På tal om midsommarafton. Den är så fruktansvärt ångestladdad. Alltså verkligen. Ni förstår inte. Jag vill bara att den ska vara över. Den här midsommaren skulle blir den bästa i mitt liv, med Valter, ett fulländat och lyckligt liv. Det kommer bli den värsta. Allt är fel. Så fruktansvärt fel. Vet inte hur den kommer blir, men jag ska försöka göra mitt bästa. Lunch hos mina föräldrar först. Sen åka traktor (för barnen) till lilltäppan här på byn. Dansa och sjunga. Tror jag skippar just det, känns väldigt tvärtemot min insida att hoppa och stoja, men vi får se. Efter det blir det en lugn kväll hemma hos oss med min syster och hennes familj. Det är skönt att dagen är lugn och spenderas med dom jag känner mig trygg med. Det är okej att bryta ihop om jag inte orkar. Jag bryter ihop varje dag, så varför skulle jag inte göra det imorgon. Mitt upp i handlingen, matlagningen, samtalet med Loke, ja vad som helst så kommer det, insikten om verkligheten. Som en käftsmäll eller som en bomb. Panik! Mitt barn är dött! Min Valter kommer aldrig tillbaka! Mitt efterlängtade älskade barn kommer aldrig mer att ligga på mitt bröst. Dog han den där morgonen? Vad fan hände? Hur kunde det få hända? Det får inte hända! Kommer jag aldrig mer få krama honom? VA!? Vad fan är det som hänt? Han kommer aldrig lära sig gå, äta mat, cykla, simma. Det har börjat bli väldigt jobbigt att se andra mammor och bäbisar. Jag måste tänka "hon kanske också har förlorat ett barn" "undra vad hon har för tragiskt i bagaget?" Det känns lättare om jag tänker att dom också besitter en oerhörd sorg. En del av dom jag ser gör det säkert också, men många inte. Visst låter det rått att jag mår bättre om andra också har det tufft. För det är ju så det är. Hemskt. Folk som ser mig vet ju inte vad som hänt mig heller. Jag sitter där med min syster och hennes dotter och är som vem som helst. Dom kanske tror att Wilma är mitt barn och att jag lever livets glada dagar. Jag vill visa upp mitt barn lika som alla andra mammor får göra. Jag vill ha en skylt med en bild på honom eller bara skrika "Titta på mig, jag är också mamma, här är min son, visst är han fantastisk!"
Alltså den här smärtan. Den här paniken. Jag vill slita av mig mitt skinn. Jag vill att kroppen ska sluta leva. Jag blev rädd när jag åkte till akuten med bröstsmärtor. När jag sedan var där och fick veta att det var lugnt blev jag lite besviken. Mamma blev jätteglad, såklart, jag är ju hennes Valter. Jag blev besviken på att inte få komma till min Valter. Men klart det inte skulle vara så smidigt. Att jag själv fick dö strax efter. Jag kanske lever tills jag är 80-90 år. Hur ska jag orka leva så många år? Jag orkar ju inte en dag till! Ta livet av dig då kanske ni tänker. Men jag vågar inte. Jag är alldeles för feg och tur är väl det. Men hur fan ska mitt liv bli?
Valter och jag. Visst är vi lite lika? :)
Maria
