Sex

Tanken på att ha sex kändes brutal efter att Valter dött. Hur ska man kunna känna lust och njutning när man sörjer sitt barn! Det kändes så fult. Jag ville bli gravid så fort som möjligt och var glad att vi gör IVF så att vi slipper ha sex. Kliniken uppmanade oss att vänta några månader, vilket jag kan förstå. När jag fick kontakt med andra som har förlorat sina barn och hörde att dom hade sex började jag tänka en del på det. Tobbe hade inte samma tankar som mig, han upplevde det inte som ett svårt steg. Män och kvinnor har väl lite olika källor till sin sexualdrift. För två veckor sedan kände jag att jag vill prova, nån gång måste bli den första och jag vet ju att jag vill ha ett fungerande sexliv i min relation. Så vi tog tag i det, utan krusiduller. Det gick bra. Jag blev grät efteråt, det blev sån stor känslokrock. Att gråta är en vanlig del av min vardag nu. Jag gråter ofta. Vissa dagar mindre och vissa mer. Men en dag utan tårar var länge sedan. I alla fall. Det var skönt att ha det gjort, klivit över tröskeln och känna att man får visst ha sex och njuta.

Eftersom vi vill att jag ska bli gravid så fort som möjligt så började jag med ägglossningsstickor och förra veckan fick jag utslag och vi hade sex. Det är nu jag kommer till det det jag ville ha sagt. Tänk om jag är gravid? Jag hoppas och drömmer. Oddsen är inte alls stora. Vi har haft oskyddat sex i tre år. Det är ungefär 36 ägglossningar. Minus de 3+6 månaderna jag varit gravid, två graviditeter. Minus de månaderna där äggblåsan inte innehållit något ägg, omöjligt att svara på hur många det är. Läkarna säger att det inte är omöjligt för mig att bli gravid naturligt. Så hur ska vi kunna låta bli att hoppas? Det är för tidigt för att göra ett test nu. Antagligen kommer det visa negativt och vi kommer blir så ledsna och besvikna. För ett hopp är alltid ett hopp, även om oddsen är små.

Gud vad jag öppnar mig för er, hela världen har möjlighet att läsa om alla detaljer i mitt liv. Mina djupaste tankar och känslor. Sånt som många andra inte ens berättar för sina vänner. Det vräker jag ur mig rätt ut till vem som helst. Jag vet ingenting om många av er som läser. Lite läskigt. Jag känner mig trygg med mig själv och gillar därför att berätta.

Idag har vi varit barnvakt åt min underbara systerdotter Wilma. Världens finaste Wilma. Så mysig liten människa! Vi tog en promenad med vagnen på byn. Jag älskade det men det gjorde så ont att hela tiden tänka på att jag egentligen skulle ha gått med Valter i vagnen, varje dag, när som helst! Valters badbalja fick bli pool för Wilma också. Wilma får använda många av Valters saker. Det känns mysigt att kunna använda det till någon jag älskar, men så fel att det inte används av Valter också.



























Maria

Kommentarer

Jag älskar när ni kommenterar. Ibland blir jag extra glad av det ni skriver. Tack Josefin, jag tog verkligen inte illa upp! ❤️

Hej Maria,

Du och jag känner inte varandra, några av mina vänner och bekanta har gillat dina inlägg på Facebook och på så sätt har jag sett din blogg och följt dig ett tag.

Du skriver så otroligt fint och ditt sätt att skriva berör verkligen på djupet, det gör vansinnigt ont att ens snudda vid den svindlande tanken att mista sitt barn.
Och du förmedlar den känslan med fullträff på något sätt och det är en ära att som läsare få vara delaktig i det, även om det kanske inte är riktigt så du tänkt det - att främmande människor läser och gör det till något eget. Jag hoppas du förstår vad jag menar.

Jag hoppas verkligen inte du tar illa upp men för mig är det väldigt meningsfullt att läsa din blogg och få känna, om än bara några millimeter, av din sorg. Ofta försvinner jag in i vardagen, med mina barn och min familj och som många andra tar jag livet för givet. Jag retar upp mig på småsaker, varför är inte bordet avtorkat efter frukosten, hur svårt ska det vara att köra igång en tvättmaskin och jag får raseriutbrott på fyraåringen som ritat med tusch på väggen. Jag kommer på mig själv med att sitta med iPaden bläddrandes på inredningssajter för att jag har fått någon ny fixidé, ett nytt projekt, och avvisar mina småtjejer som bara vill sitta hos mamma en stund.

Och det är här du kommer in, du och Valter, och griper tag i mig, tillbaka till det som betyder något. På riktigt. Jag läser det du skriver och får tillbaka nuet. Ni skakar om mig, ni två. Stort tack för det lilla fina Valter, att du och din mamma påminner mig.

Jag är ledsen om det uppfattas fel eller konstigt, men jag kände ikväll efter att jag lyssnat på Kropp&Själ-avsnittet att jag bara ville säga det.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Du är världens finaste mamma - ni gav honom allt ni kunde, oändlig kärlek, närhet och uppmärksamhet under hela hans liv. Valters småsyskon väntar på er, det är jag säker på.

Stor kram /Josefin

Maria

Igår kom jag på det... igen.

Igår när jag åkte bil såg jag ett hus med gasolgrill och barnvagn. Då slog det mig. "Valter dog för att vi inte hade en gasolgrill. Klart man måste ha en gasolgrill för att kunna ha en bäbis." Sen kommer jag på att, NÄ det var nog inte därför.

Sånna där uppenbarelser får jag flera gånger om dagen. Kanske hände det pga det eller för att vi gjorde så, eller för att jag tänkte si.

"För att jag hittade ett perfekt bord och ljuslykta till Valters rum i hans gröna färg på IKEA. Som kom att passa så bra som minnesbord. Hade vi inte haft det bordet och ljuslyktan hade det inte hänt."

"För att jag var för lugn under graviditeten och lugnade alla andra gravida som var så mycket oroligare."

"För att jag skriver så bra i bloggen, det kanske hände för att jag är så bra på att beskriva känslorna så andra får en tankeställare."

"För att Loke behöver oss för sig själv."

"För att jag måste inse något. Bli härdad och sättas på prov innan jag kam bli en bra mamma."

"För att många andra skulle bli offer för olyckan men vi är kämpar."

Helt ologiska anledningar. Sånna här saker händer inte pga sånna där saker. Men hjärnan är inte alltid med mig!

Idag har vi haft en fin dag tillsammans i Stockholm, bara jag och Tobbe. Det var välbehövligt. Ätit massa gott, lite lyx-shopping och tittat på folk. Gud vad folk det finns, av alla dess olika slag och vi har gått och gått så fötterna värker. Det är skönt att komma iväg och se annat ibland. Solen har gassat och vi har fått njuta av varandras sällskap. Jag blev med ett par nya please jeans och två nya t-shirts från american vintage, kan absolut bli en ny favorit. Solglasögon till Tobbe och några överraskningar till Loke. En pärm att organisera in mina recept i hittade jag också, jag älskar ordning och reda! Vi tittade på fina babysaker också, vad som skulle ha passat Valter, det gör så ont, men vi kan inte låta bli att drömma om hur det skulle ha varit. När vi kom hem åkte vi till Valers grav, fy så tragiskt det är! Trotts en härlig dag så är det ändå så fel. Vårt liv kommer alltid vara till viss del FEL!

Jag älskar dig Tobbe. Tack för en fin dag ❤️


Maria