IVF Kliniken har öppnat igen och jag hängde på luren direkt. Det var full huggning där och jag fick tag på dom på onsdagen. Jag fick order om att börja med ägglossningstest för att se när jag har ägglossning. Jag fick förklarat att om man har ägglossning på en onsdag blir återföringen på tisdagen veckan efter. Om ägglossningen är på en måndag blir återföringen på söndagen veckan efter, men tyvärr är kliniken stängd på söndagar, så ägglossning på en måndag betyder att man inte kan göra någon återföring på den ägglossningen. Jag hade beräknad ägglossning på en tisdag, alltså imorgon, läskigt nära en måndag. Jag började med testerna på onsdagen och strecket var oroväckande starkt. På torsdagen var det inget streck alls. Jag blev stressad och trodde att vi hade missat ägglossningen denna månad. Fredagen var det utslag igen, inte fullt, men det blev ett streck. Antog då att det inte var kört, men rädd för att det skulle bli fullt utslag redan på måndagen och att vi då skulle få hoppa över denna månad. Lördagens test blev lika som fredagens. På söndagen blev det en glad gubbe, alltså fullt utslag. Första gången jag grät av lättnad och glädje på väldigt länge. Sist var nån gång då livet var som det skulle, då Valter levde. Så himla skönt att få köra denna månad. Men usch så nervös jag är. Insättningen blir alltså nu på lördag, om FEM dagar. Om upptiningen av embryot går bra vill säga. Kära nån! Jag ska alltså antagligen börja leva som en gravid om fem dagar, snuset får bli papperstussar och ja, så mycket mer förändring behöver det väl inte bli. Sen väntar två oroliga veckor. Kommer mensen eller blir det ett plus. Jag vet att jag kommer fuska och testa innan testdagen, har har jag gjort dom andra två gångerna. Men hur blir det om det inte blir en graviditet. Klarar vi ett bakslag? Usch, låt det gå smidigt för oss nu, vi behöver verkligen det. Tobbe är i vanlig ordning lugn och jag nervös. Jag tror att det kommer skita sig, antingen redan vid testdagen eller med ett missfall. Jag tror inte andra och sista ägget kommer bli en bäbis heller. Jag tror att vi kommer vara i mål 2016 eller 2017, kanske ännu senare. Det verkar lixom inte vara meningen att det ska gå lätt för oss. Men vi ger inte upp! Vi krigar tills vi sitter här med vårt lillasyskon. Men i vilken skick kommer vi vara? Helt trasiga kanske.
Namnen är redan bestämda, två flicknamn och två pojknamn, så att vi är garderade. Det är redan uträknat när vi kommer ha BF om det går vägen nu. Jag vet när jag går in i vecka 12. From vilket datum dom försöker rädda barnet om det föds för tidigt, vilken graviditetsvecka vi är i på min födelsedag, på julafton. Ungefär när det kan tänkas vara dax för RUL. Allt är planerat och uträknat, jag vet att det inte är det som avgör om det blir en graviditet eller inte. Min längtan är så stor att jag kan inte låta bli att drömma, planera och räkna. Jag försöker göra mig till sten så att jag klarar en käftsmäll, men jag kan inte, det kommer nog golva mig fullständigt. Men vad ska vi göra, vad har vi för val, att ge upp är inget alternativ. Som sagt, vi kommer kriga för det vi vill ha!
Visst är det glada nyheter. Det är jättespännande, det tycker jag. Men fan så fel det är, vi var ju i mål. Jag vill inte behöva kämpa för ett syskon nu. Det skulle vi göra sen, om kanske fyra år. Inte nu! Inte fem månader efter att Valter föddes. Det är så dubbelt, jag hoppas och önskar allt vad jag kan, på något som jag egentligen inte ens vill behöva göra. Jag har inget val. Det här är vad som krävs. Så nu kör vi! Biter ihop, och hoppas på att få en smidig väg till målet! Som just nu känns som ett jävla reservmål för att det mest önskade målet i livet är omöjligt att uppnå. Jag kan omöjligt älska ett barn som ännu inte finns. Jag kan omöjligt känna att det här barnet kommer betyda lika mycket som Valter. Jag lyssnar på vad andra flerbarnsmammor säger och kör dit jag tror att lyckan kan hittas igen.
Maria
