Barnlöshet och stress

Nu ska jag skriva om en sak som verkligen upprör mig. Det kom över mig igår, det gör det ibland, jag blir lika upprörd varje gång. Det handlar om hur stress påverkar fertilitet.

Jag har varit väldigt öppen med att vi försöker skaffa barn, från allra första stund. Vilket har många bra sidor. Omgivningen kan få förståelse, jobbet förstår varför man är sjuk/borta i tid och otid, det har varit skönt för mig att slippa gå med allt inom mig och jag tycker att det har varit bra att vara öppen för då har jag träffat andra personer som är i samma situation som oss. Det är skönt!

Det finns nackdelar också, nu ska jag ta upp en av dem. Alla dom där så kallade "läkarna" som man stöter på, som inte alls har gått en läkarutbildning, men som ändå vet och hört så mycket. Dom finns bland vänner, på jobbet, bekanta, familjen, ja dom finns överallt. Det vanligaste läkarutlåtande dom har är "Det är stressen som gör att du inte blir gravid" Självklart i olika formuleringar, men med samma budskap. Jag kan säga så här, jag har träffat många läkare genom åren, med specialinriktning på fertilitet. Ingen har sagt att infertiliteten beror på kvinnans stress, inre som yttre. Jag har frågat, ingen säger att det är orsaken. Visst, om man som kvinna mår fruktansvärt dåligt, så dåligt att man inte kan sköta sin personliga hygien, sitt jobb, sin familj. Man kanske är inlagd på en klinik. Man tappar håret, blir glåmig och mensen uteblir. Ja då kanske det kan sätta stop för möjligheten att bli gravid, jag är inte säker. Varken jag eller någon av de andra kvinnorna jag känner som lider av ofrivilligbarnlöshet är i det stadiet.

Vi leker med tanken att jag inte blev gravid för att jag var stressad, hur tror du då att du hjälper mig genom att berätta för mig att jag ska sluta stressa? Första gångerna jag hörde det tänkte jag "Ja, det är nog sant, jag måste sluta"
Sluta med vad?
Sluta vilja bli mamma?
Sluta tänka på ägglossning, lämpligaste dagarna för sex, graviditetstester?
Ska jag ge upp det jag mest av allt vill i livet?
Ska jag ändra på mitt sätt att vara jag?

När jag sedan hört det ett tag och funderat massa över hur jag kan ändra på mig själv så blev jag bara ledsen, till slut övergick det till ilska. Alla tjejer jag träffat som varit i samma situation som mig har fått höra samma utlåtande/tips kalla det var du vill. En väldigt intressant sak är att Tobbe eller de andra killarna/papporna har aldrig fått höra att det är deras stress som förstör. Nä, det beror bara på kvinnan. Jag har även fått höra att blödningarna som jag har nu i graviditeten beror på min inre stress. Tack, det hjälpte mig ännu mera! Tänk vilken jävla stressad och märklig människa jag är som sätter mig i dessa jobbiga situationer alldeles själv, med min dumma hjärna som jag inte klarar av att styra som alla andra människor kan! Lika där har jag träffat massa utbildade läkare och ingen har någonsin haft en tanke åt det hållet.

Sen har vi dom här som "känner nån som känner nån" som adopterade och sen blev gravid på naturlig väg, eller dom som bröt ihop och gav upp, eller dom som skilde sig och träffade nya partners och båda blev då föräldrar. Jag vill inte lämna Tobbe för att kunna bli gravid med någon annan. Jag vill heller inte behöva bryta ihop och ge upp. Det är så väldigt långt borta för mig, jag vill bli mamma och jag kommer kämpa tills jag är där. Adoption, ja absolut, det kan jag tänka mig. Men vet ni hur lång väg det är dit? Utbildningar, kontroller, pengar. Det är inget man bestämmer sig för och gör lätt som en plätt. Inget av detta hjälper mig där jag är idag.

Ni kanske hör att jag är upprörd. Nu är säkert många som läser nu som tänker "gud, har jag sagt så till henne" ja, det har du säkert. För de allra flesta jag känner har faktiskt sagt det. Jag är inte arg på någon personligen. Jag förstår att det är en väldigt svår situation för er utomstående, ni vill väl, hur gör man på bästa sätt? Det vet jag faktiskt inte. Man blir så känslig i en sån här situation, så även ett uttalande som är "rätt" kan kännas "fel" för mig. Varför har jag inte sagt till på en gång då? En endast gång gjorde jag det, då hade jag tagit mig ett par glas vin och kände att nä NU ska jag säga hur jag uppfattar det här uttalandet. Det var väldigt skönt att säga det, jag upplevde att personen i fråga tog det bra också. Det är så väldigt känsligt, det är svårt att prata om det utan att börja gråta, och gråtit har jag gjort så väldigt väldigt mycket under denna resa, så det orkar jag inte alltid göra. Man får lära sig att stänga av lite. Det är lättare att le och nicka.

Så nu har jag fått det sagt också, skönt!

Hämta Loke fredag

Idag är det dax att hämta hem lillsparven. Förra fredagen när han skulle till oss fick vi skjuta på det två dagar pga den där förbannande magsjukan. Men idag är vi redo att ta emot honom. Vi väntar svar på om Tobbe får hämta honom direket efter sin skola vid lunch så han slipper åka fram och tillbaka för att hämta honom på vanliga tiden kl 15.


Ikväll ska vi på tacokväll här i byn hos Anna med familj. Nästan alla tjejer kommer med eras killar och barn. Väldigt trevligt ska det bli!

Blödningarna har varit väldigt små i ett par dagar. Så skönt och jag har tänkt att NU kanske är det är över. Men icke då, nu är dom i full fart igen. Prupp! Imorgon går jag in i v23 och då tillhör vi förlossningen istället för gyn. Om det är bättre eller sämre vet jag inte, men känns bra i alla fall. Kanske blir en tur till sjukan i helgen, hoppas verkligen inte det.

Nu ska jag fortsätta grisa och äta frukost. Snart är Tobbe och kanske Loke hemma igen. Mysigt! <3

Trevlig helg på er alla!

Maria