Jag är som ni kanske förstår sjukskriven nu. Jag kommer vara hemma över sommaren, och det är skönt att jag kan och får vara det. Jag hade inte fixat att jobba i dagsläget. Jag sover för dåligt, är alldeles för ofokuserad och är såklart väldigt väldigt ledsen. Jag gråter inte dagarna i ända, men jag vet aldrig när det brister och min hjärna kan inte styra över det. Jag tycker att det är jobbigt att ha vissa saker inplanerade, för jag vet aldrig hur jag mår just den dagen, eller timmen. Jag glömmer bort massa saker och skulle ha väldigt svårt att motivera mina kunder i jobbet. Min tanke är att ändå komma tillbaka så fort jag orkar. Jag tycker om att jobba. Att göra rätt för mig. Att ge och få. Att ha rutiner. Jag försöker hålla i rutinerna i det vardagliga livet så gott jag kan, med mattider, sovtider, veckohandling, städning osv. Jag tycker inte alls om att komma ur balans. Det kanske blir så att jag börjar på en längre procent och sedan höjer stegvis. 100% direkt efter en så lång tid hemma skulle nog bli som en box i magen. Jag har lite kontakt med en del av mina kollegor. Idag lyckades jag ta mig iväg för att träffa fyra av dom på lunch. Jag har bävat och hoppat över flera tillfällen, för att det skulle bli så jobbigt. Inte för att det är något fel på mina kollegor, jag är väldigt trygg med dom och de flesta har jag känt i flera år. Dom känner mig väl. Men det där första mötet med alla är så tungt. Jag vill ändå ha kontakt med kollegorna under tiden jag är borta, jag tror att det blir lättare att komma tillbaka då. Lunchen idag var bra! Det var roligt att träffa dom, jag tycker verkligen om dom jag jobbar med. En av dom har även själv förlorat sin son, så där finns det förståelse och det är guld värt. Dom som inte har förlorat ett barn kan inte förstå, men dom kan försöka ha förståelse och det känner jag verkligen att det finns hos mina kollegor. Jag är så rädd för hårda kommentarer eller åsikter som "Tur att han inte blev så gammal så du inte lärde känna honom så väl." eller "Du kan ju få fler barn." eller "Nu borde du väl ha kommit över det?". Jag trodde inte att något sånt skulle komma från just mina kollegor, jag menar från vem som helst. Jag skulle bli så arg och sårad. Jag vill inte behöva strida för min rätt att sörja. Jag kommer aldrig komma över Valter, jag vill aldrig komma över min son. Jag kanske får flera barn, men inget barn i världen kan ta bort min kärlek och sorg över Valter. Jag skulle göra vad som helst för att fått en dag, en vecka eller ett år till med min underbara son. Jag hade älskat att fått lära känna honom ännu bättre. En månad och tio dagar räckte gott och väl för att jag skulle känna så stark kärlek till honom att jag skulle viga mitt liv för honom, tyvärr fick jag inte den möjligheten. Nu kom jag från ämnet igen, jag skulle skriva om jobbet och mina kollegor. Det var skönt att träffa dom, vi pratade nog bara om jobbet och våra söner i himlen. Jag mår bra av att få prata om Valter, även om jag gråter och det river upp hemska bilder och minnen så tycker jag ändå om det. Jag blir verkligen glad när människor intresserar sig över mitt barn och min roll som mamma. Jag ska hålla i kontakten med dom och kanske hälsa på någon gång till innan det är dax att börja jobba igen, jag tror som sagt att det kan hjälpa mycket på vägen tillbaka.
Sen är det en sak till, jag skulle vara ledigt från jobbet i minst ett år, mammaledig. Jag har jobbat heltid i många år och jag hade verkligen sett fram emot att få vara hemma med min son. Att få bli mamma var högsta vinsten i livet, men att också få vara ledigt från jobbet i ett helt år var helt underbart. Jag var så redo för att lämna in min nyckel och få komma ner på något möte och visa min fina pojke. Mammaledigheten skulle bli den absolut bästa tiden i mitt liv, som jag hade längtat efter så länge.
Se bara på bilderna, hur perfekt allting var. Hans saker. Världens lyckligaste mamma och framförallt HAN!
Maria
