Problem

Tobbe och jag var överens om att vi ville hitta på något idag. Det har låtit typ "Vad ska vi hitta på då?" "Vet inte, jag vill också göra nått." hela dagen. Det slutade med att Tobbe skruvade med Lokes cross. Jag städade. Loke städade upp bland sina miljoner bitar av lego, men en del hjälp, motivation och tjat. Nu är allt i ordning och ihopbyggt och står snyggt på hyllan, i några dagar.

Vi kom verkligen inte på nånting roligt att göra. Till slut ringde min syster så vi blev dit bjudna på tacos. Skönt att komma iväg på nånting i alla fall. Blev en extra biltur på vägen hem. Tänkte att Loke skulle somna i bilen, han somnade några kilometer från hemmet. För nyfiken för att stänga av.

Imorgon ska Loke åka till sin mamma. Fem (kanske sex) dagar i ensamhet igen. Ungefär två dagar kan jag uppskatta ensamheten, sen blir det jobbigt. Det är tyst och tråkigt. Jag skulle behöva åka till IKEA också. Det går åt massa ljus här hemma. Valters ljus brinner alltid när vi är hemma och i detta höstväder är det mysigt med lite ljus. För vart blev sommaren av? Jag bryr mig faktiskt inte det minsta. Jag vore så tacksam om värdet var ett problem. När man läser på facebook om folks "problem" blir man verkligen matt. Väder. Förkylningar. Jobbiga barn. Ingen semester. Sjuka djur. Slut på middagstips. Dumma vänner. Ja ni fattar, sånna saker spelar inte någon roll för mig längre. Jag önskar att det gjorde det och jag förstår att det kan vara problem för andra, det var det för mig innan också. Nu har jag ett annat perspektiv på vad som är "problem". Jag skulle kunna vara vaken och pyssla om mitt barn varje natt resten av mitt liv. Jobba varje dag för resten av mitt liv. Vara förkyld för alltid. Oväder varje dag. Leva på existensminimum resten av mitt liv. Bara jag fick dela mitt liv med Valter. Tyvärr har jag inget att välja på. Det gör så jävla ont. Men det har jag väl nämnt tidigare. Börjar känna mig tjatig. Men det ända som verkligen händer i mitt liv just nu är att sakna Valter och tänka på hur fantastiskt det vore om det var som det skulle. Mitt liv kommer alltid vara fel. Det kommer alltid fattas en person på våra resor, vid matbordet, på julafton, att hämta på dagis.

Alf Valter Björn. Jag skulle ju ansöka om dagis till dig, inte beställa en gravsten. Jag skulle stolt gå runt med dig i barnvagnen, inte gå runt med en svidande sten i mitt bröst. Jag skulle ju vara vaken på nätterna och titta på dig, inte somna för att oroa mig för att vakna till ytterligare en dag. Dagarna går ut på att överleva. Beta av, dag efter dag. Ingen dag levs och njuts. Alla ska bara förbi så vi slipper leva den en gång till.

Valter jag älskar och saknar dig så! Du är det bästa jag gjort, det finaste jag sett, det skönaste jag känt mot min kropp och det värdefullaste jag haft. Du gav mig så mycket lilla människa!


Maria