Kropp & Själ - Efter sorgeåret
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/378869?programid=1272
Maria
onsdag 4 juni 2014
Fertilitetsmottagningen
Idag har vi varit på sjukhuset. Plan 8. Där alla nyblivna lyckliga mammor är. Där det nästan alltid sitter en stolt familj och visar upp sitt nyfödda barn. Konstigt att det är på samma ställe. Bra att ha allt inom samma område på samma ställe såklart, men det blir jobbigt för oss som är drabbade av något sånt här. Barnlöshet eller ha mist ett barn, för vår del är det bägge delarna. Fertilitetskliniken och abortmottagningen ligger även på samma ställe, konstigt även det tycker jag. Det är bara att hoppas att man inte börjar prata med varandra under väntetiden i väntrummet. Jag är absolut inte emot abort. Bättre att göra abort än att skaffa barn man inte är redo för eller kan ta hand om. Jag tycker att det är fel om det missbrukas som ett preventivmedel och tas för lätt på, men så hoppas jag att det sällan är. Vill bara förtydliga det.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig bekväm med att vara på sjukhuset igen. Eftersom Valter aldrig hann komma hem till huset så är inte huset det som påminner mest om honom. Vi bodde på sjukhuset med honom. Jag älskade att vara där. Det pirrade i kroppen av lycka när jag åkte mot och gick in på sjukhuset. Nu är känslorna raka motsatsen. Jag vill bara vara på sjukhuset med Valter, inte av andra anledningar. Speciellt inte för att kämpa för en ny graviditet. Min näst högst önskan i livet är att få bli gravid igen, och då krävs det sjukhushjälp. Men vi var ju i mål, det var klart, jag var mamma och Valter var frisk. Nu får vi börja om, och det är smärtsamt. Min högsta önskan är fortfarande att Valter ska komma tillbaka, det kommer alltid vara min högsta önskan tror jag, eftersom den aldrig kommer att så in.
Vårt besök på sjukhuset idag gick ut på att försöka reda ut varför Valter föddes för tidigt. Det har vi inte fått något direkt svar på, endast en del aningar. Vi kommer antagligen inte kunna få ett svar heller. Det kan bero på min livmoder, att den är delad, men det behöver inte alls bero på det. Hur det än är så går det inte att göra något åt det, en operation är inte möjlig. En annan orsak kan vara infektion i moderkakan, det kommer kontrolleras regelbunten under nästa eventuella graviditet. Vi kommer få bra stöd om jag blir gravid igen och det är skönt.
Det finns risk att jag föder prematurt igen, men jag kan även gå full graviditet. Ingen kan svara på det, såklart. Jag är inte rädd för att föda prematurt, jag är rädd för att inte bli gravid eller förlora barnet. Självklart har barnet det bäst i magen så länge som möjligt och därför hoppas jag att graviditeten blir fullgången. Men eftersom Valter inte dog pga att han föddes för tidigt så är det inte det som skrämmer mig mest.
Jag har gjort en spolning av äggledarna tidigare under utredningen för barnlöshet. Där såg man passage, på ena sidan. Dessa spolningar är inte helt tillförlitliga. Det är inte helt uteslutet att jag kan bli gravid på naturlig väg, men med tanke på den långa tiden vi försökt så är oddsen inte så stora. Vi har redan börjat med ägglossningstest för att pricka rätt, men det är embryoåterföringen efter sommaren som får bli det vi tror mest på. Även om det är helt omöjligt att inte hoppas på ett mirakel innan.
Just nu är jag hos mamma och pappa. Dom har alltid ett ljus tänt för Valter. Det gör mig glad. Det gör mig glad att han räknas för fler än mig och Tobbe. Det är viktigt för mig att han alltid kommer att räknas och minnas. Det är många som gör det tillsammans med oss. ❤️
Maria
Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig bekväm med att vara på sjukhuset igen. Eftersom Valter aldrig hann komma hem till huset så är inte huset det som påminner mest om honom. Vi bodde på sjukhuset med honom. Jag älskade att vara där. Det pirrade i kroppen av lycka när jag åkte mot och gick in på sjukhuset. Nu är känslorna raka motsatsen. Jag vill bara vara på sjukhuset med Valter, inte av andra anledningar. Speciellt inte för att kämpa för en ny graviditet. Min näst högst önskan i livet är att få bli gravid igen, och då krävs det sjukhushjälp. Men vi var ju i mål, det var klart, jag var mamma och Valter var frisk. Nu får vi börja om, och det är smärtsamt. Min högsta önskan är fortfarande att Valter ska komma tillbaka, det kommer alltid vara min högsta önskan tror jag, eftersom den aldrig kommer att så in.
Vårt besök på sjukhuset idag gick ut på att försöka reda ut varför Valter föddes för tidigt. Det har vi inte fått något direkt svar på, endast en del aningar. Vi kommer antagligen inte kunna få ett svar heller. Det kan bero på min livmoder, att den är delad, men det behöver inte alls bero på det. Hur det än är så går det inte att göra något åt det, en operation är inte möjlig. En annan orsak kan vara infektion i moderkakan, det kommer kontrolleras regelbunten under nästa eventuella graviditet. Vi kommer få bra stöd om jag blir gravid igen och det är skönt.
Det finns risk att jag föder prematurt igen, men jag kan även gå full graviditet. Ingen kan svara på det, såklart. Jag är inte rädd för att föda prematurt, jag är rädd för att inte bli gravid eller förlora barnet. Självklart har barnet det bäst i magen så länge som möjligt och därför hoppas jag att graviditeten blir fullgången. Men eftersom Valter inte dog pga att han föddes för tidigt så är det inte det som skrämmer mig mest.
Jag har gjort en spolning av äggledarna tidigare under utredningen för barnlöshet. Där såg man passage, på ena sidan. Dessa spolningar är inte helt tillförlitliga. Det är inte helt uteslutet att jag kan bli gravid på naturlig väg, men med tanke på den långa tiden vi försökt så är oddsen inte så stora. Vi har redan börjat med ägglossningstest för att pricka rätt, men det är embryoåterföringen efter sommaren som får bli det vi tror mest på. Även om det är helt omöjligt att inte hoppas på ett mirakel innan.
Just nu är jag hos mamma och pappa. Dom har alltid ett ljus tänt för Valter. Det gör mig glad. Det gör mig glad att han räknas för fler än mig och Tobbe. Det är viktigt för mig att han alltid kommer att räknas och minnas. Det är många som gör det tillsammans med oss. ❤️
Maria
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)