onsdag 30 april 2014

Annonsen

Det är vi som har skapat annonsen. Ändå blev jag iskall och livrädd när jag såg den i tidningen idag. För det här är ju inte sant! Jag vill inte! Jag vill lägga mig ner och skrika och gråta tills allt är över. Men förnuftet håller mig uppe. Jag förstår att jag inte kan göra något åt det som hänt. Ändå söker jag konstant efter en lösning. Jag tänker att om jag bara kommer på vad jag eller någon annan gjorde fel så kan vi göra om så att det här inte är på riktigt längre. Jag tänker så många tankar som jag egentligen vet är fel att tänka, men dom kommer ändå. Så här låter en del av mina tankar.

Om jag hade ätit nyttigare under graviditeten så hade han inte föds så tidigt och då hade han överlevt.

Om jag inte hade köpt en ljuslykta till honom på IKEA hade inte det här hänt.

Om en annan läkare hade jobbat den natten kanske resultatet blivit annorlunda.

Jag som mamma känner mitt barn bäst och borde ha sett det här tidigare. Ansvaret var mitt.

Jag är en värdelös mamma som inte ens kan hålla mitt egna lilla barn vid liv.

Jag önskade så mycket att jag skulle få föda och amma mitt barn. Det fick jag. Jag borde ha önskat mer.

Jag kanske inte var tillräckligt tacksam.

Måste jag ändra mig som människa för att få vara mamma till ett barn som lever. Vad är det jag måste inse?


Det där var ett fåtal. Det kommer nya hela tiden. Idag tappade Tobbe bort bilnyckeln då tänkte jag "När vi hittar nyckeln kommer vi också hitta lösningen för att få Valter tillbaka"

Ja ni hör ju, jag tror att samtalsstöd är väldigt viktigt för mig just nu. Det här gör så ont så ni förstår inte. Det kryper ångest i hela min kropp hela tiden. Jag kan le, handla, prata och äta. Men hela tiden kämpar jag för att inte falla ihop.


Maria