onsdag 30 april 2014

Annonsen

Det är vi som har skapat annonsen. Ändå blev jag iskall och livrädd när jag såg den i tidningen idag. För det här är ju inte sant! Jag vill inte! Jag vill lägga mig ner och skrika och gråta tills allt är över. Men förnuftet håller mig uppe. Jag förstår att jag inte kan göra något åt det som hänt. Ändå söker jag konstant efter en lösning. Jag tänker att om jag bara kommer på vad jag eller någon annan gjorde fel så kan vi göra om så att det här inte är på riktigt längre. Jag tänker så många tankar som jag egentligen vet är fel att tänka, men dom kommer ändå. Så här låter en del av mina tankar.

Om jag hade ätit nyttigare under graviditeten så hade han inte föds så tidigt och då hade han överlevt.

Om jag inte hade köpt en ljuslykta till honom på IKEA hade inte det här hänt.

Om en annan läkare hade jobbat den natten kanske resultatet blivit annorlunda.

Jag som mamma känner mitt barn bäst och borde ha sett det här tidigare. Ansvaret var mitt.

Jag är en värdelös mamma som inte ens kan hålla mitt egna lilla barn vid liv.

Jag önskade så mycket att jag skulle få föda och amma mitt barn. Det fick jag. Jag borde ha önskat mer.

Jag kanske inte var tillräckligt tacksam.

Måste jag ändra mig som människa för att få vara mamma till ett barn som lever. Vad är det jag måste inse?


Det där var ett fåtal. Det kommer nya hela tiden. Idag tappade Tobbe bort bilnyckeln då tänkte jag "När vi hittar nyckeln kommer vi också hitta lösningen för att få Valter tillbaka"

Ja ni hör ju, jag tror att samtalsstöd är väldigt viktigt för mig just nu. Det här gör så ont så ni förstår inte. Det kryper ångest i hela min kropp hela tiden. Jag kan le, handla, prata och äta. Men hela tiden kämpar jag för att inte falla ihop.


Maria

måndag 28 april 2014

Fonus

Idag har vi varit på begravningsbyrån. Vi grät i början av mötet men sen lyckades vi omvandla oss till robotar på något finurligt sätt som vi fått lov att lära oss i och med detta. Vi hade pratat igenom allt innan och visste precis hur vi ville ha det. Så det var enkelt att besvara alla frågor. Begravningen blir om några veckor. Kista är vald. Urna är beställd och den ska Tobbe måla i samma fina färg som han målat Valters rum i. Stenen är vald vi ska bara utse en sista text på den. Musiken är vald. Blommorna är beställda. Dödsannonsen är klar och kommer i tidningen den 30/4. Fotografi ska framkallas. Vi ska ringa församlingen för att utse en gravplats.

Fy fan! Hör ni? Det här är ju så vidrigt. Vad är det vi håller på med? Planerar vårat barns begravning. Va? Det trodde vi aldrig att vi skulle behöva göra. Jag undrar varför jag inte spyr? Hur kan jag andas? Hur kan jag skriva? Jag tackar min hjärna för att den portionerar ut lite i taget, sakta, så att vi klarar av detta. Ni säger att vi är starka. Ja visst är vi det. Vad har vi för val? Lägga oss ner och inte kliva upp igen? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag lag mig ner och dog istället för att ordna det på det allra finaste sättet för min son. Det här är den enda "tillställningen" som blir för Valter och då ska den vara perfekt och det ska vara jag och Tobbe som har bestämt och valt med omsorg. Jag känner att vi fattar riktigt bra beslut tillsammans. Det här blir fint!

Elefanten är en symbol som får oss att tänka på Valter. Hans första cpap mössa hade elefanter på sig. När Tobbe kröp ner i sängen med oss första gången sa jag "här kommer pappa elefant." Sedan kom hans farmor och farfar med kläder till honom med elefanter på. Han fick en gosedjurs elefant från min syster och en filt från hans mormor och morfar med elefanter. Allt utan att någon hade planerat det. När vi sedan läste att elefant betyder lycka och styrka kunde det inte bli mer Valter. Han kommer begravas i en pyjamas med elefanter på.



Maria

lördag 26 april 2014

Vänner

Idag har jag putsat fönster. Det är skönt att ha saker att göra, att hålla hjärnan fokuserad på annat även om Valter alltid finns med i bakgrunden. Vi köpte en sån där maskin från kärcher. Riktigt enkelt och smidigt. Tobbe har pulat med Valters rum. Vi hann inte helt klart under neotiden. Nu ska det slutföras.

Jag tog mig över till andra sidan ån idag och träffade lite vänner. Vi skrattade och grät i omgångar. När livet tar sån här vändning är det skönt att veta att man har riktiga vänner. Det gör så inåthelvete ont att berätta om Valter men också skönt. Jag är så stolt över honom och vill dela med mig av honom. Sen är det vissa delar som gör mer ont att prata om men det är ändå om min Valter och då är det skönt när folk vill lyssna och bli så delaktiga som det går.

Det är många som hör av sig och jag är så tacksam över det! Ni skriver/säger att ni inte vet vad ni ska säga eller göra. Bara att ni hör av er hjälper mig. När jag märker att ni på riktigt är ledsna för vår skull så känns det som att ni hjälper oss att bära sorgen och då blir det inte lika mycket för oss att bära själva.

Idag serverades det grillat hos mamma igen, grekiskt, väldigt gott. Det är mycket skönt att bli serverad mat. Vi har svårt att ta tag i att fixa mat hemma till oss själva. Det blir köpmat eller bjudmat just nu, vi tillåter oss att det får vara så också. Det är skönt att sitta och prata med mamma och pappa. Vi hoppar mellan att prata om Valter och annat. Jag märker att det blir jobbigt för mig när det blir för surrigt. Då tappar jag kontrollen på mina tankar. Då blir jag tyst och ångesten kryper fram. Då vill jag bara skrika TYST eller STOP och få hjälp att sortera tankarna och gråta lite. Då är det skönt att vara med människor jag är helt trygg med, för då känner jag att jag kan och får ta den platsen.

Snodde två snus av pappa också. Absolut inte mitt smartaste drag. Men gott och lugnande. Så just nu kunde jag inte bry mig mindre om det.

Valter när han somnade vid tutten efter en lång stunds snuttande. Amma är helt klart det mysigaste jag gjort i livet. Det var så häftigt att det kanske kommer ett helt inlägg om det någon gång.


Maria

fredag 25 april 2014

Helt okej dag

Dagen idag har varit helt okej. Jag har gråtit mindre än tidigare dagar. Mindre panikutbrott. Mindre ångest. Det är skönt med återhämtning. För jag antar att det inte är över än. Det kanske inte ens har börjat? Jag är rädd för hur det kommer bli. Så här lätt kan jag omöjligt komma undan tänker jag. Är jag känslokall? Är jag i chock?

Jag antar att det är bäst att njuta av de tillfällen då hjärnan låter mig andas djupt, slappna av och skratta. För jag kan faktiskt fortfarande skratta. Det trodde jag inte skulle vara möjligt. Jag försöker tillåta mig själv att må okej utan att känna mig som ett känslokallt svin.

Kvällarna är helt klart jobbigare än dagarna. På nätterna vaknar jag ofta med ångest. Inatt vaknade jag fyra gånger och fick springa på toa i panik, sorgen gör sig påmind även fysisk. Alla gånger när jag vaknar på rygg, som jag alltid låg med Valter. Så ligger han där på mig och sover, så innan jag kan rusa upp får jag försiktigt flytta honom och lägga honom bredvid. Läskigt men också underbart! Jag önskar mig långa nätter med djupa drömmar om en frisk och pigg liten Valter. Jag kommer aldrig sluta önska mig Valter. Älskade pojke, jag saknar dig mer än vad jag trodde det var möjligt!


Maria

torsdag 24 april 2014

Tack

Tack för alla fina kommentarer. Fantastiskt hur många ni är som följt och följer vårt liv. Jag tycker att det är riktigt fint! 8200 sidvisningar igår!

Dagen idag har gått upp och ner. Dag två och alldeles för många dagar kvar. Det finns inget att räkna ner till, inte något mål där det är över. Det är en livslång smärta. Så jävla skrämmande. Smärtan kommer se olika ut under olika stadier i livet, det förstår jag. Jag hoppas att vi lär oss att leva med det.

Vi började dagen med frukost hos min mamma. Det är bra att ha någonstans att åka tidigt på dagen så att vi tar oss ur sängen. Sedan besökte vi neonatalen i Gävle. Det var så tufft, trodde vi skulle svimma på vägen upp. Men det var också skönt. Jag saknar att min närvaro var viktig där. Jag saknar att ha något viktigt att göra. Men mer om det en annan gång. Efter neonatalen hade vi tid med kuratorn. Känns som en självklarhet att gå och prata med någon i en sån här kris.

Sedan hade jag tid på hudkliniken för att ta bort tre födelsemärken som måste kontrolleras för hudcancer (eftersom jag haft det förut). Som att jag inte hade nog nu. Jag tänkte att det skulle gå smidigt, att en sån liten baggis inte skulle kännas just nu. Men jag fick panik där och berättade vad som hänt och ville strunta i att ta bort dom. Dom undersökte och konstaterade att jag kunde vänta med två st till senare. Så det blev bara en operation. Svaret får jag om några veckor. Jag är inte speciellt rädd för cancer längre. Jag är inte rädd för döden. Jag vill ju vara med Valter.

Nu ligger vi hemma i soffan. Jag är så otroligt trött. Vi somnar rätt så enkelt, men vaknar fort och med panik som bankar i hela kroppen. Jag gråter, skakar, fryser och måste spänna och vrida på hela kroppen. Jag vill sova, men är så rädd för att vakna till den här verkligheten igen.

Hur kunde mitt liv förändras så drastiskt på så kort tid? Jag är ju så ung. Ska jag ha så här ont i så stor del av mitt liv? Fan!

Fina friska starka Valter. Min kärlek till dig kan ingen ta ifrån mig!


Maria

Vad ni kan göra

Ni är många som undrar vad ni kan göra för oss. Klicka på länken, köp och bär prematurbandet. För alla för tidigt födda barns skull och för att stödja projektet "pytteliten gåva". Tack!

http://www.pytteliten.net/sv/preterm-birth-awareness-ribbon/

Här är vårt minnesbord för våran älskade pojke.




Maria

onsdag 23 april 2014

Vår kämpande hjälte

Hej.

Det är så många som följer Valters kamp och framsteg. I måndags efter lunch fick Valter ont i magen och vi åkte fort till Uppsala. Det slutade med operation som visade att han hade tarmvred. Efter operationen började en stor kamp för honom, en kamp för livet. Tarmvredet var så kraftigt att blodcirkulationen inte nådde ut i hela kroppen. Han kämpade allt han kunde, läkarna gjorde allt dom kunde och vi hejade på honom allt vad vi kunde. På tisdag morgon orkade inte Valter mer. Vi lade honom på mammas bröst och pappa låg bredvid och där somnade han stillsamt. Valter blev en månad och tio dagar och kommer alltid finnas kvar i vår familj. Vi är fortfarande hans föräldrar, antagligen världens stoltaste och han är fortfarande vårt barn, vår kämpande hjälte.

Tarmvredet hade inte något att göra med att han var född för tidigt. Det hade hänt oavsett om han föddes i vecka 40 som 26. Så ni föräldrar med prematurbarn som läser behöver inte bli rädda. Neotiden är underbar och den ska ni njuta av och se som en otrolig bonus tid. Vi är glada att vi spenderade så mycket tid vi kunde med Valter. Den 12/3 till den 21/4 är den absolut lyckligaste tiden i våra liv och vi har så många fina minnen som ingen någonsin kan ta ifrån oss.

Vi har valt att skriva om det här på bloggen för att vi vet att ni är många som hejjar på oss och vi vill att alla ska veta. Det är inget hemligt eller fult. Det är bara fruktansvärd jobbigt och ofattbart. Vi förstår inte hur det kunde blir så här, det har gått så fort. Det kan vara jobbigt för oss att berätta för varje enskild person som vi möter. Då är det skönt att ni redan vet. Snälla undvik oss inte för att ni är rädda för att säga eller göra fel. Man måste inte säga något. En kram. Ett hej. En blick. Det räcker. Vi kommer kanske hålla oss undan, så ni får gärna stå för att hålla kontakten, även om vi inte svarar eller ringer upp. Vi svarar när vi orkar.

Vi önskar med hela vår kraft att vi kunde avsluta detta med att skriva att det var ett riktigt dumt skämt. Vi önskar av hela vårt hjärta att detta inte är sant. Vi själva blir chockade flera gånger om dagen när vi inser att det är på riktigt. Vi är så rädda för framtiden, hur vi ska göra för att klara det. Vi tror att vi klarar det, vi måste bara komma på hur. Att det här är vår nya verklighet att vakna till alla dagar resten av våra liv. Vi är så jävla rädda och ledsna! Men vi är så glada att vi fick den tiden vi fick med Valter och att han valde just oss som hans mamma och pappa. För ingen annan än vi har den Valter som vi har.

/Valters föräldrar






måndag 21 april 2014

Rullar på

Här rullar det på i samma spår. Valter växer som han ska. Annars händer det inte så mycket. Långhelgen innebär att det är färre och nya läkare. Imorgon blir det äntligen som vanligt igen då hoppas jag har det fattas ett beslut att sänka cpap trycket igen. Så vi kan gå framåt. Jag tror och hoppas att Valter är ur cpapen om ca 1,5 vecka. Jag är så ofantligt trött på den nu. Den piper, trycker, för ett himla oväsen och trasslar. Han klarar sig bra utan den på morgonskötningen. Men det blir såklart annat att vara utan helt. Vi får se hur det blir, måste han ha den så är det så, jag vill såklart inte att han ska pressas för hårt heller.

Idag sa sköterskan till oss att vi kunde ta en paus från sjukhuset tillsammans och göra något roligt. För snart bor vi antagligen på samvård och då ska en av oss alltid vara på sjukhuset. Så vi köpte thaimat och åkte hem och satte oss i solen och då började det spekuleras om grill, odling, utemöbler osv. Så nu ska vi till ikea och coop och förbereda oss inför sommaren. Det tycker vi är roligt! :)



Maria

söndag 20 april 2014

Dubbelt så mycket Valter

Idag dubblade Valter sin födelsevikt. Från 889 gram till 1800gram. En månad och åtta dagar idag. Stora killen, vad jag älskar dig!


Maria

lördag 19 april 2014

Back up

Tänk om alla bilder från Valters födelse skulle försvinna? Tänk om jag tappar telefonen. Farligt att inte spara dem på något annat ställe. Nu har jag lagt över allt på datorn och ska framkalla runt 100 bilder också. Det måste vara svårt att förlora dom!

Här är lite bilder från påsklunchen idag. Bilderna är stulna från syster Sandra.














Maria

Påskharen

Påskharen var morgonpiggare än barnet imorse. Jag fick gå upp och slamra lite så jakten kunde börja någon gång. Loke tyckte att det var jättespännande. Lego biltransport och ett ägg med godis hittades tillslut i bilen. Valter fick såklart ägg han med, en skallra från pumpkin.















fredag 18 april 2014

32+0

Långfredag idag. Min dag spenderas på sjukhuset. En paus för middag hemma med Tobbe och Loke bara. Jag har beställt fläskfilé.
Igår kväll när jag kom tillbaka till Valters sal efter att ha värm matlådan hade påskharen varit här. Tur att Valter är för liten för godis, så det fick jag gotta i mig.


Fredag innebär ny graviditetsvecka. 32+0 idag. Det var en mållinje jag skrev upp i kalendern för länge sedan. När jag skrev upp det kändes det så otroligt långt borta. Nu är vi där, det smällde bara till. Nästa tidsmål är vecka 35+0. Då kan man få gå hem på tidig hemgång. Om allt flyter på precis som det ska. Vi kommer nog bli kvar nån vecka längre än så. Men det gör inget. Vi klarar massa mer. Det är ingen ide att ens fundera på annat, vi har ju inget val. Min Valter växer och blir större och starkare för varje dag och det är en enorm resa att få vara med på. Idag vägde han 1720gram. Snart har han du dubblat sin födelsevikt på 889gram. Tänk dig att dubbla din kroppsvikt på fem-sex veckor!


Jag har blivit riktigt bra på att sitta still dom här veckorna. Jag föredrar att springa runt och plocka och dona hela dagarna och klarar att sitta still max ett avsnitt av en riktigt bra tv-serie på 40 minuter. Nu ser det väldigt mycket annorlunda ut. Fasen vad Valter komma få fara runt när vi är redo för det, mammi har en massa att ta igen! ;)


Maria

torsdag 17 april 2014

Glad påsk!

Det blev inget skrivet igår. Dagarna går så fort. Jag gick igenom besiktningen i tisdags i alla fall. Inget förhöjt crp och ingen halsfluss. Så fritt fram att mysa med Valter. Nu är jag hemma på paus. Diskar och kokar pumpflaskor och fundera över när och vad det blir till middag. Snart ska vi hämta Loke och vara med honom över helgen. Äggjakt och påsklunch är det som är planerat. Jag kommer vara mycket på sjukhuset och grabbarna får vara hemma och pula.

Glad påsk från oss!


Maria

tisdag 15 april 2014

Mitt CRP

När jag var i graviditetsvecka 18 fick jag plötsligt panikont i magen och åkte till akuten. Allt var bra med Valter, tack och lov! Jag hade dessvärre högt CRP. Dom misstänkte blindtarmen och jag blev därför inlagd ett par dagar. Jag började må bra igen trotts att CRPt fortfarande var högt. Men jag blev hemskickat. Högt CRP betyder att man har någon infektion i kroppen. En infektion i kroppen kan resultera i att barnet vill ut ur magen. Konstigt att jag blev hemskickad utan att ta reda på varför eller ge mig penicillin så CRPt skulle sjunka. Konstigt också att det inte följdes upp.

Två månader senare är Valter född. Jag blev skickad till Uppsala med värkar och högt CRP. Jag vet inte om det var pga den kanske långvariga infektionen som Valter kom. Men det känns inte helt omöjligt. I Uppsala fick jag penicillin och värdet sjönk. Men då hade Valter redan bestämt sig för att lämna magen.

Nu har jag ont i halsen. Jag vet inte alls om det är smittsamt eller inte. Så jag ringde 1177. I hopp om att få ta lite prover. Blev kanonbra bemött och har fått en tid redan ikväll för att kolla CRP och ta halsprov. Så himla skönt att få veta om läget är lugnt eller inte.

Det där med att få veta varför Valter kom så tidigt får antagligen förbi obesvarat. Men att man skickar hem en gravid kvinna med högt CRP känns konstigt tycker jag. Tänk om han hade varit kvar i magen om jag blivit behandlad från början? Åh kära nån. Tur att Valter är en stark kille! Jag ska också tillägga att jag har delad livmoder, så det kan ha blivit trångt för honom där inne också, men det såg inte ut så när dom undersökte med ultraljud.


Maria

måndag 14 april 2014

1560gram

Vikt. Ett nästan lika omtalat ämne som bajs. Vi väger Valter varje morgon och det är lika superspännande varje dag.

Imorgon ska Tobbe ligga första liggningen. Så jag skulle kunna sova längre än till 05:40 om jag vill. Men det är så spännande med vikten och morgontvätten att jag inte vill missa det. Skulle kunna åka hem efter 08:00 och somna om, men då är man ju duschad och redo för dagen. Någon som vill dejta tidigt imorgon kanske?

Valter mår fortfarande bra. Bajset flödar som önskat, syrgasen är på lagom nivå och syresättningen plingar högt. Nu ska jag inte glömma att "peppar peppar ta i trä" Det här har gjort mig smått galen och väldigt skrockfull, det är så mycket katter och andra djur (jag tar det säkra före det osäkra och kör på allt som springer över vägen) som springer på byn att jag snart har spottat ner hela baksätet på bilen.

Idag har vi dejtat Loke. Först en stund på sjukhuset så bröderna får bekanta sig. Sedan hem till huset. Vi hade en skön eftermiddag tillsammans. På fredag kommer han igen och stannar till måndag. Stora killen! När vi skulle åka idag lag han sig på golvet och tjura. Jag och Tobbe brukar säga att han får bacon-läpp då, då börjar han nästan alltid skratta och surheten går över. Idag sa jag "åh vad sugen jag blev på ägg och bacon" så tog jag fram ett ägg och kläckte det över honom. Vi blev nog lika förvånade alla tre över att jag gjorde det. Men surheten gick över och det slutade med att alla ägg kastades sönder på gården och alla var glada.

Nu ligger Tobbe med Valter och jag sitter i föräldraköket. Snart dax att säga godnatt och åka hem till byn och sova.

Det går fortfarande inte att lägga upp bilder med appen. Någon som vet vad det kan bero på?

Puss!
Maria

söndag 13 april 2014

Bättre dag!

Idag är en bättre dag och jag är så glad över det. Dom dåliga dagarna känns så mkt mindre dåliga om det bjuds på en bra efteråt, tyvärr kan man ju aldrig vara säker.

Valter sprutade bajs på mig igår innan jag gick hem. Så redan där blev det bättre. Två stora lass inatt och mer bajs under dagen, hela min hand blev bajsbesprutad också. Aldrig förut har bajs varit ett sånt väl diskuterat ämne och så glädjande.

Svullnaden han fick efter blodtransfusionen har gått ner. Fortfarande lite svullen kanske, svårt att se vad som är babyhull och inte. Han går upp i en rasande fart. 1520 gram idag. Vi tycker att han är riktigt stor nu. Proverna visar bättre resultat, han kräver mindre syrgas och ligger högre i syresättningen. Det märks så tydligt att när bäbis mår bra mår mamma bra och tvärtom. Att man kan få sånna starka känslor för en människa på så kort tid? Valters välmående är det absolut viktigaste i världen för mig!

Idag har vi nästan legat konstant känguru. Det mår jag bra av, och även Valter. Vi kör skiftarbete och det är så enkelt när vi båda är lediga. Så skönt att Tobbe har påsklov nu. Imorgon ska vi spendera eftermiddagen med storebror också. Det ser jag fram emot. Undra om han ser någon skillnad på den lilla lillebrorsan.

Maria

lördag 12 april 2014

Halvtaskig dag

Idag är inte en sån bra dag. Valter kräver mycket syrgas men syrsätter sig ändå inte bra. Han har fått ökat tryck på cpapen. Han kräks, är kladdig i ögonen, eksem på höften och svårt att sköta magen. Det är ingen fara enligt personalen, men jag blir orolig och spänd. Jag blir lätt irriterad och frustrerad att jag inte kan hjälpa honom. Hans mage är som en ballong men han får inte ut alla gaser och bajs, vi hjälper med det vi kan man det blir ändå inte helt bra. Han knorrar, skruvar på sig och har svårt att komma till ro. Har var också väldigt svullen i ansikte händer och fötter. Pga att han fick blod igår. Så han har fått vätskedrivande medicin också, alltså en massa stick idag.

Just nu sitter jag ensam i föräldraköket och äter en micrad matlåda med hårtbröd och vatten. Jag slarvar med mat, dryck, toabesök och pumpning. Som gör att jag känner mig febrig och stressad.

Nä idag känner jag mest att det här livet är tufft. Synd att jag skulle känna så på Valters en månadsdag, då känner jag mig som en usel mamma. Det här skulle ju vara en bra dag!

Grattis min älskade lilla pojke!

Här skulle det vara en bild på honom. Men det är något fel på appen jag skriver i. Prupp!

Maria

torsdag 10 april 2014

HB

Valter har haft lågt blodvärde i några dagar. Han har trots det mått helt okej. Därför har vi väntat med blodtransfusion. När man får blod pausar närmligen ryggmärgen produceringen av egen blod i ca två veckor. Kroppen tar heller inte hand om någon annans blod lika bra som sitt eget. Därför kan det lätt bli en ond cirkel om man ger blod. Därför väntar man så länge det är möjligt för att ge kroppen en egen chans att ordna upp det själv. För någon dag sedan togs ett blodprov som visade att ryggmärgen var på gång att fixa det själv för Valter. Sedan har vi inte tagit nå fler prover, eftersom han redan har så lite blod och man vill minimera stick och prover. MEN imorgon ska vi ta ett prov igen. Visar det att blodvärdet har gått upp behöver vi inte ge blod och jag blir den gladaste mamman i världen. Om det visar att blodvärdet inte har gått upp blir det en blodtransfusion så att han slipper kämpa med det själv. Det är inte hela världen om han behöver få blod, det är väldigt vanligt att så här prematura barn behöver det. Men det skulle vara helt underbart om hans lilla kropp har klarat av det själv. Så imorgon blir det väldigt spännande.

Alltså. Kolla foten! Jag dör!


Tjock blir han också. Det är stor skillnad på honom nu och när han föddes. Det är helt underbart att se honom växa och bli starkare.





Idag bjöd mamma på lunch i sjukhusresturangen. Sanda och världens sötaste Wilma var också med. Hon börjar blir så himla stor. Att byta blöja på henne och lilla Valter är sån ruskig skillnad. Valters stjärt är ungefär lika stor i omfång som Wilmas smalben. Tänk vad roligt dom två kommer att ha genom tiderna. Dom kommer lixom inte ha något val. Kusinerna. Dom kommer få växa upp som syskon mer än kusiner skulle jag tro ;)


Maria

onsdag 9 april 2014

Glömsk

Jo det hade jag visst. Visat vagnen alltså. Dålig sömn och alla tankar hos Valter gör mig virrig.

Maria

Fyra veckor

Idag blir Valter fyra veckor. Gud så fort det går och stor blir han. 1350gram idag. 38gram upp sedan igår. Spännande att se vikten imorgon, det är lika spännande varje morgon. Nu är vi på väg hem och ska sova. Är så himla himla trött. Sover för lite varje natt. Idag måste jag lägga mig i tid. Senast 22:00 ska jag ligga i sängen!

Har jag visat barnvagnen som kom igår. Tror inte det. Emmaljunga superviking. Så himla nöjd!











Maria

tisdag 8 april 2014

Vagn

Idag har vi hämtat hem vagnen. Den är helt perfekt. Gud vad jag längtar tills vi är ute på promenad i byn och går och mammaledig shoppar på stan. Jag har världens bästa tid framför mig!





Maria

Förlossningsberättelse

Nu finns det risk att det här blir tidernas längsta inlägg.

Det var onsdag och jag hade precis gått tillbaka till jobbet efter flera veckors sjukskrivning pga blödning i graviditeten. Jag hade jobbat i två dagar, trots att det inte kändes rätt. På onsdagen bestämde jag mig för att gå hem efter bara två timmar. Jag hade ont i magen. Speciallist läkaren som friskskrev mig skulle ringa upp mig under dagen. Jag väntade länge. Sedan ringde jag själv förlossningen och sa att det inte kändes bra att vänta mera. Jag blev ombedd att komma in. Klockan var 14:00. Jag visste inte vad det var med magen, men ont gjorde det, till och från.

CTG kurva och gynundersökning visade att jag hade värkar som påverkade livmodertappen. Fick en spruta med kortison i skinkan för bäbisens lungmognad. Nu i efterhand känner jag att jag nog inte insåg vad som verkligen var på väg att hända. I gävle förlöser som kvinnor från vecka 29+0. Jag var i vecka 25+5. Så det blev ambulans till Uppsala, var framme 18:00. Där fick jag dropp för att bromsa värkarna. Det hjälpte inte. Sedan avtog det av sig själv samma kväll. Halleluja han kanske stannar nån vecka eller månad till tänkte vi. Otroligt skönt! Men... sedan tog det om och avtog ett par gånger innan det skulle vara över. Jag lyckades hålla honom kvar precis en vecka. För onsdagen veckan därpå kl 18:15 är han född.

Förlossningen gick rätt fort. Även om det kändes som jag fött barn hela jäkla veckan som varit. Kl 14:00 den 12/3 förstod vi att det var dax på riktigt. Jag såg att dom hade förberett armband till oss båda. Ett stor och ett liter. Det var läskigt men också förväntansfullt! Jag hade väldigt smärtsamma värkar. Jag minns inte vad klockan var när jag tog till lustgasen. Jag ville också ha epidral. Dom ringde efter narkosläkaren. Sedan följde ett par timmar av värkar och jag öppnade mig sakta. Ingen narkosläkare syntes till. Jag sög i mig lustgas som en galen narkoman. Tillslut fick jag dropp för att sätta igång värkarna mera så att jag skulle öppnas fortare. Vi ville såklart undvika att det skulle behöva bli snitt. Jag var jätterädd för att det skulle bli snitt, jag ville verkligen att det skulle funka så naturligt som möjligt både för min egen och Valters skull. Sedan har vi några dimmiga timmar. Jag hörde på personalen och Tobbe att det snart skulle vara över. Efter ett tag hör jag Tobbe säga "Jag ser en fot!" Han är helt maxad och glad! Jag trycker på allt vad jag kan. Shit nu är han här snart tänker jag! När värken är över så förstår jag ingenting. Varför är han inte ute? Foten då? Nu måste han ju ut! Då visar det sig att Tobbe har inte alls sett någon fot eller sagt något om det. Jag tror att jag fick i mig lite för mycket av det roliga. När han väl började komma ut gick det fort och smidigt. Han var ju så liten. Så själva passagen var inte spciellt smärtsam. En eller två kraftiga värkar tror jag det var sen flög han ut med en himla fart. Jag tror att han studsade ut på bristen som när man kastar macka med en sten. Men där är det nog min livliga fantasi som talar. Han skrek direkt när han kom ut, och jag med. Av glädje! "Han skriker!" Vi hade pratat med neopersonalen om det innan. Att det är ett gott tecken om han skriker. Obeskrivlig känsla! Där låg han. Min lilla pojke, så liten men så stark med en redig pipa.

Neonatalteamet stod redo utanför salen för att ta emot Valter direkt när han kom ut. Dom tog med honom och Tobbe till upplivningsrummet som det så osmickrande heter. Jag skulle ut med moderkakan också. Tiden gick och den kom inte. Jag kämpade och krystade, personalen drog, pressade och svingade på navelsträngen som när man hoppar hopprep. Inget hände! Efter ca 40 minuter tänkte vi alla att nu ska fanskapet ut! Jag vill till Valter! Hur mår han!? En barnmorska hängde och pressade all sin kraft på min mage. En annan stod med händerna upp i våfflan och drog och jag pressade för kung och fosterland. Samtidigt som jag sög allt vad jag kunde i syrgasen. Då kom den! Gud vad jag jublade, värre än när Valter kom ut. Obeskrivligt tacksam att det äntligen var över och att jag skulle få träffa min son. Då kikar narkosläkaren in och frågar om vi vill ha ryggbedövning. Nej tack vi är precis färdiga här!

Jag fick åka rullstol till neonatalen. Nästan direkt fick jag så väldigt ont igen och mådde så illa att jag inte kunde vara kvar. Åter på förlossningen såg man med ultraljud att rester av moderkakan satt kvar. Blev livrädd för att behöva bli utsatt för samma tryck och slit process igen. Tack och lov togs det ut på operation med ryggbedövning. Så då fick jag prova den där bedövningen ändå. Jag kände hur händer letade och drog på insidan av min mage. Minst sagt märkligt! Ner på uppvak för att bli av med bedövning och bli pigg i kolan. Tobbe kom och visade foton på Valter. Gud, vilken känsla! Jag ville bli iväg släppt fort och försökte visa att jag visst kunde lyfta på benen, men det kunde jag absolut inte luras med. Efter nån timme fick jag äntligen lämna uppvak och fick åka säng till Valter. Jag såg honom bara genom kuvösen den natten. Jag var med död än levande och har bara svaga minnen. Vi sov på BB den natten och morgonen efter fick jag äntligen mitt första möte med lilla Valter.

Vilken resa, vi reser fortfarande. Jag hoppas att den aldrig tar slut, men den får gärna vara lite mindre krokig och mer "normal". För hittills känns det som det mesta har blivit annat än "normalt".














Maria

måndag 7 april 2014

Fördelar

Tänkte belysa lite fördelar med att få ett för tidigt fött barn. För bortser man får oron och allt barnet får utstå med slangar, prover osv så finns det faktiskt en del bra saker. Sjukvården är så bra idag att det går riktigt bra för de allra flesta barnen. Såklart är det väldigt stor skillnad på vecka 22 och vecka 32. Jag utgår från vecka 26 som Valter föddes i.

Fördel 1. Trygga.
När vi kommer hem från sjukhuset känner vi vårt barn mycket bättre än de som åker hem från BB efter någon dag. Vi kommer inte tro att han ska gå sönder för att han är så liten. För oss är han superstor då och vi kommer vara riktigt vana vid att ta hand om honom och känner hans signaler och kroppsspråk.

Fördel 2. Att slippa vänta.
Vi behövde inte vänta lika länge på att få träffa vår efterlängtade skatt.

Fördel 3. Tid.
Vi förlorar ingen tid med vårt barn i och med detta. Vi får en massa bonus tid till att lära känna, vara nära och mysa. Vi får vara här och nu och ge barnet en massa tid och närhet.

Fördel 4. Tips och råd.
Vi får massa hjälp från riktiga proffs. Vi har duktiga läkare och sköterskor runt oss hela dagarna. Bara att fråga på.

Fördel 5. Pappan.
Pappan kan och måste vara mycket mer delaktig och får mycket mer tid tillsammans med barnet den första tiden. Eftersom han först får ta vård av barn och sparar sina tio pappasdagar tills vi kommer hem på riktigt.

Fördel 6. Kroppen.
Gravidkilona hann inte bli lika många. Jag gick upp ett kilo och väger nu mindre än innan jag blev gravid. Inga bristningar. Ingen skada skedd i våfflan eftersom jag fick skita ut en falukorv istället för en vattenmelon, viss skillnad.



Maria

söndag 6 april 2014

Mina killar

Alla tre älsklingar på samma bild. Tycker mig se en viss stolthet hos pappan. Så fina så jag spricker! :)











Maria

lördag 5 april 2014

Att älska någon för mycket

Idag hade lille Valle maxat och gått upp från 1155gram till 1190gram. Hejja dig! Han är 39 cm lång, första längden som togs här i Gävle. Fem cm längre än när han föddes. Det syns verkligen att han börjar bli större. Hans utseende förändras i och med att han växer, snart är han en knubbig bäbis. Undra hur han ser ut då? Min fina kille! Han är verkligen lik både mig och Tobbe. Min mun och Tobbe på resten, så roligt att man redan kan se att han är en blandning av oss.

Jag har diskuterat med andra mammor som fött barn lika tidigt som mig. Det är tydligen väldigt vanligt att "prematur-utseendet" kommenteras. "Hon är prematur va? Det syns att hon har det typiska prematur utseendet" "Ni ska vara glada att ert barn inte fick det typiska prematur utseendet" Alltså! Varför? Jag vet att det är vissa drag som kan vara typiska för prematurer, tex långt smalt huvud. Jag tror att det är pga att dom inte ligger tyngdlösa i fostervatten lika mycket av sin tid som små när huvudet fortfarande är mjukt. Men vad är det för anledning att kommentera det? Är det någon som säger "Ni ska vara glada att ert barn inte fick blåa ögon" Om det kommer synas på Valter att han föddes för tidigt eller inte struntar jag verkligen i. Varför ska för tidigt födda barns utseende kommenteras på BVC när inte fullgångna barn utseende gör det. För det antar jag att det inte gör?

Min dag har spenderats på sjukhuset i vanlig ordning. Spenderade också två timmar med tjejerna. Sofie hade fixat kanongod plockmat. Tusen frågor fick jag. Jag gillar att få berätta om Valter och allt runt omkring, kanske därför jag bjuder på så mycket här i bloggen. Det är nog väldigt svårt att förstå hur jag har det just nu och vad jag går igenom. Jag vill inte uppfattas som dramatiskt, men jag upplever ofta att jag inte blir förstådd. Jag klandrar inte någon för det, jag förstår att det inte går att förstå. En sak som jag verkligen fått smaka på med det nya mamma livet är ständigt dåligt samvete. Det är nog något som hör till att vara mamma (och pappa), ofta helt obefogat. Det spelar ingen roll hur mycket tid jag lägger på Valter och hur mycket känguru han sitter på oss, så känns det aldrig tillräckligt. Jag skulle kunna sitta mer, jag skulle kunna sitta 24 timmar om dygnet. Men hur skulle det bli med mat och sömn för mig. Hur skulle jag fungera av det? Det håller såklart inte i längden. Jag skulle antagligen inte känna mig bättre av att jag levde så heller. Ibland känner jag att det är skönt att lämna sjukhuset, inte att lämna min nyfödde son, det är aldrig skönt, men att lämna sjukhuset är skönt. Ikväll efter att Loke somnat åkte Tobbe dit istället för mig. Jag saknar Valter så det svider, men jag tycker också att det är skönt att bara vara hemma några timmar innan jag ska sova. Det ger mig otroliga skuldkänslor. Jag känner mig som världens hemskaste mamma som väljer att vara hemma istället för på sjukhuset med min son, och att jag dessutom tycker att det är skönt! Det är supermysigt att sitta känguru, men tyvärr tillhör jag den rastlösa skaran av människor som tycker om att pyssla och ha saker att göra. Att då sitta stilla i en fåtölj flera timmar om dagen i flera veckor är inte det optimala för mig. Att vara med min son är optimalt, men att känna ständig press av att jag skulle kunna sitta mer med honom än vad jag gör gnager verkligen i mig. En kateter, en sond och en påse valium kanske skulle vara en lösning? Nä kanske inte.

Sen ska jag producera mat till honom också. Första veckorna sprutade det mjölk ut pattarna på mig. Jag hade hur mycket som helst, tack och lov, för det finns massa i frysen. Nu får jag sitta och nöta för att få ut en milliliter, det stressar mig. Jag vet att pumpa oftare och stressa mindre är lösningen. Då var jag tillbaka med det är att inte stressa så löser det sig, samma som när jag skulle blir gravid. Pumpa oftare, okej, vad ska jag välja bort istället? Att sitta känguru, att äta och dricka själv eller att sova? Närhet med sitt barn, mat, dryck och sömn är ju också grunden till att få mjölk. Ja ni ser, vilka annorlunda bekymmer jag fick över en natt ungefär.

Men tro inte att jag är missnöjd och tycker att det är skit. För ni anar inte hur tacksam jag är över Valter. Jag skulle hellre leva det här livet för resten av mitt liv än att inte få vara med Valter. Jag tror nog att jag är den mest tacksamma mamman i hela världen. När det slår mig att jag är någons mamma blir känslorna så häftiga i min kropp att det inte går att beskriva. Det är också väldigt skrämmande. Det finns en liten människa i den här världen, som är så otroligt viktigt för mig. Om hans liv skulle ta slut, då måste mitt liv också ta slut, men hur löser jag det? Det är läskigt att älska någon så mycket, att någon är så livsviktig. När den livsviktiga lilla  människan då ligger på sjukhus och behöver hjälp för att fortsätta leva, ja då blir det väldigt skrämmande. Tack gode gud för att min son är stark och att allt går åt rätt håll. Peppar peppar! Jag vet inte vad jag vågar ta för ord ur min mun längre, så inga högre makter tror att jag tar något för givet och fortsätter spela med mitt liv för att jag ska vakna eller vad nu meningen är med allt som hänt de senaste åren i mitt liv?

Jag tror det blev lite djupt och flummigt såhär på lördagskvällen. Jag är inte full ;)

Nu ska jag borsta nötterna, pumpa och sova. Hoppas ni alla har en skön helg!

fredag 4 april 2014

Fredag

Kom på att jag har glömt att publicera inlägget jag påbörjade tidigare idag.

På fredagar byter vi vecka. Så nu är Valter 30+0. Stora killen. Det syns verkligen att han blir större. Från 889gram till 1155gram. Snart 1,5kg. Nya stället är riktigt trivsamt, jag var lite orolig inför den här flytten. Men det här är riktigt bra!

Idag börjar vår Loke-helg. Det innebär att jag blir mer på sjukhuset och Tobbe mer hemma. Men om jag vill byter vi, så sitter Tobbe med Valter och jag är med Loke. Det kan nog vara bra och roligt för Loke att vara med mig lite också. Jag har ju faktiskt varit hans egna i 4,5 år. Han säger att han är tre styckens barn. Pappas, mammas och mitt. Han vet ju inget annat än att jag bott med pappa och varit en extravuxen i nästan hela hans liv. Så han får inte känna att lillebror stulit mig helt från honom ;)

Idag fick Valle vara ensam på sjukhuset i två timmar medan jag åkte hem och åt middag med Tobbe och Loke. Så härligt att sitta tillsammans och äta middag som vanligt. Vi skrattade så vi kiknade och tog igen en massa förlorad tid. Jag har så fina killar i mitt liv! Loke är så stor och rolig, han har faktiskt riktigt bra humor, det måste han ha fått av mig. Helt övertygad ;)


Maria

torsdag 3 april 2014

Flytt

Idag har hela jäkla avdelningen flyttat. Det ska bytas ut rör på hela neonatalen. Så vi får bo två våningar ner i en vecka. Precis allt ska flyttas ner och det är kanske inte de enklaste patienterna och avdelningen att flytta på. Men det har gått bra, bara att hänga på. Valter åkte i sin värmesäng ner. Det blev ett tåg av säng, cpap maskin och barnvagn med syrgastuber i.

På nya avdelningen är det nästan detsamma. Lite fler patienter på samma sal men det är bättre avskärmat och större yta. Det är tyvärr en fotölj istället för säng, men det går att fälla ryggen och en fotpall. Så jag ska nog kunna slumra här med. En stol till den andra föräldern finns det också och en vattenmaskin med riktigt kallt vatten. Dessvärre får vi åka upp två våningar för att kunna värma mat och äta. Men det var inte hela världen. Jag tycker att det känns riktigt bra.


Idag på min paus åkte jag till IKEA och skulle köpa en byrå till sovrummet. Vi behöver mer plats till kläder och sängkläder. Men förpackningsjäveln var så förbannat tung så jag fick inte med mig den. Tobbe och Loke får fixa i helgen. Jag gick inte därifrån tomhänt trots detta. Valters rum fick lite inrening. Gardinstång. Gardiner. Bord. Lådor. Dekoration. Man kan nästan tro att IKEA visste att vi skulle inreda hans rum i pumpkin grön. För dom hade fått in massa saker i den färgen. Jackpot!








Maria