Nu har det varit tyst från mig länge. Ni kanske undrar vad som händer eller vad som blivit av? Vi har varit fullt fokuserade på annat, och är det fortfarande. Vänner, kollegor och familj är uppdaterade så mycket vi orkat. Resten har vi lämnat utanför, tills nu ;)
I onsdags gick jag hem från jobbet efter bara två timmar. Lag mig i sängen och väntade på att MVCs specialistläkare skulle ringa mig. Efter lunch orkade jag inte vänta längre utan ringde själv till förlossningen för att få råd. Jag berättade läget om värk och oro och blev ombedd att åka till förlossningen. Blev uppkopplad på CTG kurva som visade täta sammandragningar, hade även mkt blödning och tappen var nästan utplånad. Läkarna kunde inte vara säkra på att Valter skulle stanna i magen länge till. Jag fick en spruta med kortison för att skynda på mognaden av hans lungor och dropp för att motverka värkarna. Vecka 25+4 betyder inte färdig bäbis! Vi blev såklart väldigt rädda. I Gävle förlöser dom kvinnor från vecka 29+6. Så det blev ambulansen till Akademiska i Uppsala, tur vi bor nära den bästa vården man kan få!
Framme i Uppsala hade jag värkar var femte minut och rätt så kraftiga. Var öppen 1-1,5 cm. Droppet gav inte önskad effekt trotts lång behandling. Blodproverna visade att jag hade någon infektion i kroppen. Då fattades beslutet att vi inte kan tvinga bäbis kvar i magen. Han får komma i sin takt, det här var i torsdags 25+5. Varje timme och dag kvar i magen är guld! Vi alla var nog inställda på att han skulle komma när som helst. Jag fick en till kortisonspruta för hans lungmognad. Vi fick träffa läkare och sjuksköterska från neonatal som gav oss info om så små bebisar, hur chanserna för överlevnad ser ut och hur det går till efter förlossningen. Det lugnande oss avsevärt när vi fick träffa den proffsiga personalen. Änglar! Vi kände oss väldigt trygga och på rätt plats. Alla var nog inställda på att han skulle komma till världen när som helst. Det var minst sagt svårt att ta in vad som hände!
Sedan hände något väldigt bra, värkarna avtog av sig själv. Läget blev stabilt och idag är det söndag, vecka 26+1 och Valter finns kvar i min mage. Tacksam! Värkarna/sammandragningarna är kvar, men mer sällan och svagare och jag har slutat att öppna mig. Sjukvårdspersonalen har full koll på mig och bebis. CTGn, blodprov, mediciner, temp, UL, gynundersökningar osv regelbundet. Oron går upp och ner. Tankarna är många och ibland känns det som en mardröm. Ena timmen är jag lugn och sansad, andra timmen har jag panik och gråter som ett barn. Snacka om att få smaka på! Jag trodde vi hade fått smakat färdigt, genom att först inte bli gravida, sedan IVF och missfallet och sen en graviditet med blödning, oro och sjukskrivning. Men vi fick detta på köpet också. Tur att vi är starka tillsammans, om inte annat så har denna resa gjort oss starka och jag är glad att det är just Tobbe jag går igenom detta med. Underbara människa! Underbara Valter, jag älskar dig och snälla stanna i min mage lite till så du blir starkare innan du kommer ut till världen. Jag och din pappa är så rädda om dig!
Maria
