Obduktionsrapport

Idag åkte vi till Akademiska i Uppsala för att få höra obduktionsrapporten. Hör ni hur sjukt det är? Han skulle egentligen födas om några veckor. Men vi åker på obduktionsrapport. Det var så hemskt att gå igenom sjukhuset. Hela akademiska är Valter för oss, det var där han föddes och levde med oss den första tiden och även den sista. Att se läkaren som försökte hålla Valter kvar på jorden den där natten gjorde att det knöt sig ordentligt i magen. Jag känner både hat och tacksamhet. Tacksamhet för hans kunskap och att han lade ner all sin tid och kraft, men hat för att det inte räckte. Inte hat emot honom, hat mot situationen. Den där kvällen, natten och morgonen är den absolut värsta i hela mitt liv. När läkaren såg mig i ögonen och förklarade att det inte skulle gå att rädda Valter. Fy faan! Paniken! Jag minns att jag kved i hela kroppen, det vred sig i hela kroppen, jag bankade Tobbe hårt på axeln och kramade han så hårt jag bara kunde samtidigt som vi skakade av panik. Jag klarar inte att skriva mer om det nu, det får bli en annan gång.

Rapporten gick i alla fall bra. Vi fick höra det vi ville. Eller ja, ville och ville. Jag tror ni förstår. Vi var rädd för att dom skulle säga "vi missade att..." Hade vi...så hade han klarat sig" osv. Då hade ilskan och frustrationen blivit så mycket värre. Nu vet vi att alla gjorde allt dom kunde på bästa sätt, vi som föräldrar, Gävle sjukhus och akademiska. Det fanns inget som kunde rädda Valter, inte till ett fungerande och värdigt liv i alla fall. Hans upphängning av tarmen blev fel redan i min mage. Vilken graviditetsvecka vet jag inte. Men det beror inte på hur jag levde, vad jag åt eller vad jag gjorde. För det är väldigt lätt att man klandrar sig själv. Många kan leva med den här typen av fel på upphängningen, en del får då tarmvred när dom är spädbarn, en del senare i livet och en del aldrig. Operationen gjordes så fort det var möjligt och tarmen rättades till. Det var efteråt hans hade fått för dåliga värden i blodet och hans hjärta och njurar och annat var väldigt påverkat. Dom försökte byte ut allt hans blod, men det gick inte och även om det hade gått så hade han inte klarat sig. Den här vetskapen gör ju såklart inte att det känns lättare, men det är skönt att veta att allt gjordes på bästa sätt.

Åh älskade Valter. Jag saknar dig så jag håller på att gå sönder. Idag greps jag av panik att jag måste få se honom en gång till innan han kremeras. Jag måste få hålla, se och pussa honom innan det är omöjligt. Jag ringde fonus och dom avrådde mig att göra det, kroppen har antagligen förändrats mycket nu så det kan vara dumt att utsätta sig för det. Fonus och kyrkan han även som regel att man inte öppnar kistan mer efter välsignelsen på begravningen (undantag gör vid väldigt speciella situationer), vilket jag förstår. Det kändes mer okej efter att jag fått höra att jag inte FÅR se honom, det är inte upp till mig. Ibland är det skönt när andra bestämmer. Jag gjorde i alla fall det jag kunde, innan det var för sent. Men fy fan så ont det gör. Aldrigheten är så fruktansvärd att den inte går att tänka för djupt på.

Titta så underbar han är!



Maria

Wilma

Älskade lilla unge! Det är tur att vi har dig. Wilma är min systerdotter för er som inte vet :)











Maria