Midsommar - Hur det blev.

Nu är dagen snart över. Jag och Tobbe sitter ensamma i soffan. Loke sover. Det är tyst och skönt. Pauser är verkligen viktiga nu.

Dagen började med en ordentlig sovmorgon. Upp och duscha och förbereda kvällens mat. Midsommarlunch hos mamma, alltid lika gott. Sen bar det av till lilltäppan för dans och glass. Jag, Loke och Wilma åkte bakom fyrhjuling. Väl där träffade jag några gamla klasskompisar som jag gick med hela grundskolan. Roligt att träffas, förut var vi alla på nästan samma ställe i livet. Lek och skratt. Nu har alla gått helt olika vägar, ryggsäckar med massa olika erfarenheter. En av dom var nybliven pappa, en två veckor gammal (ung) liten dotter. Jättefin! Första riktigt lilla bäbisen jag träffade sedan Valter. Det gjorde såklart väldigt väldigt ont, men de flesta vet vad som hänt, så de flesta är ödmjuka och fäller en tår med mig när jag berättar om min son. Jag gillar barn och bäbisar fortfarande, även fast min lilla Valter inte finns här på jorden med oss. Barn är underbara, men det smärtar extra att se dom som är i samma ålder som Valter. Det smärtar att se dom stolta föräldrarna, som lever i det som vi skulle ha gjort.

Efter lilltäppan blev det fika hos päronen. När vi kom hem därifrån fick jag en paus, en kvart, ensam, tyst. Stod vid Valters vägg och bara fanns. En sån där viktig paus. Middagen hemma hos oss blev lyckad. Maten blev kanon god. Vi spelade nummer-kubb och kort. Dagen har, trots otrolig saknad och smärta, blivit fin. Det har jag min underbara familj att tacka för ❤️

En del bilder är suddiga och efterrätten kanske inte ser så tilltalande ut, men det var gott ;) Loke är så mysig med Wilma. Verskapen om att vi aldrig får se honom leka och pyssla med sin pyttelillaminibror gör så fruktansvärt ont!




















Maria

Att välja att inte leva (inlägg från 17/2-2011)

För några år sedan var jag med om en hemsk sak. Jag hörde skriket från en mamma som hittade sin son död i hans lägenhet. Jag har tänkt mycket på det genom åren som gått. Hennes smärta. Jag trodde aldrig att jag skulle få dela den med henne. Hennes son blev mycket äldre än min son. Det är två hela olika situationer, men ändå samma.

Så här skrev jag efter att det hade hänt.

Jag kan inte förstå hur man kan välja att inte vilja leva. Hur dåligt mår man då? Jag kan inte föreställa mig den smärtan man måste känna när man fattar ett sådant beslut. När man inte ser någon annan utväg än slutet. Fruktansvärt. Fegt men samtidigt modigt. Fegt att fly och inte försöka mera. Modigt att kunna fatta ett sådant beslut. Jag personligen skulle aldrig våga. Samtidigt vet man aldrig vad livet sätter en i för situation.

Vad händer efter döden? Föds man igen? Lever själen kvar? Är det som att sova? Frågor vi inte kan få säkra svar på. Det gör mig orolig och lite nyfiken. Jag har hört spekulationer om att när man dör pga av självmord får man leva samma liv en gång till. Men vem har den rätta informationen om det. Det låter fruktansvärt att man ska behöva uppleva och må lika dåligt en gång till. Samtidigt intressant att man måste återuppleva samma sak tills man kan ta sig ur det på ett annat sätt än att fly livet.

Tänk om man ångrar sig vid ett självmord. Varför ångrar man sig? Är det för att den andra sidan inte upplevs bättre? Gör det ont? Var man inte säker? Gör man det fast man inte är säker? Ja frågorna är många och svaren kan man spekulera i länge.

Att överleva sina barn. Det ska ingen behöva göra. Men det händer. För att kunna fortsätta leva efter detta, måste man vara mycket starkt. Glömma kan man antagligen aldrig göra. Men att fortsätta leva ett liv som man anser värdigt. Då lär man ha en massa ”jävlar anamma” och styrka inom sig. Jag kollade på efterlyst igår när Hasse Aro träffade Emma, hon som förlorade sin två barn pga en svartsjuk tyska. Emma sa själv att hon idag ser det som en naturkatastrof. Något opåverkbart. Idag lever hon ett rätt vanligt liv med en liten dotter. Häftigt att se henne, se att hon klarade det. Hon var så klok och verkade hantera det så moget.

För någon dag sedan upplevde jag något tragiskt. En ung kille hittades avliden i sin lägenhet. Jag vet inte vad som hade hänt. Jag har känslan av att det var självmord. Jag hörde en mammas skrik efter sin bortgångne son. Det är det bland det hemskaste jag har hört. Jag mår fortfarande dåligt inombords och kan inte släppa det helt. Jag kan inte sluta tänka. Varför? Hade jag kunnat förändra något? Vad gör mamman idag? Hur tar hon sig vidare i livet?

Jag vill så gärna hjälpa människor som har det tufft och mår dåligt. I mitt jobb får jag hjälpa många och det är jag tacksam för. Alla kan hjälpa någon med något. Något litet från en människa kan betyda så mycket för en annan. Jag vill hjälpa mer. Idag begränsas jag av mina resurser och kommunens lagar. Jag kan skaffa mig resurser. Jag önskar att jag var lite mera drivande och modig. Att jag vågade satsa. Jag hoppas att jag en dag gör det. Hjälper på det sättet jag vill, efter mina lagar. Kärlek, tillit och respekt. Det är viktiga grejer det. Det behöver alla människor.

Maria