inte bli rädda. Neotiden är underbar och den ska ni njuta av och se som en otrolig bonus tid. Vi är glada att vi spenderade så mycket tid vi kunde med Valter. Den 12/3 till den 21/4 är den absolut lyckligaste tiden i våra liv och vi har så många fina minnen som ingen någonsin kan ta ifrån oss.
Vi har valt att skriva om det här på bloggen för att vi vet att ni är många som hejjar på oss och vi vill att alla ska veta. Det är inget hemligt eller fult. Det är bara fruktansvärd jobbigt och ofattbart. Vi förstår inte hur det kunde blir så här, det har gått så fort. Det kan vara jobbigt för oss att berätta för varje enskild person som vi möter. Då är det skönt att ni redan vet. Snälla undvik oss inte för att ni är rädda för att säga eller göra fel. Man måste inte säga något. En kram. Ett hej. En blick. Det räcker. Vi kommer kanske hålla oss undan, så ni får gärna stå för att hålla kontakten, även om vi inte svarar eller ringer upp. Vi svarar när vi orkar.
Vi önskar med hela vår kraft att vi kunde avsluta detta med att skriva att det var ett riktigt dumt skämt. Vi önskar av hela vårt hjärta att detta inte är sant. Vi själva blir chockade flera gånger om dagen när vi inser att det är på riktigt. Vi är så rädda för framtiden, hur vi ska göra för att klara det. Vi tror att vi klarar det, vi måste bara komma på hur. Att det här är vår nya verklighet att vakna till alla dagar resten av våra liv. Vi är så jävla rädda och ledsna! Men vi är så glada att vi fick den tiden vi fick med Valter och att han valde just oss som hans mamma och pappa. För ingen annan än vi har den Valter som vi har.
/Valters föräldrar
