Maria
tisdag 8 april 2014
Vagn
Idag har vi hämtat hem vagnen. Den är helt perfekt. Gud vad jag längtar tills vi är ute på promenad i byn och går och mammaledig shoppar på stan. Jag har världens bästa tid framför mig!
Maria
Maria
Förlossningsberättelse
Nu finns det risk att det här blir tidernas längsta inlägg.
Det var onsdag och jag hade precis gått tillbaka till jobbet efter flera veckors sjukskrivning pga blödning i graviditeten. Jag hade jobbat i två dagar, trots att det inte kändes rätt. På onsdagen bestämde jag mig för att gå hem efter bara två timmar. Jag hade ont i magen. Speciallist läkaren som friskskrev mig skulle ringa upp mig under dagen. Jag väntade länge. Sedan ringde jag själv förlossningen och sa att det inte kändes bra att vänta mera. Jag blev ombedd att komma in. Klockan var 14:00. Jag visste inte vad det var med magen, men ont gjorde det, till och från.
CTG kurva och gynundersökning visade att jag hade värkar som påverkade livmodertappen. Fick en spruta med kortison i skinkan för bäbisens lungmognad. Nu i efterhand känner jag att jag nog inte insåg vad som verkligen var på väg att hända. I gävle förlöser som kvinnor från vecka 29+0. Jag var i vecka 25+5. Så det blev ambulans till Uppsala, var framme 18:00. Där fick jag dropp för att bromsa värkarna. Det hjälpte inte. Sedan avtog det av sig själv samma kväll. Halleluja han kanske stannar nån vecka eller månad till tänkte vi. Otroligt skönt! Men... sedan tog det om och avtog ett par gånger innan det skulle vara över. Jag lyckades hålla honom kvar precis en vecka. För onsdagen veckan därpå kl 18:15 är han född.
Förlossningen gick rätt fort. Även om det kändes som jag fött barn hela jäkla veckan som varit. Kl 14:00 den 12/3 förstod vi att det var dax på riktigt. Jag såg att dom hade förberett armband till oss båda. Ett stor och ett liter. Det var läskigt men också förväntansfullt! Jag hade väldigt smärtsamma värkar. Jag minns inte vad klockan var när jag tog till lustgasen. Jag ville också ha epidral. Dom ringde efter narkosläkaren. Sedan följde ett par timmar av värkar och jag öppnade mig sakta. Ingen narkosläkare syntes till. Jag sög i mig lustgas som en galen narkoman. Tillslut fick jag dropp för att sätta igång värkarna mera så att jag skulle öppnas fortare. Vi ville såklart undvika att det skulle behöva bli snitt. Jag var jätterädd för att det skulle bli snitt, jag ville verkligen att det skulle funka så naturligt som möjligt både för min egen och Valters skull. Sedan har vi några dimmiga timmar. Jag hörde på personalen och Tobbe att det snart skulle vara över. Efter ett tag hör jag Tobbe säga "Jag ser en fot!" Han är helt maxad och glad! Jag trycker på allt vad jag kan. Shit nu är han här snart tänker jag! När värken är över så förstår jag ingenting. Varför är han inte ute? Foten då? Nu måste han ju ut! Då visar det sig att Tobbe har inte alls sett någon fot eller sagt något om det. Jag tror att jag fick i mig lite för mycket av det roliga. När han väl började komma ut gick det fort och smidigt. Han var ju så liten. Så själva passagen var inte spciellt smärtsam. En eller två kraftiga värkar tror jag det var sen flög han ut med en himla fart. Jag tror att han studsade ut på bristen som när man kastar macka med en sten. Men där är det nog min livliga fantasi som talar. Han skrek direkt när han kom ut, och jag med. Av glädje! "Han skriker!" Vi hade pratat med neopersonalen om det innan. Att det är ett gott tecken om han skriker. Obeskrivlig känsla! Där låg han. Min lilla pojke, så liten men så stark med en redig pipa.
Neonatalteamet stod redo utanför salen för att ta emot Valter direkt när han kom ut. Dom tog med honom och Tobbe till upplivningsrummet som det så osmickrande heter. Jag skulle ut med moderkakan också. Tiden gick och den kom inte. Jag kämpade och krystade, personalen drog, pressade och svingade på navelsträngen som när man hoppar hopprep. Inget hände! Efter ca 40 minuter tänkte vi alla att nu ska fanskapet ut! Jag vill till Valter! Hur mår han!? En barnmorska hängde och pressade all sin kraft på min mage. En annan stod med händerna upp i våfflan och drog och jag pressade för kung och fosterland. Samtidigt som jag sög allt vad jag kunde i syrgasen. Då kom den! Gud vad jag jublade, värre än när Valter kom ut. Obeskrivligt tacksam att det äntligen var över och att jag skulle få träffa min son. Då kikar narkosläkaren in och frågar om vi vill ha ryggbedövning. Nej tack vi är precis färdiga här!
Jag fick åka rullstol till neonatalen. Nästan direkt fick jag så väldigt ont igen och mådde så illa att jag inte kunde vara kvar. Åter på förlossningen såg man med ultraljud att rester av moderkakan satt kvar. Blev livrädd för att behöva bli utsatt för samma tryck och slit process igen. Tack och lov togs det ut på operation med ryggbedövning. Så då fick jag prova den där bedövningen ändå. Jag kände hur händer letade och drog på insidan av min mage. Minst sagt märkligt! Ner på uppvak för att bli av med bedövning och bli pigg i kolan. Tobbe kom och visade foton på Valter. Gud, vilken känsla! Jag ville bli iväg släppt fort och försökte visa att jag visst kunde lyfta på benen, men det kunde jag absolut inte luras med. Efter nån timme fick jag äntligen lämna uppvak och fick åka säng till Valter. Jag såg honom bara genom kuvösen den natten. Jag var med död än levande och har bara svaga minnen. Vi sov på BB den natten och morgonen efter fick jag äntligen mitt första möte med lilla Valter.
Vilken resa, vi reser fortfarande. Jag hoppas att den aldrig tar slut, men den får gärna vara lite mindre krokig och mer "normal". För hittills känns det som det mesta har blivit annat än "normalt".
Maria
Det var onsdag och jag hade precis gått tillbaka till jobbet efter flera veckors sjukskrivning pga blödning i graviditeten. Jag hade jobbat i två dagar, trots att det inte kändes rätt. På onsdagen bestämde jag mig för att gå hem efter bara två timmar. Jag hade ont i magen. Speciallist läkaren som friskskrev mig skulle ringa upp mig under dagen. Jag väntade länge. Sedan ringde jag själv förlossningen och sa att det inte kändes bra att vänta mera. Jag blev ombedd att komma in. Klockan var 14:00. Jag visste inte vad det var med magen, men ont gjorde det, till och från.
CTG kurva och gynundersökning visade att jag hade värkar som påverkade livmodertappen. Fick en spruta med kortison i skinkan för bäbisens lungmognad. Nu i efterhand känner jag att jag nog inte insåg vad som verkligen var på väg att hända. I gävle förlöser som kvinnor från vecka 29+0. Jag var i vecka 25+5. Så det blev ambulans till Uppsala, var framme 18:00. Där fick jag dropp för att bromsa värkarna. Det hjälpte inte. Sedan avtog det av sig själv samma kväll. Halleluja han kanske stannar nån vecka eller månad till tänkte vi. Otroligt skönt! Men... sedan tog det om och avtog ett par gånger innan det skulle vara över. Jag lyckades hålla honom kvar precis en vecka. För onsdagen veckan därpå kl 18:15 är han född.
Förlossningen gick rätt fort. Även om det kändes som jag fött barn hela jäkla veckan som varit. Kl 14:00 den 12/3 förstod vi att det var dax på riktigt. Jag såg att dom hade förberett armband till oss båda. Ett stor och ett liter. Det var läskigt men också förväntansfullt! Jag hade väldigt smärtsamma värkar. Jag minns inte vad klockan var när jag tog till lustgasen. Jag ville också ha epidral. Dom ringde efter narkosläkaren. Sedan följde ett par timmar av värkar och jag öppnade mig sakta. Ingen narkosläkare syntes till. Jag sög i mig lustgas som en galen narkoman. Tillslut fick jag dropp för att sätta igång värkarna mera så att jag skulle öppnas fortare. Vi ville såklart undvika att det skulle behöva bli snitt. Jag var jätterädd för att det skulle bli snitt, jag ville verkligen att det skulle funka så naturligt som möjligt både för min egen och Valters skull. Sedan har vi några dimmiga timmar. Jag hörde på personalen och Tobbe att det snart skulle vara över. Efter ett tag hör jag Tobbe säga "Jag ser en fot!" Han är helt maxad och glad! Jag trycker på allt vad jag kan. Shit nu är han här snart tänker jag! När värken är över så förstår jag ingenting. Varför är han inte ute? Foten då? Nu måste han ju ut! Då visar det sig att Tobbe har inte alls sett någon fot eller sagt något om det. Jag tror att jag fick i mig lite för mycket av det roliga. När han väl började komma ut gick det fort och smidigt. Han var ju så liten. Så själva passagen var inte spciellt smärtsam. En eller två kraftiga värkar tror jag det var sen flög han ut med en himla fart. Jag tror att han studsade ut på bristen som när man kastar macka med en sten. Men där är det nog min livliga fantasi som talar. Han skrek direkt när han kom ut, och jag med. Av glädje! "Han skriker!" Vi hade pratat med neopersonalen om det innan. Att det är ett gott tecken om han skriker. Obeskrivlig känsla! Där låg han. Min lilla pojke, så liten men så stark med en redig pipa.
Neonatalteamet stod redo utanför salen för att ta emot Valter direkt när han kom ut. Dom tog med honom och Tobbe till upplivningsrummet som det så osmickrande heter. Jag skulle ut med moderkakan också. Tiden gick och den kom inte. Jag kämpade och krystade, personalen drog, pressade och svingade på navelsträngen som när man hoppar hopprep. Inget hände! Efter ca 40 minuter tänkte vi alla att nu ska fanskapet ut! Jag vill till Valter! Hur mår han!? En barnmorska hängde och pressade all sin kraft på min mage. En annan stod med händerna upp i våfflan och drog och jag pressade för kung och fosterland. Samtidigt som jag sög allt vad jag kunde i syrgasen. Då kom den! Gud vad jag jublade, värre än när Valter kom ut. Obeskrivligt tacksam att det äntligen var över och att jag skulle få träffa min son. Då kikar narkosläkaren in och frågar om vi vill ha ryggbedövning. Nej tack vi är precis färdiga här!
Jag fick åka rullstol till neonatalen. Nästan direkt fick jag så väldigt ont igen och mådde så illa att jag inte kunde vara kvar. Åter på förlossningen såg man med ultraljud att rester av moderkakan satt kvar. Blev livrädd för att behöva bli utsatt för samma tryck och slit process igen. Tack och lov togs det ut på operation med ryggbedövning. Så då fick jag prova den där bedövningen ändå. Jag kände hur händer letade och drog på insidan av min mage. Minst sagt märkligt! Ner på uppvak för att bli av med bedövning och bli pigg i kolan. Tobbe kom och visade foton på Valter. Gud, vilken känsla! Jag ville bli iväg släppt fort och försökte visa att jag visst kunde lyfta på benen, men det kunde jag absolut inte luras med. Efter nån timme fick jag äntligen lämna uppvak och fick åka säng till Valter. Jag såg honom bara genom kuvösen den natten. Jag var med död än levande och har bara svaga minnen. Vi sov på BB den natten och morgonen efter fick jag äntligen mitt första möte med lilla Valter.
Vilken resa, vi reser fortfarande. Jag hoppas att den aldrig tar slut, men den får gärna vara lite mindre krokig och mer "normal". För hittills känns det som det mesta har blivit annat än "normalt".
Maria
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)