Foton

Jag är väldigt rädd att datorn ska krascha och alla foton vi har på Valter ska försvinna. Jag måste framkalla alla så att dom finns på flera ställen. Skulle nästan vilja ha dubbletter så vi kan ha en uppsättning hemma hos tex mina föräldrar. Tänk om huset brinner ner? Det skulle vara fruktansvärt. Jag skulle inte bry mig om huset, inredningen och alla våra saker. Det går att ersätta. Men fotografierna på Valter, hans lilla napp och blöja. Hans hårlock. Hans gipsavgjutning på hans händer och fötter. Min dagbok från hans tid i livet. Tänk om det försvinner? Då är det absolut enda vi har kvar från våran son våra minnen. Dom kan vi aldrig bli fråntagna, inte heller vår kärlek till honom. Det är en trygghet. Jag funderar på att skaffa ett bankfack, men hur går det till? Måste undersöka ämnet, för jag är verkligen så rädd för att dom sakerna ska försvinna. Samtidigt som jag vill ha dom här hemma så jag kan titta på det när jag vill. Tänk om banken brinner ner då? Hur säkra är bankfacken? Jag antar att dom är brandtåliga, men en explosion då? Skulle vårt hus brinna ner skulle jag såklart först rädda Loke och Tobbe, sen är det Valters saker som gäller. Doran skulle också ligga högt upp på prioriteringen. När en sån här tragiskt sak drabbar en människa kan man lätt bli rädd för fler katastrofer. Det är jag verkligen. Vad som anses som en katastrof är inte längre det jag klassade som katastrof innan. Jag är väldigt orolig för kommande katastrofer. För en sak har jag fått lära, och det är att man aldrig vet när det är slut på hemskheter, när det är nog. Det finns inget tak för hur mycket en människa kan få utsättas för. Det finns inga garantier på att vi får behålla nästa barn om vi får ett, för att vi förlorade Valter. Det finns mammor och pappor som har förlorat flera barn, fyra stycken, vid olika tillfällen. Hur kan det få bli så? Hur kan det få hända? Det får inte hända, men det händer. Det är lätt att man blir en bitter realist när man får gå genom en sån här sak, man får det verkligen slaget rakt i ansiktet att vad som helst kan hända, när som helst. Det finns inga garantier. Men nog om det, jag skulle skriva om våra foton.

Det är totalt 1476 st foton från dagen då vi åkte in på förlossningen den 5 mars till begravningen den 16 maj. Då har jag räknat bort alla som inte är relaterade till Valters liv. Ibland är det en himla tur att man är framme med kameran ofta. 42 dagar i livet och ca 1200 st foton tagna på honom. Sen har vi en massa filmer också, det är underbart. Just nu gör det väldigt ont att se på bilderna. Jag har honom som bakgrund på telefonen och många kort uppsatta i huset, så vi ser honom flera gånger om dagen. Idag klickade jag in på bilderna från den där natten den 21/4, natten då han kämpade för sitt liv. Fy fan så ont det gör att se dom bilderna. Det är helt omöjligt att beskriva hur det känns, så jag ger mig inte ens in på det. Ni som vet, förstår och ni andra kommer aldrig att förstå.

Den här fotoboken som jag visade. Det kommer bli så fint. Det slog mig bara hur tragiskt det egentligen är. Jag hade gjort en fotobok till honom även om han fortfarande levde. I normala fall får man spara ett gäng sidor på slutet i boken, för att fylla i för åren som kommer. Jag vet precis hur sista sidan i Valters bok kommer att se ut, slutet är redan färdigt. Slutet på hans liv. Jag vill inte! Varför han? Varför jag? Varför vi? Det får inte hända! Jag märker att jag fortfarande inte har förstått att han verkligen är borta. Jag satt och funderade på om jag ville ha med bilder från veckan innan han föddes eller inte. Jag tänkte att "Det kan vara roligt för honom att se när han blir äldre, hur mamma och pappa hade det, hur vi såg ut" Jag bestämde mig för att ta med de bilderna, jag tänkte den tanken flera gånger, sedan slog det mig att Valter kommer aldrig att se den här boken. Jag gör den inte till honom, jag gör den för honom. Nu ser jag inte vad jag skriver för tårarna har tagit över mitt ansikte.

Maria

Följ min blogg med Bloglovin


Maria

Album

Att jag har fina vänner i mitt liv är det ingen tvekan om. Här om dagen fick jag ett jättefint album av min vän Elin. Hon hade gjort första och andra sidan. Resten får jag fylla i själv, fylla med Valters liv. Hon har pysslat och knåpat ihop så det blev på absolut bästa vis. Pasteller och elefanter. Ikväll har jag gjort min första sida med ultraljudsbilderna. Andra sidan blir förlossningen, eller kanske några bilder från veckan vi låg på förlossningen i uppsala. Jag brukar ha en tendens att hasta igenom saker fort för att bli färdig. Men med det här albumet ska jag ta det lugnt, så det blir välgjort och genomtänkt. Jag har ingen tidsbegränsning alls. När det är färdigt kommer det vara perfekt. En bok om min älskade lilla pojke ❤️









Maria

Relaxen

Idag har jag och min syster varit på relaxen på fjärran höjder och myst. (Tack Lisa!) Det var riktigt härligt. Skönt att bubbla och svettas ur i ångbastun. Kännes som man blev ren på riktigt för en gång skull. Efter blev det surr och redbull. Vi bestämde oss återigen för att börja motionera. Promenera ska vi väl för bövelen klara av. Lite endorfiner kan inte göra någon skada. Inte nått kilo minus på vågen heller. Vi får väl se, är det något jag har svårt att få tummen ur, så är det gällande att träna. För övrigt är jag väldigt bra på att ta tag i saker. Ordning och reda.bMen att ta hand om min egna kropp, det är jag verkligen inte bra på. Dumt, som fan!

På kvällen blev det film och gotta med Tobbe. Robocop. En porrfilm helt i min smak. Handlingen skiter jag i. Det är Joel man vill åt. Det är vansinnigt vad härlig han är! Där här buffébordet kanske inte gör oss så vansinnigt härliga. Men gott var det!



Valter. Två månader och två dagar har gått. Två månader och två dagar av panik, ångest och brutal saknad. Det har inte blivit bättre på något vis, inte alls. Jag saknar dig så mycket och jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för att få dig tillbaka. Jag söker lösningar hela min vakna tid, men jag finner ingen. Det gör så ont! Min perfekta pusselbit! ❤️

Maria

Problem

Tobbe och jag var överens om att vi ville hitta på något idag. Det har låtit typ "Vad ska vi hitta på då?" "Vet inte, jag vill också göra nått." hela dagen. Det slutade med att Tobbe skruvade med Lokes cross. Jag städade. Loke städade upp bland sina miljoner bitar av lego, men en del hjälp, motivation och tjat. Nu är allt i ordning och ihopbyggt och står snyggt på hyllan, i några dagar.

Vi kom verkligen inte på nånting roligt att göra. Till slut ringde min syster så vi blev dit bjudna på tacos. Skönt att komma iväg på nånting i alla fall. Blev en extra biltur på vägen hem. Tänkte att Loke skulle somna i bilen, han somnade några kilometer från hemmet. För nyfiken för att stänga av.

Imorgon ska Loke åka till sin mamma. Fem (kanske sex) dagar i ensamhet igen. Ungefär två dagar kan jag uppskatta ensamheten, sen blir det jobbigt. Det är tyst och tråkigt. Jag skulle behöva åka till IKEA också. Det går åt massa ljus här hemma. Valters ljus brinner alltid när vi är hemma och i detta höstväder är det mysigt med lite ljus. För vart blev sommaren av? Jag bryr mig faktiskt inte det minsta. Jag vore så tacksam om värdet var ett problem. När man läser på facebook om folks "problem" blir man verkligen matt. Väder. Förkylningar. Jobbiga barn. Ingen semester. Sjuka djur. Slut på middagstips. Dumma vänner. Ja ni fattar, sånna saker spelar inte någon roll för mig längre. Jag önskar att det gjorde det och jag förstår att det kan vara problem för andra, det var det för mig innan också. Nu har jag ett annat perspektiv på vad som är "problem". Jag skulle kunna vara vaken och pyssla om mitt barn varje natt resten av mitt liv. Jobba varje dag för resten av mitt liv. Vara förkyld för alltid. Oväder varje dag. Leva på existensminimum resten av mitt liv. Bara jag fick dela mitt liv med Valter. Tyvärr har jag inget att välja på. Det gör så jävla ont. Men det har jag väl nämnt tidigare. Börjar känna mig tjatig. Men det ända som verkligen händer i mitt liv just nu är att sakna Valter och tänka på hur fantastiskt det vore om det var som det skulle. Mitt liv kommer alltid vara fel. Det kommer alltid fattas en person på våra resor, vid matbordet, på julafton, att hämta på dagis.

Alf Valter Björn. Jag skulle ju ansöka om dagis till dig, inte beställa en gravsten. Jag skulle stolt gå runt med dig i barnvagnen, inte gå runt med en svidande sten i mitt bröst. Jag skulle ju vara vaken på nätterna och titta på dig, inte somna för att oroa mig för att vakna till ytterligare en dag. Dagarna går ut på att överleva. Beta av, dag efter dag. Ingen dag levs och njuts. Alla ska bara förbi så vi slipper leva den en gång till.

Valter jag älskar och saknar dig så! Du är det bästa jag gjort, det finaste jag sett, det skönaste jag känt mot min kropp och det värdefullaste jag haft. Du gav mig så mycket lilla människa!


Maria

Midsommar - Hur det blev.

Nu är dagen snart över. Jag och Tobbe sitter ensamma i soffan. Loke sover. Det är tyst och skönt. Pauser är verkligen viktiga nu.

Dagen började med en ordentlig sovmorgon. Upp och duscha och förbereda kvällens mat. Midsommarlunch hos mamma, alltid lika gott. Sen bar det av till lilltäppan för dans och glass. Jag, Loke och Wilma åkte bakom fyrhjuling. Väl där träffade jag några gamla klasskompisar som jag gick med hela grundskolan. Roligt att träffas, förut var vi alla på nästan samma ställe i livet. Lek och skratt. Nu har alla gått helt olika vägar, ryggsäckar med massa olika erfarenheter. En av dom var nybliven pappa, en två veckor gammal (ung) liten dotter. Jättefin! Första riktigt lilla bäbisen jag träffade sedan Valter. Det gjorde såklart väldigt väldigt ont, men de flesta vet vad som hänt, så de flesta är ödmjuka och fäller en tår med mig när jag berättar om min son. Jag gillar barn och bäbisar fortfarande, även fast min lilla Valter inte finns här på jorden med oss. Barn är underbara, men det smärtar extra att se dom som är i samma ålder som Valter. Det smärtar att se dom stolta föräldrarna, som lever i det som vi skulle ha gjort.

Efter lilltäppan blev det fika hos päronen. När vi kom hem därifrån fick jag en paus, en kvart, ensam, tyst. Stod vid Valters vägg och bara fanns. En sån där viktig paus. Middagen hemma hos oss blev lyckad. Maten blev kanon god. Vi spelade nummer-kubb och kort. Dagen har, trots otrolig saknad och smärta, blivit fin. Det har jag min underbara familj att tacka för ❤️

En del bilder är suddiga och efterrätten kanske inte ser så tilltalande ut, men det var gott ;) Loke är så mysig med Wilma. Verskapen om att vi aldrig får se honom leka och pyssla med sin pyttelillaminibror gör så fruktansvärt ont!




















Maria

Att välja att inte leva (inlägg från 17/2-2011)

För några år sedan var jag med om en hemsk sak. Jag hörde skriket från en mamma som hittade sin son död i hans lägenhet. Jag har tänkt mycket på det genom åren som gått. Hennes smärta. Jag trodde aldrig att jag skulle få dela den med henne. Hennes son blev mycket äldre än min son. Det är två hela olika situationer, men ändå samma.

Så här skrev jag efter att det hade hänt.

Jag kan inte förstå hur man kan välja att inte vilja leva. Hur dåligt mår man då? Jag kan inte föreställa mig den smärtan man måste känna när man fattar ett sådant beslut. När man inte ser någon annan utväg än slutet. Fruktansvärt. Fegt men samtidigt modigt. Fegt att fly och inte försöka mera. Modigt att kunna fatta ett sådant beslut. Jag personligen skulle aldrig våga. Samtidigt vet man aldrig vad livet sätter en i för situation.

Vad händer efter döden? Föds man igen? Lever själen kvar? Är det som att sova? Frågor vi inte kan få säkra svar på. Det gör mig orolig och lite nyfiken. Jag har hört spekulationer om att när man dör pga av självmord får man leva samma liv en gång till. Men vem har den rätta informationen om det. Det låter fruktansvärt att man ska behöva uppleva och må lika dåligt en gång till. Samtidigt intressant att man måste återuppleva samma sak tills man kan ta sig ur det på ett annat sätt än att fly livet.

Tänk om man ångrar sig vid ett självmord. Varför ångrar man sig? Är det för att den andra sidan inte upplevs bättre? Gör det ont? Var man inte säker? Gör man det fast man inte är säker? Ja frågorna är många och svaren kan man spekulera i länge.

Att överleva sina barn. Det ska ingen behöva göra. Men det händer. För att kunna fortsätta leva efter detta, måste man vara mycket starkt. Glömma kan man antagligen aldrig göra. Men att fortsätta leva ett liv som man anser värdigt. Då lär man ha en massa ”jävlar anamma” och styrka inom sig. Jag kollade på efterlyst igår när Hasse Aro träffade Emma, hon som förlorade sin två barn pga en svartsjuk tyska. Emma sa själv att hon idag ser det som en naturkatastrof. Något opåverkbart. Idag lever hon ett rätt vanligt liv med en liten dotter. Häftigt att se henne, se att hon klarade det. Hon var så klok och verkade hantera det så moget.

För någon dag sedan upplevde jag något tragiskt. En ung kille hittades avliden i sin lägenhet. Jag vet inte vad som hade hänt. Jag har känslan av att det var självmord. Jag hörde en mammas skrik efter sin bortgångne son. Det är det bland det hemskaste jag har hört. Jag mår fortfarande dåligt inombords och kan inte släppa det helt. Jag kan inte sluta tänka. Varför? Hade jag kunnat förändra något? Vad gör mamman idag? Hur tar hon sig vidare i livet?

Jag vill så gärna hjälpa människor som har det tufft och mår dåligt. I mitt jobb får jag hjälpa många och det är jag tacksam för. Alla kan hjälpa någon med något. Något litet från en människa kan betyda så mycket för en annan. Jag vill hjälpa mer. Idag begränsas jag av mina resurser och kommunens lagar. Jag kan skaffa mig resurser. Jag önskar att jag var lite mera drivande och modig. Att jag vågade satsa. Jag hoppas att jag en dag gör det. Hjälper på det sättet jag vill, efter mina lagar. Kärlek, tillit och respekt. Det är viktiga grejer det. Det behöver alla människor.

Maria

Midsommar

Förkylningen och bröstsmärtan sitter i, men det har blivit bättre. Idag krigade jag mig fram på ICA MAXI med syster och systerdotter. Vilket kaos alltså! Det blir extra jobbigt med mitt mående just nu, jag är extra känslig för intryck. Jag blir väldigt stressad när det är rörigt och mycket ljud. Alltså inte bästa dagen för mig på en stormarknad. Men vi tog oss igenom och hem med allt vi skulle. Tänkte paxa att inte behöva laga middagen till midsommaraftonen. Förrätten och varmrätten kan jag ta. Men varmrätten tycker jag gubbarna kan styra. Visst Tobbe och Örjan? Har svårt att tro att Örjan läser här i och för sig ;)

På tal om midsommarafton. Den är så fruktansvärt ångestladdad. Alltså verkligen. Ni förstår inte. Jag vill bara att den ska vara över. Den här midsommaren skulle blir den bästa i mitt liv, med Valter, ett fulländat och lyckligt liv. Det kommer bli den värsta. Allt är fel. Så fruktansvärt fel. Vet inte hur den kommer blir, men jag ska försöka göra mitt bästa. Lunch hos mina föräldrar först. Sen åka traktor (för barnen) till lilltäppan här på byn. Dansa och sjunga. Tror jag skippar just det, känns väldigt tvärtemot min insida att hoppa och stoja, men vi får se. Efter det blir det en lugn kväll hemma hos oss med min syster och hennes familj. Det är skönt att dagen är lugn och spenderas med dom jag känner mig trygg med. Det är okej att bryta ihop om jag inte orkar. Jag bryter ihop varje dag, så varför skulle jag inte göra det imorgon. Mitt upp i handlingen, matlagningen, samtalet med Loke, ja vad som helst så kommer det, insikten om verkligheten. Som en käftsmäll eller som en bomb. Panik! Mitt barn är dött! Min Valter kommer aldrig tillbaka! Mitt efterlängtade älskade barn kommer aldrig mer att ligga på mitt bröst. Dog han den där morgonen? Vad fan hände? Hur kunde det få hända? Det får inte hända! Kommer jag aldrig mer få krama honom? VA!? Vad fan är det som hänt? Han kommer aldrig lära sig gå, äta mat, cykla, simma. Det har börjat bli väldigt jobbigt att se andra mammor och bäbisar. Jag måste tänka "hon kanske också har förlorat ett barn" "undra vad hon har för tragiskt i bagaget?" Det känns lättare om jag tänker att dom också besitter en oerhörd sorg. En del av dom jag ser gör det säkert också, men många inte. Visst låter det rått att jag mår bättre om andra också har det tufft. För det är ju så det är. Hemskt. Folk som ser mig vet ju inte vad som hänt mig heller. Jag sitter där med min syster och hennes dotter och är som vem som helst. Dom kanske tror att Wilma är mitt barn och att jag lever livets glada dagar. Jag vill visa upp mitt barn lika som alla andra mammor får göra. Jag vill ha en skylt med en bild på honom eller bara skrika "Titta på mig, jag är också mamma, här är min son, visst är han fantastisk!"

Alltså den här smärtan. Den här paniken. Jag vill slita av mig mitt skinn. Jag vill att kroppen ska sluta leva. Jag blev rädd när jag åkte till akuten med bröstsmärtor. När jag sedan var där och fick veta att det var lugnt blev jag lite besviken. Mamma blev jätteglad, såklart, jag är ju hennes Valter. Jag blev besviken på att inte få komma till min Valter. Men klart det inte skulle vara så smidigt. Att jag själv fick dö strax efter. Jag kanske lever tills jag är 80-90 år. Hur ska jag orka leva så många år? Jag orkar ju inte en dag till! Ta livet av dig då kanske ni tänker. Men jag vågar inte. Jag är alldeles för feg och tur är väl det. Men hur fan ska mitt liv bli?

Valter och jag. Visst är vi lite lika? :)



Maria

Mens, bröstsmärta och förkyld

Idag spenderas dagen med att göra ingenting. Hittills har jag bara legat i sängen.

Igår kväll fick jag plötsligt ett ordentligt tryck över bröstet. Jag blev orolig och ringde 1177 som bad mig åka till akuten. Mamma följde med eftersom Tobbe var hemma med Loke. Dom kollade EKG och tog en massa prover. Det är så jobbigt att vara på sjukhuset, gravida, bäbisar, maskiner som plingar lika som Valters övervakning gjorde. Usch. Väldigt jobbigt! Runt midnatt hade alla svar kommit och vi fick åka hem. Allt såg bra ut med hjärtat. Antagligen var trycket pga en muskelkramp. Jag har ont fortfarande, jag blev uppmanad till att ta det lugnt i några dagar.

När jag kommer hem och torkar mig efter toalettbesöket ser jag att mensen kommit. Alltså ingen graviditet denna månad, det hade jag redan räknat med, men hoppades gjorde man ändå.

Så nu ligger jag här med ruggig mensvärk, totaltäppt näsa, en hals som känns som ett rivjärn och med ett tryck över bröstet. Tjoho! Nä då, baggisar allting faktiskt. Snart är jag frisk igen. Det här går över, det finns saker som inte går över.

Maria

Föräldrar - nu är jag arg!

Igår hade vi en heldag på Furuvik och idag har vi varit på fallensdag i Älvkarleby. Mysigt med utflykter tycker vi, och massa andra barnfamiljer. Det kryllar av bäbisar och gravida med små och stora storasyskon överallt. Det smärtar ordentligt. Jag skulle också haft Valter med mig i hans barnvagn, vi hade köpt den allra finaste (enligt oss). Allt var prefekt och genomtänkt i minsta detalj. Jag har självklart ett val att stanna hemma och inte utsätta mig för det, men eftersom det här är något som aldrig kommer att gå över eller försvinna för oss så tar vi hellre tjuren vid hornen nu istället för att spara det till sen. Jag vill så gärna leva. Vara lycklig och kunna leva som en vanlig människa bland alla olika typer av människor. Det finns dock en sorts människor jag aldrig klarat av att se och acceptera. Innan jag fick Valter kände jag lika, men nu är det ännu värre. Det handlar om föräldrar som inte är som jag tycker att föräldrar ska vara. Det jag tycker behöver inte vara rätt, men det är fortfarande min åsikt. Föräldrar som tar med sina barn ut på utflykter men som har alldeles för dåligt tålamod och alldeles fel sätt att prata till sina barn på. Det gapas och skriks mest hela tiden. Jag lovar er att barnen har det bättre hemma med lugna föräldrar än i en nöjespark och ständigt får skäll och hot! Föräldrarna låter ofta så mycket mer illa än barnen själv. Jag tycker såklart att barn ska uppfostras och få veta vad som är okej och inte okej. Men tänk efter hur du förmedlar budskapet! Sen finns det dom föräldrarna som inte tar hand om sina barns hygien, flottiga hår, trasiga kläder, smutsiga och ovårdade. Hur kan man inte vilja värna om sitt barns hygien. För att hjälpa dom att lära sig att hygien är viktigt så att dom lär sig att sköta den själv sen som vuxna. Kärlek är såklart viktigare än hygien. Men ofta ser det inte ut att sprudla av kärlek heller. Jag förstår inte hur man som förälder kan vara ifrån sitt barn en längre tid och när man sen ses så förmår man sig inte ens att ge sitt barn en puss eller kram. Vart sitter kärleken då? Vad är det som fattas? Jag skulle kunna hugga av mina egna kroppsdelar för att då pussa på Valter EN gång till. Då blir jag fruktansvärt förbannad när jag ser föräldrar som inte tar vara på och uppskattar sina barn som dom har här på jorden! Fy faaan för er! Ni äcklar mig! Jag gillar inte att bli så här arg och skriva om sånt här fult och negativt. Men ibland bara måste jag SPY! Så här får ni alla vidriga föräldrar utan hjärtat på rätt ställe, ta emot min spya för den är bara tillägnad er! Tveksamt är dock om det är rätt föräldrar som tar åt sig, dom sitter väl där och tycker att allt är fint och att dom är så bra som dom kan. Det kanske är någon annans fel. Barnens. Den andra förälderns. Sina egna föräldrars. Samhällets. För ofta är dom sånna jävla offer för sin egna situation, dom tycker synd om sig själva och att det är någon annans fel. Men lyssna noga nu! Det är aldrig någon annans fel. Du är hundajävlaprocent ansvarig över ditt egna liv. Förutsättningarna kanske inte är dom bästa. Då är det ditt ansvar att ordna så förutsättningarna blir så bra som möjligt för dig och din familj, med barnens behov i första hand.

Pussa, älska, lyssna på, krama och finns för ditt barn så länge du har chansen. Mins chans är förbi och det gör så innåtheleve ONT! Hela tiden! Jag kanske får småsyskon till Valter att ge all min kärlek, jag har Loke (bonusson) som jag älskar oändligt. Hur många barn jag än får, så är ändå min Valter alltid död. Det kommer alltid göra fruktansvärt ont och kärleken för honom kommer aldrig bli mindre, därför inte heller sorgen.

Fy fan för er! Jag måste bita ihop så hårt att min kropp håller på att explodera när jag ser er, för att jag inte hoppa på er och skrika in min ilska i era till synes tomma huvuden och hjärtan!

Ni som röker, snusar eller dricker alkohol under graviditeten kan också ta åt er. Noll respekt från mig till er! Det är ERT BARN ni utsätter för livsfara och livslånga sjukdomar. För mig finns det ingen tillräckligt stark anledning till att inte sluta när man blir gravid. Är ni inte redo att ändra ert sätt att leva är ni inte redo att bli föräldrar!

Och sitt för fan inte och måla upp nån vacker bild av "rätt o riktighet" på sociala medier. För det lyser igenom. Alla som känner er vet redan!

Vill också tillägga att jag och Tobbe inte alltid gör rätt och är perfekta, det är medvetna om och jag och Tobbe pratar och funderar mycket över hur vi förhåller oss till regler och hur vi pratar med Loke i vårt föräldraskap.




Maria

Tre månader

Grattis på tremånadersdagen älskade lilla pojke! Imorgon är dagen då vi hade beräknat BF. Allt är så fel! Jag saknar dig nå enormt! ❤️


Maria

Altan

Vi alla hanterar sorger och kriser olika. Jag pratar och skriver, Tobbe bygger och sliter. Resultatet blev väldigt bra. Jag är imponerad. Det ska bli ett uterum på halva delen, men det är ett senare projekt. Jag har först lagt en beställning på minneshyllor till Valter, en sandlåda, en dynlåda och ett cykelförråd. Han är duktig min man!


Idag fick Valter lite nya blommor. Nu är stenen under tillverkning men det kunde dröja ungefär två månader tills den är på plats. Älskade lilla pojke, allt är så fel utan dig!


Maria

Sex

Tanken på att ha sex kändes brutal efter att Valter dött. Hur ska man kunna känna lust och njutning när man sörjer sitt barn! Det kändes så fult. Jag ville bli gravid så fort som möjligt och var glad att vi gör IVF så att vi slipper ha sex. Kliniken uppmanade oss att vänta några månader, vilket jag kan förstå. När jag fick kontakt med andra som har förlorat sina barn och hörde att dom hade sex började jag tänka en del på det. Tobbe hade inte samma tankar som mig, han upplevde det inte som ett svårt steg. Män och kvinnor har väl lite olika källor till sin sexualdrift. För två veckor sedan kände jag att jag vill prova, nån gång måste bli den första och jag vet ju att jag vill ha ett fungerande sexliv i min relation. Så vi tog tag i det, utan krusiduller. Det gick bra. Jag blev grät efteråt, det blev sån stor känslokrock. Att gråta är en vanlig del av min vardag nu. Jag gråter ofta. Vissa dagar mindre och vissa mer. Men en dag utan tårar var länge sedan. I alla fall. Det var skönt att ha det gjort, klivit över tröskeln och känna att man får visst ha sex och njuta.

Eftersom vi vill att jag ska bli gravid så fort som möjligt så började jag med ägglossningsstickor och förra veckan fick jag utslag och vi hade sex. Det är nu jag kommer till det det jag ville ha sagt. Tänk om jag är gravid? Jag hoppas och drömmer. Oddsen är inte alls stora. Vi har haft oskyddat sex i tre år. Det är ungefär 36 ägglossningar. Minus de 3+6 månaderna jag varit gravid, två graviditeter. Minus de månaderna där äggblåsan inte innehållit något ägg, omöjligt att svara på hur många det är. Läkarna säger att det inte är omöjligt för mig att bli gravid naturligt. Så hur ska vi kunna låta bli att hoppas? Det är för tidigt för att göra ett test nu. Antagligen kommer det visa negativt och vi kommer blir så ledsna och besvikna. För ett hopp är alltid ett hopp, även om oddsen är små.

Gud vad jag öppnar mig för er, hela världen har möjlighet att läsa om alla detaljer i mitt liv. Mina djupaste tankar och känslor. Sånt som många andra inte ens berättar för sina vänner. Det vräker jag ur mig rätt ut till vem som helst. Jag vet ingenting om många av er som läser. Lite läskigt. Jag känner mig trygg med mig själv och gillar därför att berätta.

Idag har vi varit barnvakt åt min underbara systerdotter Wilma. Världens finaste Wilma. Så mysig liten människa! Vi tog en promenad med vagnen på byn. Jag älskade det men det gjorde så ont att hela tiden tänka på att jag egentligen skulle ha gått med Valter i vagnen, varje dag, när som helst! Valters badbalja fick bli pool för Wilma också. Wilma får använda många av Valters saker. Det känns mysigt att kunna använda det till någon jag älskar, men så fel att det inte används av Valter också.



























Maria

Kommentarer

Jag älskar när ni kommenterar. Ibland blir jag extra glad av det ni skriver. Tack Josefin, jag tog verkligen inte illa upp! ❤️

Hej Maria,

Du och jag känner inte varandra, några av mina vänner och bekanta har gillat dina inlägg på Facebook och på så sätt har jag sett din blogg och följt dig ett tag.

Du skriver så otroligt fint och ditt sätt att skriva berör verkligen på djupet, det gör vansinnigt ont att ens snudda vid den svindlande tanken att mista sitt barn.
Och du förmedlar den känslan med fullträff på något sätt och det är en ära att som läsare få vara delaktig i det, även om det kanske inte är riktigt så du tänkt det - att främmande människor läser och gör det till något eget. Jag hoppas du förstår vad jag menar.

Jag hoppas verkligen inte du tar illa upp men för mig är det väldigt meningsfullt att läsa din blogg och få känna, om än bara några millimeter, av din sorg. Ofta försvinner jag in i vardagen, med mina barn och min familj och som många andra tar jag livet för givet. Jag retar upp mig på småsaker, varför är inte bordet avtorkat efter frukosten, hur svårt ska det vara att köra igång en tvättmaskin och jag får raseriutbrott på fyraåringen som ritat med tusch på väggen. Jag kommer på mig själv med att sitta med iPaden bläddrandes på inredningssajter för att jag har fått någon ny fixidé, ett nytt projekt, och avvisar mina småtjejer som bara vill sitta hos mamma en stund.

Och det är här du kommer in, du och Valter, och griper tag i mig, tillbaka till det som betyder något. På riktigt. Jag läser det du skriver och får tillbaka nuet. Ni skakar om mig, ni två. Stort tack för det lilla fina Valter, att du och din mamma påminner mig.

Jag är ledsen om det uppfattas fel eller konstigt, men jag kände ikväll efter att jag lyssnat på Kropp&Själ-avsnittet att jag bara ville säga det.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Du är världens finaste mamma - ni gav honom allt ni kunde, oändlig kärlek, närhet och uppmärksamhet under hela hans liv. Valters småsyskon väntar på er, det är jag säker på.

Stor kram /Josefin

Maria

Igår kom jag på det... igen.

Igår när jag åkte bil såg jag ett hus med gasolgrill och barnvagn. Då slog det mig. "Valter dog för att vi inte hade en gasolgrill. Klart man måste ha en gasolgrill för att kunna ha en bäbis." Sen kommer jag på att, NÄ det var nog inte därför.

Sånna där uppenbarelser får jag flera gånger om dagen. Kanske hände det pga det eller för att vi gjorde så, eller för att jag tänkte si.

"För att jag hittade ett perfekt bord och ljuslykta till Valters rum i hans gröna färg på IKEA. Som kom att passa så bra som minnesbord. Hade vi inte haft det bordet och ljuslyktan hade det inte hänt."

"För att jag var för lugn under graviditeten och lugnade alla andra gravida som var så mycket oroligare."

"För att jag skriver så bra i bloggen, det kanske hände för att jag är så bra på att beskriva känslorna så andra får en tankeställare."

"För att Loke behöver oss för sig själv."

"För att jag måste inse något. Bli härdad och sättas på prov innan jag kam bli en bra mamma."

"För att många andra skulle bli offer för olyckan men vi är kämpar."

Helt ologiska anledningar. Sånna här saker händer inte pga sånna där saker. Men hjärnan är inte alltid med mig!

Idag har vi haft en fin dag tillsammans i Stockholm, bara jag och Tobbe. Det var välbehövligt. Ätit massa gott, lite lyx-shopping och tittat på folk. Gud vad folk det finns, av alla dess olika slag och vi har gått och gått så fötterna värker. Det är skönt att komma iväg och se annat ibland. Solen har gassat och vi har fått njuta av varandras sällskap. Jag blev med ett par nya please jeans och två nya t-shirts från american vintage, kan absolut bli en ny favorit. Solglasögon till Tobbe och några överraskningar till Loke. En pärm att organisera in mina recept i hittade jag också, jag älskar ordning och reda! Vi tittade på fina babysaker också, vad som skulle ha passat Valter, det gör så ont, men vi kan inte låta bli att drömma om hur det skulle ha varit. När vi kom hem åkte vi till Valers grav, fy så tragiskt det är! Trotts en härlig dag så är det ändå så fel. Vårt liv kommer alltid vara till viss del FEL!

Jag älskar dig Tobbe. Tack för en fin dag ❤️


Maria

Länge sedan

Nu var det ett par dagar sedan jag skrev något. Vet inte vad jag ska skriva. Vad händer i livet när livet inte är livet längre? Tobbe bygger altan. Jag pysslar hemma. En tur till graven om dagen. Furuvik besöker vi ofta, det känns gott att se Loke ha roligt. Men det smärtar av varje barnvagn, gravidmage och bäbis jag ser. Dom är överallt! Idag har jag och Tobbes mamma målat ribbor till räcket. Dagar går rätt fort och det är skönt. Jag vill bara framåt. Fort. Så det går över. Men sen kommer jag på, det här går inte över. Valter är död idag, imorgon, nästa vecka, nästa månad och resten av mitt liv. Jag har kommit på att det här är inget man "går igenom" som med andra saker. En graviditet, en utbildning, en operation, en skilsmässa. Sånna saker har oftast ett slut, ett mål. Det kan bli lättare om man kan räka ner mot slutet. Här finns inget slut. Här finns inget att "gå igenom". Det här är vårt nya liv, vår tillvaro för alltid. Jag hoppas och tror att sorgen kommer bli lättare att bära. Men den kommer inte bli annorlunda, jag kommer alltid vara lika förkrossad över att Valter inte fick leva vidare. Men livet kommer att fyllas med nya upplevelser och nya fina minnen. Sorgen kommer bli mer bekant, men aldrig försvinna eller blekna. Det tror jag inte. Min son är död, kanske min ända son. Det kommer alltid göra fruktansvärt ont och jag kommer alltid vara otroligt ledsen. Jag saknar honom på en nivå jag inte tror att ni som inte förlorat ett barn kan förstå. Valter var en del av mig, när han dog, dog även en del av mig, en stor del! Det känns som att mitt hjärta är en stor svart sten. Tung. Hård. Död. Ändå lever jag? Lever kanske jag inte gör, men jag finns.

Nu sitter jag är hemma med ångest i hela kroppen. Det är svårt att andas. Det är jobbigt att leva. Vi har två fina barnrum här hemma, båda är tomma. Det är tyst. Jag älskar barn. Jag vill leva med barn varje dag. Vårt liv skulle inte se ut så här. Vi skulle sitta med Valter mellan oss i soffan på kvällarna. Ha honom med oss ute i skuggar när vi donar. Jag var redo att viga mitt liv för att göra allt på bästa tänkbara sätt för Valter. Nu går jag till en kyrkogård. Det är så fruktansvärt. Det gör så ont! Jag blir fortfarande chockad och panikslagen när jag kommer på vad fan det är som har hänt. Har det verkligen hänt? Är våran pojke död? För alltid? Det kan inte vara så, det får inte vara så. Det är långt över vad jag klarar av att hantera. Hur ska det här livet kunna bli njutbart igen?

Lilla lilla Valter. Jag älskar dig så det värker i min kropp! Snälla någon, kan vi inte få en chans att göra om, så Valter kommer tillbaka. Snälla!





Maria

Lyssna gärna!

Kropp & Själ - Efter sorgeåret

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/378869?programid=1272

Maria

Fertilitetsmottagningen

Idag har vi varit på sjukhuset. Plan 8. Där alla nyblivna lyckliga mammor är. Där det nästan alltid sitter en stolt familj och visar upp sitt nyfödda barn. Konstigt att det är på samma ställe. Bra att ha allt inom samma område på samma ställe såklart, men det blir jobbigt för oss som är drabbade av något sånt här. Barnlöshet eller ha mist ett barn, för vår del är det bägge delarna. Fertilitetskliniken och abortmottagningen ligger även på samma ställe, konstigt även det tycker jag. Det är bara att hoppas att man inte börjar prata med varandra under väntetiden i väntrummet. Jag är absolut inte emot abort. Bättre att göra abort än att skaffa barn man inte är redo för eller kan ta hand om. Jag tycker att det är fel om det missbrukas som ett preventivmedel och tas för lätt på, men så hoppas jag att det sällan är. Vill bara förtydliga det.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig bekväm med att vara på sjukhuset igen. Eftersom Valter aldrig hann komma hem till huset så är inte huset det som påminner mest om honom. Vi bodde på sjukhuset med honom. Jag älskade att vara där. Det pirrade i kroppen av lycka när jag åkte mot och gick in på sjukhuset. Nu är känslorna raka motsatsen. Jag vill bara vara på sjukhuset med Valter, inte av andra anledningar. Speciellt inte för att kämpa för en ny graviditet. Min näst högst önskan i livet är att få bli gravid igen, och då krävs det sjukhushjälp. Men vi var ju i mål, det var klart, jag var mamma och Valter var frisk. Nu får vi börja om, och det är smärtsamt. Min högsta önskan är fortfarande att Valter ska komma tillbaka, det kommer alltid vara min högsta önskan tror jag, eftersom den aldrig kommer att så in.

Vårt besök på sjukhuset idag gick ut på att försöka reda ut varför Valter föddes för tidigt. Det har vi inte fått något direkt svar på, endast en del aningar. Vi kommer antagligen inte kunna få ett svar heller. Det kan bero på min livmoder, att den är delad, men det behöver inte alls bero på det. Hur det än är så går det inte att göra något åt det, en operation är inte möjlig. En annan orsak kan vara infektion i moderkakan, det kommer kontrolleras regelbunten under nästa eventuella graviditet. Vi kommer få bra stöd om jag blir gravid igen och det är skönt.

Det finns risk att jag föder prematurt igen, men jag kan även gå full graviditet. Ingen kan svara på det, såklart. Jag är inte rädd för att föda prematurt, jag är rädd för att inte bli gravid eller förlora barnet. Självklart har barnet det bäst i magen så länge som möjligt och därför hoppas jag att graviditeten blir fullgången. Men eftersom Valter inte dog pga att han föddes för tidigt så är det inte det som skrämmer mig mest.

Jag har gjort en spolning av äggledarna tidigare under utredningen för barnlöshet. Där såg man passage, på ena sidan. Dessa spolningar är inte helt tillförlitliga. Det är inte helt uteslutet att jag kan bli gravid på naturlig väg, men med tanke på den långa tiden vi försökt så är oddsen inte så stora. Vi har redan börjat med ägglossningstest för att pricka rätt, men det är embryoåterföringen efter sommaren som får bli det vi tror mest på. Även om det är helt omöjligt att inte hoppas på ett mirakel innan.

Just nu är jag hos mamma och pappa. Dom har alltid ett ljus tänt för Valter. Det gör mig glad. Det gör mig glad att han räknas för fler än mig och Tobbe. Det är viktigt för mig att han alltid kommer att räknas och minnas. Det är många som gör det tillsammans med oss. ❤️


Maria

Att vara en börda

En ny upplevelse som jag fått känna på i och med att förlora mitt barn är att jag känner mig som en börda för andra. Det är ingen som har påpekat det, inte ett dugg, men jag har den känslan. Jag är van att vara självständig, att klara mig själv och bry mig om andra. Just nu har jag ingen energi över till andra. Jag känner mig hemsk för det. Egoistisk. Jag får sms dagligen där mina vänner frågar hur jag mår. Ibland svarar jag inte ens, och ännu mer sällan frågar jag tillbaka hur dom mår. Jag tänker att dom som umgås med mig gör det för att vara snälla, för att dom måste, för att jag behöver det så mycket just nu. Dom skulle aldrig erkänna det eller våga säga nej om dom inte ville höra på mig, i alla fall inte dom som är äkta vänner. Jag har sett att jag har en del riktiga guldklimpar till vänner i mitt liv. Det visar sig så tydligt när något sånt här händer. Det är jag väldigt tacksam för. Jag hatar att jag känner att dom gör det för att dom "måste". Men, om det nu är för att dom måste, så gör dom det i alla fall, och det är det som är så fint. Dom vet att jag behöver dom och då visar dom att dom finns här. Jag är trött på att vara "den som det är så synd om" Jag uppskattar deras ödmjukhet och kärlek. Men jag vill inte att det ska vara synd om mig mer. Fast det är synd om mig. Det är "lyllos" mig att jag fick Valter, att jag fick bli mamma. Men det är synd om mig att han inte fick stanna. Jag hatar att vara ensam, jag hänger hos mamma och pappa mer än vanligt. Jag hatar att känna mig som en barnunge som behöver barnvakt. Jag vill klara mig själv! Jag vill orka leva utan att bli daltad med, men jag är inte redo för det än. Jag vill annat än vad jag klarar av. Det är frustrerande!

En annan sak som gör mig ledsen och gör att jag känner mig dum är att andra är så ledsna för min skull. Jag vill inte göra andra ledsna. Jag är i sorg för att jag har förlorat mitt barn. De flesta andra, som faktiskt inte hann lära känna Valter är mer ledsna för min skull än för att just Valter är död. Det är egentligen bara jag och Tobbe som fick äran att lära känna Valter. Våran sorg är 100% för Valter. De andra är kanske 20% ledsna för Valter och 80% ledsna för att vi blev drabbade. Jag vill lixom rycka upp mig och bli glad så att ni andra kan sluta vara ledsna för oss. Mamma är jätteledsen för att hennes dotter behöver uppleva det här, såklart. Då vill jag skärpa mig nu och bli glad igen, så mamma inte behöver vara ledsen för mig något mer. Valter kan ju inte komma tillbaka och göra hans mamma glad, men jag kan (svårt, men inte omöjligt) göra min mamma glad. Jag vet att min mamma inte vill att jag ska lägga locket på och bita ihop, men ni kanske förstår vad jag menar.

När Valters föddes fick jag massa nya följare på Instagram. Massa mammor och blivande mammor. Jag gissar att dom tyckte om att se bäbislycka. När Valter dog, slutade en del av dom att följa mig. Jag gissar att dom inte orkar se den här tragiska delen av föräldraskap när dom själva väntar bäbis eller har spädbarn hemma. Oro och föräldraskap ligger ju nära varandra. Jag vill inte oroa andra. Jag vill inte att mim tragedi ska skapa oro hos andra. Jag vill att dom som KAN njuta SKA njuta! Jag är glad att jag njöt så länge jag skulle. Man kan ju också se det som att vi tog den stora smällen, nu är oddsen mindre för er andra. Men så funkar det inte om man är realistisk. Alla har samma odds och slumpen verkar kunna slå ner hur som helst. Annars skulle aldrig någon behöver vara med om att förlora två av sin barn. Inte eller skulle vi, som har svårt att få barn, förlora vårt barn som vi kämpat så länge för. Det finns lixom aldrig någon gräns för när man har fått tillräckligt. Blixten verkar kunna slå ner på samma ställe flera gånger.
Vill tillägga att antalet följare på Instagram är oväsentligt, ville bara förklara min känsla av att sprida "dålig energi".

Om jag lyckas bli gravid igen, hoppas jag att jag klarar av att leva efter mitt egna råd. NJUT SÅ LÄNGE DU KAN! Lättare sagt än gjort när oron slår till. Men jag hade inte blivit nå mindre ledsen över att Valter dog om jag oroat mig hela graviditeten och inte planerat, köpt saker, rustat rum och njutit av hans närvaro. Snarare tvärt om. Jag är glad att jag var glad, när jag kunde!

Jag längtar till framtiden. Jag hoppas att den ger mig ett syskon till Loke och Valter. Om inte, tror jag inte att jag överlever. Innan jag förlorade Valter trodde jag inte att jag skulle överleva om han dog heller. Skrev ett blogginlägg om det när han levde. Men jag lever. Mitt hjärta slår. Det gör mig frustrerad emellanåt, jag blir arg på min kropp att den fortsätter att leva fast att min hjärna vill dö. Det är hoppet om framtiden som får mig att vilja leva lite till. Det bara måste bli bra till slut. Valter kommer alltid fattas oss. Jag önskar att jag kan få sakna honom med mer lycka i livet, lycka som ett lillasyskon kan ge mig.

Jag kan inte få nog av bilder på Valter. Jag är glad att vi tog en MASSA bilder på honom. Han är så otroligt jävla söt enligt mig. Den sötaste jag sett. En liten maria-tobbe blandning. Våran lilla pojke <3


Maria