Fördomar och myter

Kopierar en hel text jag kom över. Väldigt sant och nyttigt för "odrabbade" att läsa.
Klicka här för att komma till sidan där jag tagit texten ifrån.


"Myter och fördomar bygger alla på antingen för lite information om ett ämne, eller att man helt enkelt inte har förmågan att sätta sig in i hur någon annan känner. Varje dag läser jag om föräldrar som på något sätt har upplevt hur andra människor lever tillsammans med olika former av myter och fördomar kring hur det är att förlora ett barn. Vissa är värre än andra, och vissa är direkt sårande, men inga av dem stämmer helt.
Det är dags att vi försöker ställa detta tillrätta, genom att berätta mer om hur det egentligen är.

Minskade fosterrörelser dödar inga barn
Ibland läser man om hur minskade fosterrörelser låg till grunden för en intrauterin fosterdöd, men så är det aldrig. Minskade fosterrörelser är egentligen bara ett symptom på att något annat är fel – att barnets frekvens av rörelser har minskat i jämförelse med hur det brukar vara. Vad som sedan är fel kan vara nästan vad som helst. Det är ungefär som att säga att smärtan i bröstet dödar många människor, när det egentligen bara är ett symptom på en hjärtinfarkt.
Så låt oss bestämma att de barn som dör i magen aldrig dött av minskade fosterrörelser.

Vad dog er bebis av?
I vår värld är de flesta beroende av att få all fakta på bordet, för att orka med att hantera en händelse bättre. Ibland får man frågan vad det var som gjorde att just vårt barn dog, och vi kan svara på den. Men det kan inte alla. Det är långt ifrån alla föräldrar som kan svara på varför deras barn dog, eftersom det är långt ifrån alla barn där man hittar en förklaring till det. För de föräldrarna är det ofta en tung del av livet som de aldrig kommer få svar på, och varje gång någon annan undrar så måste de då finna sig i att kunna svara att de faktiskt inte vet.
Så låt oss bestämma att man inte alltid vet vad det var som hände med ett barn som dog – sanningen är att i många fall har vi ingen aning. 

Det kommer fler chanser
Människor som inte riktigt vet vad de ska säga har ofta förmågan att säga de mest konstiga och verklighetskränkande saker – eftersom de inte vet vad de ska säga annars. Vi fick höra av vår barnmorska, en månad efter att Levi dog, att vi vi var unga och det kom fler chanser. Låt oss då tala klarspråk och säga att det kommer inte fler chanser till att få tillbaka det barn som man redan förlorat. Det går inte, oavsett hur mycket vi vill, att få tillbaka ett barn som dött. De menar att såklart inte att vi har en chans till att få det heller, de menar istället att vi harn en möjlighet att skaffa ett nytt barn som på något sätt skulle kunna ersätta förlusten av vårt döda barn. Det är lika befängt som att berätta för någon som precis förlorat sin moder att det kommer fler chanser, du hittar nog en annan mamma. De menar väl, eftersom de inte vet vad de annars ska säga, men det skulle vara bättre om de inte sa något alls.
Så låt oss bestämma att det aldrig kommer fler chanser till att ersätta det barn vi redan har förlorat

Kanske ska ni gå vidare
Det finns människor som har olika inställning till hur man hanterar sorg, och för vissa handlar det om att gå vidare. Riktigt vad de menar med att gå vidare är oklart, eftersom jag väldigt sällan läst en förklaring till vad de egentligen menar. Menar de att man ska glömma vad som har hänt, glömma sitt barn, eller menar de att man ska komma vidare i livet och inte leva kvar i sorgen? Det vet jag inte. Men jag vet att många föräldrar varken kan, eller vill, gå vidare från sitt älskade barn. Jag vill inte det i alla fall. För mig betyder orden gå vidare att jag ska försöka glömma vad som har hänt och fortsätta mitt liv. Jag har ingen tanke på att göra det – jag tänker leva mitt liv med min sorg, med mitt förlorade barn och låta det vara en del av mig. För genom att göra det kan jag också bära med mig en bit av Levi. Det finns de som vill glömma, och det var betydligt vanligare att man gjorde så förr. Man gjorde sig av med sitt barn och försökte glömma. Föräldrar idag tenderar till att göra tvärtom – de gör allt för att hedra sitt barn som inte fick det liv de tänkte att ge det.
Så låt oss bestämma att alla föräldrar inte vill gå vidare – vissa vill till och med vara kvar för att på så sätt minnas sitt barn lite bättre. 

Tiden läker alla sår
Ett gamalt ordspråk, som aldrig stämt. Ändå använder vi det gärna när vi pratar med människor som går igenom en förlust. Det blir bättre med tiden, kan vi säga. Sanningen är att det blir det inte, om vi inte jobbar med vår förlust. Saknaden efter sitt barn blir inte mindre med tiden, lika lite som sorgen blir mindre bara för att åren går. I början kände jag att det inte ens fanns en vilja att låta tiden läka mina sår – för varje dag som gick så kom jag lite längre ifrån den dagen då jag fick hålla Levi. Tiden skiljde oss åt. Vi arbetade med förlusten ganska intensivt under nästan ett års tid, och det har gjort att sorgen och saknaden har förändrats, till något som fortfarande gör ont men inte på samma sätt. Min skräck är att andra ska tro att jag glömt Levi bara för att jag inte sörjer på samma sätt som innan när det egentligen är tvärtom – jag tänker på Levi ofta, och saknar honom ännu mer, men på ett annat sätt.
Så låt oss bestämma att tiden inte har något med hur vi hanterar vår sorg. Att säga att tiden läker alla sår är lite i linje med att vi med tiden kommer att glömma vår förlust, och det har vi ju redan bestämt att vi inte kommer att göra. 

Det finns forum för sörjande föräldrar
Den kommentaren fick vi för inte så länge sedan när det gällde en bild på Levi. En person tyckte inte att man skulle visa bilder på döda barn så att alla kunde se det, utan då fanns det bra forum på nätet för sörjande föräldrar. Det gör det också, men det tror jag enbart det gör för att det är lättast för sörjande föräldrar att förstå andra sörjand föräldrar. Utan att mötas av fördomar. Många är rädda för döden, och vad döden för med sig. Sörjande människor är kanske inte de mest tilldragande av alla, och framförallt så har andra människor svårt för att veta hur de ska uppträda om de skulle råka springa på en människa som de vet sörjer. De är helt enkelt rädda för sig själv. Men en viktig del i frågan är att många föräldrar inte bara sörjer. Det är inte som när man förlorar en äldre närstående. Föräldrar som förlorat sitt barn är för det mesta precis som andra föräldrar – de är stolta över det barn de fått. Att då enbart låta de vara sörjande föräldrar, och inte stolta föräldrar som gärna visar sitt barn för alla de tycker borde se det, är både kränkande och hindrande. Jag tror att vi måste få visa upp våra barn, precis som vilket annat barn som helst, för att tydligöra att även de här barnen är en del av vår familj och historia.
Så låt oss bestämma att vi föräldrar inte bara har rätt att sörja, vi har också rätt att vara stolta. För vi har faktiskt också fått ett barn, bara det att vårt barn inte finns kvar för andra att se.

Det är bättre att de får vara själa
Många människor är så rädda för att möta andra människor i sorg, att de helst inte vill göra det. Så de motiverar det med att det säkert är bättre om de får vara i fred, för kanske kommer jag att säga eller göra något som gör det värre. Sanningen är att inte mycket, nästan inget, kan göra det värre för de föräldrar som förlorat sitt barn. Förutom om ingen möter dem i sorgen. Att sörja är inte lätt, men om man träffar människor som genuint visar att de bryr sig så blir det lättare att dela sorgen. Många är rädda för att säga fel saker, men sanningen är att man inte behöver säga mycket alls. Det räcker gott och väl med att bara vara där, en kram ibland, och att visa att man finns om det skulle vara något. Vi hade ett otroligt stöd i början efter att vi förlorade Levi, som hjälpte oss med praktiska saker och som bara fanns. Det hjälpte oss.
Så låt oss bestämma att det är bättre att finnas till hands och säga ingenting, än att inte vara på plats för att man är rädd för att säga fel
Detta är bara en bråkdel av alla fördomar som möter föräldrar som förlorat sitt barn och föräldrar som befinner sig i en sorgeprocess. Många av fördomarna bygger på andra människors rädsla. Rädsla för döden, för att göra fel eller bara för sina egna känslor. Men de flesta vill oss faktiskt väl, de vet bara inte hur de ska göra. Vi kan hjälpa dem genom att förklara vad som är rätt eller inte för oss, genom att låta dem försöka hjälpa till utan att dömma dem alldeles för mycket och acceptera att vissa saker vet vi inte hur vi ska hantera alltid. Sen finns det saker som vi aldrig kan acceptera, men det är upp till var och en vad det är.
Det finns som jag sa många fler fördomar, och om ni själva tänker på någon speciell får ni gära berätta om dem här nedan i kommentarsfältet."

Mitt tillägg:
Jag är "glad", känns konstigt att skriva glad. Nu när det är som det är tycker jag att det är väldigt skönt att vi vet varför Valter dog, vi vet vad det var som gjorde att hans lilla kropp inte orkade leva länge. Det gör precis lika ont ändå, men vi vet varför och vi vet att det inte på något sett beror på vad vi gjorde eller inte gjorde och vi vet att det inte är ärftligt, och det är väldigt skönt att veta om vi en dag får ett syskon till Valter. En annan sak som jag vill tillägga är det här med "tur att ni har Loke"Jag har pratat med många änglaföräldrar som upplever samma sak, när dom får kommentarer om att det är tur att dom har fler barn. Det är verkligen tur att vi har Loke, precis lika stor tur som det var innan vi fick Valter och innan han dog. Loke är värd väldigt väldigt mycket för mig och Tobbe, men han är inte Valter. Han är en degen person, med samma värde, men som sagt INTE Valter. Det spelar ingen roll hur många barn man har innan eller får efter att man förlorat sitt barn. Barnet som dog är dött och kommer aldrig mer tillbaka. Andra barn kan inte förändra på det. Veckorna vi har Loke blir såklart mer distraherade och fyllda med mer kärlek och skratt, men det gör inte att sorgen blir mindre dessa veckor, absolut inte. Då får vi känna på och se precis vad det är vi har förlorat. Allt vi gör med Loke får vi inte göra med Valter, allt Loke lär sig kommer Valter aldrig lära sig. Absolut, det är jättebra att vi har Loke, men precis lika mycket jättedåligt att vi inte har Valter för det. Ni som har fler än ett barn kan ju försöka sätta er in i situationen genom att tänka "Vilket av mina barn väljer jag bort?" "Blir jag mindre ledsen om Lisa dör för att jag har Kalle?" Jag tror inte det, och jag tror inte att du kan välja heller.