Svaren

Hur kändes det att se sig själv i tidningen? Antar att ni sett..

Hur känns det att vara en person som berör så många med dina ord? Du har verkligen gåvan att kunna formulera i ord. Jag halkade in på din blogg av en slump och har inte kunnat sluta läsa sedan dess. Jag har inte alls haft koll på det där med ivf tidigare. Jag har heller aldrig haft något barn som dött. Så den delen kan jag riktigt aldrig förstå hur hemsk den är, men jag kan föreställa mig den mardrömmen. Tårarna sprutar ofta när jag läser. Och jag önskar er så mycket att det är er tur nu. Ett lille syskon till Loke och Valter är ni så värda ❤️ /J

Att se och höra mig själv på film var konstigt. Det stämde inte överens med uppfattningen jag har om mig själv. Men det var okej, vi ville ha filmen med för att få mer känsla i reportaget. Annars tyckte jag att det bara var positivt, jag tycker om att göra min röst hörd och speciellt när det handlar om den personen jag är mest stolt över i hela värden, Valter.
Jag får ofta höra att jag är duktig på att sätta ord på mina känslor, jag förstår inte varför. För jag gör inget speciellt, jag bara skriver det jag tänker, och tänker gör man ju non stop. Anledningen att jag berör är nog inte sättet jag skriver på, utan mer vad jag skriver om. Jag önskar att jag inte satt inne på den erfarenheten jag gör, men nu när jag gör det, skriver jag gärna om det och delar med mig av min erfarenhet, för min egen och andras skull.
Tack för lyckönskningarna!

Jag har ingen fråga men jag vill ändå skriva och berätta att jag beundrar dig så oerhört mycket. Jag började läsa din blogg när Valter föddes och jag har varit fast och hejat på er sedan dess. Du berör mig och så många andra till tårar när du skriver. Du har en sån underbar förmåga att skriva om och berätta om dina känslor och om hur du mår. Jag beundrar dig obeskrivligt mycket för hur stark du och din man är. Du, Tobbe och Loke verkar vara så underbara människor.
Jag är så himla ledsen och jag beklagar verkligen att ni är tvungen att gå igenom allt ont och smärtsamt som innefattar eran sons död.
Reportaget om er i GD var så fint och mina tårar forsade också ner när man fick se er berätta och såg hur "förstörda" ni var.
Jag såg er på fjärran ganska tidigt efter Valters död, när ni var på Lokes simskola. Jag ville så gärna gå fram till er och ge er en varm och stärkande kram, men jag vågade inte, för jag visste inte om du kände igen mig och jag ville inte heller störa när ni har det så tufft.
Jag fortsätter att följa eran resa och jag håller tummarna, skickar över lycko- och styrkekramar, hejar på er och hoppas att allt går bra med ett lillasyskon till fina Valter.
Du är en sån fin tjej Maria.
Kramar från din tremänning Rebecka Pettersson från Hedesunda (Susannes dotter) 

Hej, vad roligt att du skriver! Det var väldigt länge sedan vi sågs, men visst skulle jag känna igen dig om du kom fram, tror jag ;) Men just på fjärran missade jag dig. Tack så mycket för dina fina ord! Kram

Visste ni redan i magen att Valter skulle heta just Valter eller kom namnet till er efter födseln? Vore intressant att höra historien kring namnvalet :)

Träffar du/ni psykolog/kurator/terapeut el liknande (dvs någon professionell) för att prata om det som har hänt?

Hur upplever du svensk sjukvård efter era IVF-resor, ett missfall, Valters graviditet, Valters födelse, vårdvistelse, insjuknande och senare bortgång? Positiv eller negativ eller både och? Ni har ju haft en hel del med svensk vård att göra.

Skickar en kram och en uppmaning till att fortsätta skriva, du har verkligen ordets gåva! Kikar in här ibland och lär mig mycket samtidigt som jag berörs ända ned i själen

Vi hade mest förslag på tjejnamn. Men en dag slog det mig att blir det en pojke ska han heta Valter, vi trodde att det skulle bli en pojke också. Tobbe gillade namnet och på RUL fick vi se en snopp, så då var det spikat. Han var en Valter. Efter ett tag fick Tobbe för sig att han skulle stava med W, men jag vägrade och han gav sig fort. Valter med V. Finare namn finns inte enligt mig. 

Vi har en psykolog som vi går till. Tobbe har bara varit med två-tre gånger. Jag var dit oftare i början, men nu har det blivit mer sällan. Tiden får utvisa hur mycket samtalsstöd vi behöver i framtiden. 

Jag är överlag nöjd med sjukvården. Ibland har det varit väldigt olika bud om samma saker och det gillar jag inte, jag vill ha tydighet. Vid ett par tillfällen har jag haft en stark magkänsla av att något inte är eller blir bra. Då har jag sagt ifrån och inte blivit lyssnad på. Dom har sagt att det varit normalt osv. Det har sedan visat sig att jag haft rätt. Tex nu när vi gjorde senaste insättningen tyckte jag att en ändring av min levaxindos vore bra, för TSH värdet hade stigit fort. Det tyckte inte dom. Dom sa att värdet var bra. Nu visade det sig att värdet har stigit ännu mera till över gränsen för där man ska ligga när man vill bliv gravid. Jag tänker att det kan ha varit därför det inte gick vägen den här gången. Usch så arg jag är när man inte lyssnar, för nu känns det som att jag slösat bort ett av mina dyrbara ägg. Annars försöker jag alltid ha en positiv inställning från början, även fast man kan ha hört en massa negativt från andra. Vi blev jättebra omhändertagna när Valter gick bort. Uppsalas neonatal avdelning är helt fantastisk, den bästa vårdavdelningen jag vistats på. Noggrannhet och ödmjukhet. Neonatalen i Gävle är också väldigt bra. Lite andra rutiner, men det finns olika förklaringar till det, både bra och mindre bra enligt mig. Bland personalen finns det ett par riktiga guldklimpar. 

Men jag kan sammanfatta det här svaret med att jag aldrig mer kommer nöja mig för ens dom fått mig att ändra på min magkänsla! För uppenbarligen är jag duktigast när det gäller min kropp! 

Tänkte att jag skulle ställa lite gravidfrågor:

Hur mådde du (fysiskt) under graviditeten med Valter? När började du känna hans sparkar? Hade du några cravings eller nått du blev jätteäcklad av matmässigt när du väntade honom? Har du någon magbild du kan visa oss? Hur skulle du sammanfatta tiden som gravid? 

Fysiskt mådde jag bra. Inga foglossningar. Var väldigt trött och mådde väldigt illa i början, blev ett par kräkor, men det hör väl till vanligheten. Det var ingen katastrof. Hade där emot en massa blödningar, jättestora. Jag blödde igenom trosor, långkalsonger, byxor och täckbyxor på några sekunder. Det var väldigt oroande för mig, men inte för läkarna. Det visade sig ju dock sedan att moderkakan hade lossnat på vissa ställen och att den hade en infektion. Jag hann faktiskt aldrig känna några riktigt kraftiga sparkar med Valter. Jag hade moderkakan i framvägg och det gör att man känner sparkarna senare och svagare. Han föddes i vecka 26+5 och jag började ana sparkar runt vecka 21. Kyckling klarade jag inte av att äta när jag var gravid, det tycker jag om i vanliga fall. Jag blev också väldigt osugen på chips och annat flott, men väldigt sugen på frukt, glass och godis. Jag skulle sammanfatta tiden som gravid med orden SPÄNNANDE, KORT, OROLIG OCH LYCKLIG. Bilderna är från v 20, 24 och 26. Jag hann som ni ser inte bli stor alls. Jag gick upp totalt 1,2 kg.

  

Finns det något som du är väldigt svag för alltså kanske choklad?lakris? Mfl.. Kände du lika när du var gravid? 

Jag älskar chips. Hellre salt än sött. När jag var gravid tyckte jag inte om chips, men var helt tokig i godis. Älskade frukt när jag var gravid också. Kyckling fick jag ruggig avsmak för, som jag tyckte mycket om innan jag blev gravid. Mycket blev lixom tvärt om.
 

Hur träffades du och Tobbe? Ni är gifta, kan man inte få se ett foto från bröllopet?

Önskar er alla lycka och hoppas att det där plusset kommer snart!

 
Vi träffades första gången på krogen i Januari 2009. Tobbe var lite väl närgången och jag lite väl full, så han fick en käftsmäll av mig, men öppen hand och inte så hårt vad jag minns ;) Några månader senare träffades vi igen, av en slump, utan för McDonald runt 02.00, skicket på oss båda var väl sådär. Pussades lite. Tobbe hade lång lugg och det charmade mig inte alls. Sommaren 2009 träffades vi igen på en annan krog. Tobbe hade rakat sig och jag bjöd med honom på efterfest till en kompis. Vi bytte telefonnummer och sedan fortsatte vi att ses. December 2009 blev vi tillsammans på riktigt och i februari 2010 flyttade jag in till honom och Loke. Loke var då ett år och tre månader. Tobbe friade dagen före min födelsedag den 21/11-2012. Vi gifte oss 17/2-2012. Vi hoppade alltså över förlovningen. Vi gifte oss hemma i huset med närmaste familjen. Dagen efter hade vi en fest med våra vänner. Jag är nöjd med det lilla bröllopet, usch så nervös jag var fast det var så litet. En sak jag ångrar är att vi inte tog finare foton den dagen. Vi har bara halvtaskigt tagna foton med gästernas telefoner. Dåligt uppställda under en grön LP-klocka och med mönstrade strumpor. Haha. Det är dom strumporna som sedan blev mina turstrumpor/Valterstrumpor. Jag hade dom när vi sökte hjälp på fertilitetsmottagningen, när vi plockade ägg, när vi satte in Valters embryo och på rutinultraljudet. Jag hade även på mig strumporna under hela förlossningen. Nu har Valter en strumpa med sig i graven och jag har en strumpa här hemma i hans minneshylla. Näst sista kortet är från att vi slängde oss i sängen när alla gäster hade åkt, sen sov vi gott hela natten, det var våran bröllopsnatt det ;) Sista kortet är strumporna ;)

Jag förstår att det måste vara tuff nu när det inte blev något pluss. Världen är så orättvis! Nu kanske du inte svarar på dessa frågor, jag vet inte. Tänkte ställa en iallafall. Hur tänker ni nu med att försöka få barn? Jag hoppas att ni kämpar vidare, snart är det ET tur ❤️ 

Ja, det är jobbigt och tråkigt, men det värsta har redan hänt, att Valter dog. Känner mig ganska likgilltig och avstängd. Vi kommer försöka konstant tills vi blir gravida och har vårt barn här på jorden. Biologiskt eller adopterat. Nästa inaättning blir i september eller oktober beroende på hur mina TSH värden ser ut. Jag vill vara tipp topp när jag tar emot det sista ägget för den här behandlingen.