Valter har haft lågt blodvärde i några dagar. Han har trots det mått helt okej. Därför har vi väntat med blodtransfusion. När man får blod pausar närmligen ryggmärgen produceringen av egen blod i ca två veckor. Kroppen tar heller inte hand om någon annans blod lika bra som sitt eget. Därför kan det lätt bli en ond cirkel om man ger blod. Därför väntar man så länge det är möjligt för att ge kroppen en egen chans att ordna upp det själv. För någon dag sedan togs ett blodprov som visade att ryggmärgen var på gång att fixa det själv för Valter. Sedan har vi inte tagit nå fler prover, eftersom han redan har så lite blod och man vill minimera stick och prover. MEN imorgon ska vi ta ett prov igen. Visar det att blodvärdet har gått upp behöver vi inte ge blod och jag blir den gladaste mamman i världen. Om det visar att blodvärdet inte har gått upp blir det en blodtransfusion så att han slipper kämpa med det själv. Det är inte hela världen om han behöver få blod, det är väldigt vanligt att så här prematura barn behöver det. Men det skulle vara helt underbart om hans lilla kropp har klarat av det själv. Så imorgon blir det väldigt spännande.
Alltså. Kolla foten! Jag dör!
Tjock blir han också. Det är stor skillnad på honom nu och när han föddes. Det är helt underbart att se honom växa och bli starkare.
Idag bjöd mamma på lunch i sjukhusresturangen. Sanda och världens sötaste Wilma var också med. Hon börjar blir så himla stor. Att byta blöja på henne och lilla Valter är sån ruskig skillnad. Valters stjärt är ungefär lika stor i omfång som Wilmas smalben. Tänk vad roligt dom två kommer att ha genom tiderna. Dom kommer lixom inte ha något val. Kusinerna. Dom kommer få växa upp som syskon mer än kusiner skulle jag tro ;)
Maria
