Min upplevelse av IVF

Två tjejer kontaktade mig i morse, den ena frågade om jag hade slutat blogga. Det har jag inte, jag har bara inte tagit mig tid och ro att sätta mig och skriva. Båda tjejerna hade massa frågor om IVF, hur det funkar praktiskt och hur det är fysiskt och psykiskt. Så då tänkte jag att det kan passa bra med ett inlägg här om det. Jag tänker att alla vet hur det funkar, men så är det ju såklart inte. Innan jag gav mig in i den här djungeln visste inte jag mycket alls. Men IVF är rätt så vanligt har jag fått veta, så de flesta känner nog nån som känner nån i alla fall. Det är tyvärr inte alla som pratar om det, det är inte pinsamt, dumt eller fult att inte kunna bli gravid naturligt. En del kanske väljer att inte prata om det för att det är för jobbigt, oron är för stor, tänk om det inte går med hjälp heller? Då kanske det kan vara skönt att inte alla vet, jag har inget emot att alla vet. Om ni vet kanske ni har större förståelse om jag är ledsen eller arg. Ni ska också veta att det är en tuff resa. Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en förälder, det är det verkligen. Den smärtan går inte att mätas med något annat jag upplevt. Men att inte veta om man kan bli gravid och få bli mamma är också väldigt jobbigt, inte på samma nivå som att förlora ett barn. Men det är mer jobbigt än vad många kan ana. Jag kan inte prata för hur alla upplever det, och jag kan heller inte säkra siffror för hur många det funkar för eller hur stora chanser det är för det ena eller det andra. Men jag kan berätta om min upplevelse.

Oron över att kanske inte kunna få bli gravid, föda och amma ett barn. Jag har alltid tyckt att just amma verkar så himla häftigt, det tycker såklart inte alla. Oron över att inte få se hur mitt biologiska barn skulle se ut. Oron över att jag kanske aldrig får kalla mig mamma. Den är väldigt panikartat. Jag blev bitter på alla människor runt min som blev gravida, hur mycket jag än tyckte om dom eller hur mycket dom än förtjänade sina barn så blev jag biter, och ledsen. Väldigt ledsen över alla som hann före mig, och nästan alla hann före. Vi försökte i ett år innan vi sökte hjälp. Det var sommar och vi fick vänta på att fertilitetsmottagningen skulle öppna, allt som har med fertilitet att göra tar nämligen semester. Önskan om att få bli mamma eller pappa tar aldrig semester. Det var skönt när vi äntligen fick komma till kliniken, oroligt med skönt. Tänk om dom ser att jag absolut inte kan bli gravid. Får jag adoptera då? Det är vi verkligen öppna för, men får vi adoptera då? Det är inte heller en självklarhet. Hur funkar allt kring det? Jag vet ingenting, mer än att det är dyrt och många kontroller. I alla fall, Tobbes spermier var helt normala. Gynundersökningen på mig visade inga konstigheter. Blodproverna på oss båda var bra. Det gjordes en spoling på äggledarna, det gjorde ont, väldigt ont. Den ena äggledaren lyckades dom inte se och den andra var det lite passage i. Jag har hört att en del tycker att spolningen är väldigt smärtsam och en del tycker det inte gör ont alls. Jag tror att det har att göra med hur lätt det flyter på. Dom spolar alltså in kontrastvätska i äggledarna för att kunna se hur dom ser ut med hjälp av ultraljud. Vi fick prova pergotime (tabletter) som ska göra det lättare att bli gravid. Det hjälpte inte oss, vilket jag förstod eftersom inget var ”fel” på oss hormonellt. Tabletterna skulle inte förändra mina eventuellt trånga äggledare. Ganska fort sa läkare att vi skulle få göra IVF. Gud så rädd vi blev. Hur gör man? Hur ont gör det? Hur lång tid tar det? Hur ser sprutorna ut? Hur stora chanser har vi? Tänk om det inte funkar då heller, vad har vi då för hjälp att luta oss på då.

Men vi körde igång. Man börjar med att ta en nässpray så att man hamnar som i klimakteriet, för att ”starta om” kroppen. Börja på noll lixom. Nässprayen tar man två grr per dag, det gör såklart inte ont. Den smakar illa och ger en konstig känsla i munnen, näsan och halsen. Man mår mer eller mindre dåligt psykiskt, svettningar och humörsvängningar. Alltså inte roligt, men heller inte så farligt. Den håller man på med olika länge, jag sprayade i 34 dagar. Tio dagar innan jag slutade med sprayen började jag med sprutor. Man lappar över en tid. En spruta om dagen i magen. Då ska man lixom tillbaka till att bli fertil, ni kanske kan tänka er att det bli massa hormoner. Jag är rädd för sprutor och gillade det inte alls, men jag blev mer och mer van. Dom är sprutorna ser ut som en insulinspruta, som en penna, inte alls nå läskiga egentligen. I början tog Tobbe dom sedan tog jag dom själv. Under hela behandlingen tas blodprover för att se hur man svarar på dosen man tar, den kan behöva sänka eller höja. Man gör också ett par undersökningar med ultraljud för att se om det växer till sig några äggblåsor, det är det som är målet, att få många fina äggblåsor av sprutorna. Det är inte någon garanti att det finns ägg i varje blåsa, dom kan vara tomma. Det är nu man kan bli överstimulerad, det blev inte jag och det är jag glad över, för det är inte en rolig historia. Då blir man akutinlagd och kan må väldigt väldigt dåligt, det kan också bli livshotande. Jag tog sprutor i 12 dagar. Sedan var det dax att plocka ägg. Två dagar innan äggplocket tar man en annan spruta som ger ägglossning, alltså alla äggen i blåsorna släpper, för att plockas. Plockningar går till så att man går in med en ultraljudsstav med en kanyl på i underlivet. Man går in med nålen till äggstockarna för att punktera alla blåsor och suga ut dom eventuella äggen. Så häftigt att det funkar! Det gjorde ONT, verkligen ont. Det upplever också alla olika, del tycker att det är väldigt smärtsamt och andra tycker att det knappt känns. Man får lugnande. Tobbe fick ”göra sitt” strax innan, så att han kunde vara med på plockningen. Ibland använder man donerade spermier. Jag minns så stark när jag berättade om det här för mina vänner och en vän säger ”Stackars Tobbe” när jag berättade att han fick runka i ett rum där på kliniken. Jag höll på att smälla av. Jag skulle gladeligen dragit en ärttango istället för alla dessa dagar med hormonsvängar, sprutor och äggplock. Men det är klart att det är tufft för pappan också, han är ju också orolig. Men det är helt klart mamman som drar det stora lasset, det tror jag alla som gjort IVF håller med om.

Idag fick jag frågan om man kan plocka hur många ägg som helst, det är väldigt individuellt. En del får ett ägg, en del får mer än 10 ägg. Men det är inte säkert att alla blir befruktade, det finns inga garantier på att nått blir befruktat. Man måste också genomgå den här behandlingen med sprayer och sprutor först. Man kan inte bara åka in och plocka hur som helst. Jag fick ut 8 stycken ägg. 5 blev befruktade. När äggen är befruktade med en spermie kallas dom embryo, då ska dom odlas i 2-3 eller 5 dagar. Länge odling är bra för då ser man hur dom utvecklas och läkaren kan lättare avgöra om dom är starka eller inte. Men det är också en risk med att odla fem dagar, för dom kan dö på vägen. Mina 8 odlades i fem dagar och 5 blev befruktade. Fem dagar efter äggplocket gjordes första återföringen, så kallat ET (färskåterföring). Nu väntade 14 dagar av väntan, man känner efter konstant, kan det där betyda att ägget satte sig, betyder det där att det inte gick vägen osv. Det kallas att man ruvar, då får man ta (i alla fall jag) medicin i form av vagiatorer för att göra det extra trevligt för embryot och öka chanserna för att det sätter sig i slemhinnan. Kladdigt, ofantligt med flytningar och svampinfektioner är dom fina biverkningarna. Lyckligt nog så plussade jag. Gladare hade vi aldrig varit, vilken lättnad, jag minns i hur jag sprang runt i huset och skrek och grät av lycka. Obeskrivligt! Tyvärr blev det missfall ungefär två månader senare. Som tur var så fick jag ut rätt många ägg, så tre av dom fyra resterande hade blivit infrysta. Man får ha äggen infrysta i fem år, 1000kr per år kostar det om inte landstinget betalar. På Gävle sjukhus får man tre hela IVF-behandlingar betalade, vilket är väldigt bra, för det handlar om mycket pengar. Pengar som vi inte har. Medicinen får man betala själv, men då är det tur att det finns högkostnadsskydd. För fy så dyra medicinerna är. När man fått ett barn så får man bekosta syskon själv oavsett hur många försök man gjorde för första barnet, vi hamnade lite mitt emellan nu när situationen blev som den blev för oss. Vi har fått ett barn, men han lever inte. Det finns inga tydliga gränser, vilket är bra, i sånna här fall måste man kunna göra undantag. Det är inte helt klart för hur det blir för oss än. Men i alla fall. Missfall blev det på första insättningen, väldigt tungt och vi var väldigt ledsna. Vi gjorde ett nytt försökt snart igen, jag var såklart väldigt orolig för missfall hela tiden och jag har väldigt stora blödningar. Men den 12/3 kl 18.15 kom han, älskade Valter. Tre månader tidigt, men han visade han har var stark och han fixade prematurvården galant.

Nu har vi alltså två ägg klar i frysen på IVF kliniken i Falun, och vi hoppas att Valter får bli storebror snart. Färskåterföring kallas ET som jag skrev, när man återför ett frys ägg kallas det FET och det är det vi gjorde med Valter och det är det vi kommer att göra igen. Upptiningen av äggen är en process det med, ägget kanske inte klarar upptiningen. Då har vi bara ett ägg kvar. Vet inte hur stora chanserna är för att det ska bli en lyckad upptining. Inför insättningen med Valter och det här eventuellt kommande syskonet behöver jag ingen ”förbehandling” eftersom jag har naturlig ägglossning och fin slemhinna. Om man har problem med det kan man behöva mixtra innan en insättning så det är så goda förutsättningar som möjligt. Jag kommer kanske att få ta en ägglossningsspruta innan bara. Sen kommer jag antagligen få ta fragminsprutor (blodförtunnande) i magen hemma, en om dagen i några månader. Det fick jag med Valter, för att minska risken för en blodpropp i moderkakan som kan ge missfall. Missfall kan man såklart få ändå, men man eliminerar en risk i alla fall. Dom sprutorna gör ont på riktigt. Dom är inte lika fina och små som sprutorna man tar för att producera äggblåsor. Dom är trubbigare så man måste hugga in nålen i magen, vätskan man sprutar in svider och spänner väldigt också. Magen kan bli full av blåmärken. Jag kommer få hålla på med dom där vagiatorerna igen också.

Som ni hör är det en hel del att tänka på och gå igenom. Det är inte smärtfritt. Men den fysiska smärtan och alla biverkningar är ingenting i jämförelse med den psykiska biten och oron. Men en sak är jag säker på, det är värt det! Så värt det! Självklart skulle jag vara evigt tacksam om jag fick ha sex och bli gravid som vanligt folk, men nu är det inte så för oss. Så ni som får barn naturligt utan större svårigheter ska vara tacksamma, för det ska man inte ta för givet. Ni som är i samma situation som mig. KÖR! Det är värt det tusen gånger om. Jag kommer aldrig ge upp. Jag ska ha flera barn, att leva med här på jorden, biologiskt eller adopterat, det vet jag inte. Men jag ska bli mamma igen!

Det skulle vara roligt att se hur många rättningar jag skulle få om en fertilitetsläkare läste det här, för som sagt, jag är ingen expert, det här är min uppfattning.

Kan också säga att känner många som gjort IVF. En som jag kände sen innan, och sju stycken som gjorde IVF i Gävle ungefär samtidigt som mig. Alla har bäbisar idag. Alla har haft olika resor och olika mycket hinder på vägen, men alla har lyckats. Så även vi, sen kom det där jävla tarmvredet och kraschade vår värld.

Valter jag älskar och saknar dig så! Jag önskar att vi hade kunnat väntat några år med att du ska få bli storebror, men mitt hjärta skriker efter dig och det närmaste du jag kan komma igen är genom ett syskon till dig. Jag vill ha ett barn här på jorden att ta hand om. Du kommer aldrig ersättas, du kommer alltid vara min första och högt älskade son. Saknades och kärleken för dig kommer inte blekna om jag blir gravid eller får ett till barn. Det vill jag inte att någon ska tro, mitt liv kommer aldrig bli 100% igen och ett syskon kan inte ta bort min saknad och smärta. Jag önskar så att du fick leva här med oss på jorden Valter. Du är det bästa jag gjort, det finaste jag sett och dyrbaraste jag haft i mina armar. Jag är så tacksam över den tiden vi fick, du gav mig så mycket, du lärde mig så mycket. Jag är så stolt över att just du är min pojke! Jag har den finaste pojken av alla! Hur kunde det bli så här? Jag vill inte behöva kämpa för att bli gravid igen, vi var i mål. Vi var komplet och lyckligast i världen. Det kommer alltid fattas en person vid vårt middagsbord och på alla högtider. Det kommer alltid vara en person för lite med på våra resor. Men för alltid kommer du finnas i våra tankar och i våra hjärtan, vi kommer alltid räkna med dig. Jag längtar tills vi ses igen, det bara måste vi göra.

Om ni undrar något mer kring IVF får ni jättegärna fråga. Kommentera här på bloggen, eller mejla mig på annamariabjorn@gmail.com eller skriv till mig på Facebook.

 

 

Gode jävla gud!

Inte för att jag tror det minsta på dig efter allt skit som har hänt. Men om du nu gör det, låt mig bli gravid snabbt och smidigt. Jag behöver verkligen det! Jag orkar inte mer, nu är det nog. Nu får det fan vara bra! Min son är död! En del av mig är död. Nu får du inte döda mig mer!

AMEN din jävel!


Maria

Länge sedan

Sorgen har medfört att jag har väldigt dålig tidsuppfattning. Dagarna flyter samman och jag minns inte vad jag gjort eller vilken dag det är. Hjärnan är fantastisk som kan bedöva och flumma till allt helt utan preparat. Idag är det i alla fall fredag, det vet jag, för idag kom Loke hem. Det är härligt och han piggar alltid upp. Men på något vis blir man ännu mer påmind om hur fel livet är då. Fredagarna då Loke kommer brukar vara så roliga. Det är dom nu med, men det blir så påtagligt att det är åt helvete när inte ens roliga saker är riktigt roliga längre. Men ibland blir det tvärt om, jag kan bli riktigt glad av att få hämta posten eller när jag kommer på att sopbilen kommer imorgon. Saker som man annars bara gör. Min syster sa att det kanske är för att det är skönt att en del saker är som vanligt och så blir man glad över det lilla som fortfarande är normalt. Jag tror absolut att det kan ligga något i det.

Imorgon skulle Valter blivit fyra månader. FYRA MÅNADER! Han skulle ha varit en ganska stor pojke nu. Fast ändå minde än jämngamla eftersom han föddes så tidigt. Undra hur han hade sett ut? Jag drömde om honom inatt. Då var han så stor som han skulle ha varit om han levt nu. Han var precis lika söt och underbar. Han dog i drömmen också. Det var så hemskt, varken jag eller Tobbe var med honom när han dog. Han låg ensam. Högt upp i ett ljust rum i ett gammalt läskigt sjukhus. Jag satt med en annan mamma som tog framväl av sitt döda barn. En sköterska kom och gav mig beskedet. Jag skrek FAAAAN! flera gånger över det andra döda barnet för att det tagit min tid från Valter. Jag stod under ett träd ute på sjukhusgården, det var ett gammalt sjukhus och personalen hade förkläden och vita mössor som förr i tiden. Jag skrek NEEEJ! upprepade gånger till jag vaknade. Tänk er att drömma eran värsta mardröm och vakna upp och inse att det är på riktigt. Då är det fan inte skönt att leva kan jag säga!





Åter till fyra månader.
Jag har varit mamma i fyra månader. Men bara levt tillsammans med mitt barn på jorden i 1,5 månad. Det är så ofattbart. Det gör så ont. Tiden läker inte alla sår, verkligen inte! Den som säger så har inte haft ett riktigt sår. Tiden går, klockan tickar och dagarna tar slut, det blir en ny vecka och en ny månad, och jag bara står här i ett dimmigt moln utan att uppfatta tid och rum. Jag går på autopilot. Jag går upp. Lagar och äter mat. Tar hand om hemmet och Loke. Träffar vänner och umgås med min familj. Jag vet inte hur fan jag orkar, jag bara gör det, för att jag inte har något val. Jag känner mig ofta missförstådd, inte så konstigt, ingen kan förstå. Förutom ängaföräldrar. Internet och Facebook än ibland en fantastisk grej. Det har gjort att jag fått kontakt med hundratals änglaföräldrar i hela landet. Ett klick och jag får kontakt, svar och bekräftelse på att det är normalt. Tips och råd. Samtalsstöd dygnet runt vart jag än befinner mig från människor som verkligen vet vad det handlar om. Är det inte fantastiskt? Jag är väldigt tacksam över att jag fått kontakt med så många fina mammor, som precis som jag, får bära med sig sina barn i sina hjärtan istället för hand i hand här på jorden.
❤️

Wilma

Idag fyller min älskade systerdotter 1 år. Det är en stor dag! Jag var gravid samtidigt som min syster och vi var så glada att jag äntligen var gravid efter många års längtan. Vi var gravida samtidigt i några månader, den 4/7-2013 föddes världens finaste Wilma. Jag minns dagen, jag visste att det var på gång. Jag satt i bilen, drog upp volymen, det var nån fransk låt, jag vet inte alls vad hon sjunger, men den är kraftig och mäktig. Jag grät av lycka, men jag ska erkänna att jag också var lite orolig. Tänk om det händer något? Jag föreställde mig smärtan och känslan hon upplevde. Att hon kämpade och skrek och att det var tufft, men att det sedan skulle komma upp en liten bäbis på hennes bröst, en skrikandes, stark och frisk liten bäbis. En liten Sandra/Örjan blandning. Min lillasyster ligger där på BB och kämpar allt vad hon kan, hon föder ett barn, mitt syskonbarn. Jag körde hem till mamma och sprang in och bara grät och skrattade. Snart var bäbisen här, var det en flicka eller pojke? Jag trodde flicka. Sandra är mycket "grabbigare" än mig och hon såg sig själv som en pojkmamma. Jag såg mig själv som en flickmamma. Min pappa trodde att det skulle bli så, att Sandra får en pojke och jag en flicka. Jag trodde att det skulle bli tvärt om, som det blev, att Sandra fick en flicka och jag en pojke, nu känns det helt rätt. Jag minns när jag fick bilden på henne av hennes pappa, jag satt på max och åt med Tobbe, Loke och hans kusin. Jag grät och skrattade i omgångar. Det var så häftigt! Min syster klarade det, hon hade fött ett barn! Så imponerad! Så söt att man inte trodde att det var sant, och sötare har hon blivit, fast att det inte ens var möjligt. Hennes ögon, hennes leende och busiga blick. Tänk att jag skulle få uppleva samma mirakel sju månader senare. Det fick jag inte, dagen efter Wilmas födelse fick jag konstaterat att mitt foster hade dött i magen. Kroppen stötte inte ifrån det själv, så det fick bli med hjälp av medicin på sjukhuset. Det var väldigt smärtsamt. Den smärtan glömdes dock ganska fort, då jag plussade två månader senare, med Valter. Det var en orolig start med tanke på vad som hade hänt. Tiden gick och jag blev mer lugn och kände att jag kommer få behålla det här barnet. Jag ska bli mamma och Wilma kommer ha en kusin med sig på sin ettårsdag. Nu är ettårsdagen här, jag är mamma, men ingen kusin fanns med på kalaset, inte som han skulle i alla fall. Dagen har haft väldigt blandade känslor, lycka för Wilma och sorg över att Valter aldrig kommer få fira sin ettårsdag. Vi kommer fira dagen, men på ett helt annat sätt än vad det skulle ha varit. Valter kommer inte äta av tårtan jag bakar, han kommer inte öppna några paket, han kommer inte sitta i sin stol vid bordet. Han kommer få ballonger i himlen och han kommer finnas i våra hjärtan.

Efter kalaset tog vi premiärturen i Sandra och Örjans fina båt som Örjan så duktigt har renoverat. Det var en mysig stund. Loke hittade många fina stenar som han ska ge till Valter. Vi övade på att kasta macka, badade fötterna och bara fanns. På vägen hem fick Loke köra en bit med båten, det tyckte han var roligt. Han blir så stor. Jag och Tobbe blev tillsammans kring Lokes ettårsdag och då hade vi träffats i tre-fyra månader. När jag tittar på kort så ser jag att jag funnits i Lokes liv så länge och jag vet såklart om det, men det är svårt att förstå. Loke minns inte annat än att pappa alltid har bott med mig. Jag är tacksam att jag kom in i Lokes liv så tidigt, jag tror att det har hjälpt både mig och honom att bli självklara i varandras liv.

Imorgon är det Wilmas dag igen. Hon ska döpas, hennes namn blir Wilma Maria Fernando. Jag älskar namnet, så vackert. Jag och Tobbe är stolta över att få bli hennes gudföräldrar. Det är en ära att få den "uppgiften". Jag visste sedan innan att dom ville ha mig som gudmor, det sa hon innan Wilma föddes. När jag sen fick höra att dom ville ha Tobbe som gudfar också blev både han och jag väldigt glada. Det kommer också bli en dag med dubbla känslor. Vi hade inte planerat att döpa Valter, vi hade tänkt ha en namngivning. Jag, Sandra och våran mamma pratade om att ha en gemensam namngivning/dop för Wilma och Valter någon gång i augusti. Vi hade tittat på lämpliga datum och planerat lite smått. Det vi skulle komma överens om var om det skulle vara dop eller namngivning. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss. Valter fick en begravning och Wilma får döpas ensam. Det kommer bli en fin dag för Wilma ändå såklart, men det är så fel. Det har jag sagt förut va? Mitt liv är så fel, det kommer alltid fattas en person vid matbordet och på alla kalas. I mitt hjärta kommer han alltid vara.

Älskade älskade pojke. Jag är så ledsen!

Här kommer lite bilder från dagen

Skrindjävel!

Idag har vi varit på Furuvik. Jag, Tobbe och Loke. Fem av mina tjejkompisar var med. Fyra av dom hade sina småbarn med sig, ett kom i mammans mage och tre kom i sina barnvagnar. Min mage är tom, och min barnvagn är tillbakalämnad på affären. Jag drog runt på en jävla skrinda med våra saker i. Fy fan vad det är tragiskt och fy fan vad ont det gör! Jag är så arg och ledsen! Mitt barn var också med, hela tiden, varje sekund, men bara för mig, i mina tankar. Mina vänner tänkte säkert också på Valter, men inte som jag och Tobbe. Jag tycker verkligen om mina vänners barn, jag älskar att vara med dom, men jag tänker på Valter hela tiden och önskar så innerligt att jag kunde fått se han bli lika stor och att han också skulle få se alla djuren, äta glass och åka karusell. Tobbe tycker verkligen om barn och han tar sig för och leker och busar med dom. Det gör så ont i mig att se honom vara med andra barn, jag vill absolut att han ska vara det, men jag är så ledsen för att han inte får mysa med sin egna son också, sin yngsta. Det är så synd om Valter att han inte fick chansen att växa upp och se vilken underbar pappa han har. Tobbe är verkligen Lokes idol. Han är helt övertygad om att han är en trollkarl. Han kan laga bilar och telefoner helt utan recept (beskrivning). Han är stark och Loke vill att Tobbe ska visa sina muskler för Lokes vänner. Vilket han helst inte gör ;) Valter skulle också få växa upp och se vilken cool och stark pappa han har. Tobbe skulle få se Valter växa upp och vara lika stolt över honom som han är över Loke. Han är lika stolt över honom, men han borde fått se mera. Jag vill också berätta för alla vilka sovtider Valter har, vilken blöja han bytt till och hur duktig han är när han tränar på att vända sig, äta och krypa. Jag vill också veta vilket favoritgosedjur mitt barn har och vilken mat som är den bästa. Jag vill också skriva upp på kölistan till förskolan och köpa regnkläder och märka alla han kläder med fina lappar.

Vi har i alla fall haft en skön dag, vädret var på vår sida och barnen hade roligt. Min ena vän har ett bonusbarn som är ett år äldre än Loke, dom går alltid om varandra eftersom ingen av oss har barnen på heltid, så det var roligt att vi fick in en träff idag. Han sover över här idag, och det är mysigt för dom. Jag tycker verkligen om mina vänner, tänk att vi haft varandra så länge. Det började med lek redan hos dagmamman med en av dom, jag minns att vi åt lera, tittade på sagomoln och slickade tallriken efter maten. En gled in i mitt liv i femman, tog sin plats fort och blev en av oss. Resten slogs vi ihop med på högstadiet, i rökrutan. Coola som aldrig förr! Nu är vi vuxna, skapligt vuxna i alla fall. Vi har gått olika vägar i livet, men ändå är vi tillsammans. Det är fint! Det är värdefullt!

Men just nu hatar jag mest den där jävla skrindan!
Valter jag älskar dig så! Hoppas min farfar kan med datorerna uppe i himlen så han kan berätta för dig vad jag skriver. Hoppas att ni har det bra och att du är med faster Åsa och mammas morbror Hasse. Hoppas det finns mycket glass men vänta tills du blir äldre. Hoppas du har en trygg famn att somna i och att någon sjunger för dig. Hoppas du har massa fina änglavänner och att ni tittar ner på alla mammors och pappors tomma famnar ibland och ser hur mycket vi älskar och saknar er! Jag hoppas att väntan för dig, inte är lika lång och smärtsam som den är för mig!

Kollegor

Jag är som ni kanske förstår sjukskriven nu. Jag kommer vara hemma över sommaren, och det är skönt att jag kan och får vara det. Jag hade inte fixat att jobba i dagsläget. Jag sover för dåligt, är alldeles för ofokuserad och är såklart väldigt väldigt ledsen. Jag gråter inte dagarna i ända, men jag vet aldrig när det brister och min hjärna kan inte styra över det. Jag tycker att det är jobbigt att ha vissa saker inplanerade, för jag vet aldrig hur jag mår just den dagen, eller timmen. Jag glömmer bort massa saker och skulle ha väldigt svårt att motivera mina kunder i jobbet. Min tanke är att ändå komma tillbaka så fort jag orkar. Jag tycker om att jobba. Att göra rätt för mig. Att ge och få. Att ha rutiner. Jag försöker hålla i rutinerna i det vardagliga livet så gott jag kan, med mattider, sovtider, veckohandling, städning osv. Jag tycker inte alls om att komma ur balans. Det kanske blir så att jag börjar på en längre procent och sedan höjer stegvis. 100% direkt efter en så lång tid hemma skulle nog bli som en box i magen. Jag har lite kontakt med en del av mina kollegor. Idag lyckades jag ta mig iväg för att träffa fyra av dom på lunch. Jag har bävat och hoppat över flera tillfällen, för att det skulle bli så jobbigt. Inte för att det är något fel på mina kollegor, jag är väldigt trygg med dom och de flesta har jag känt i flera år. Dom känner mig väl. Men det där första mötet med alla är så tungt. Jag vill ändå ha kontakt med kollegorna under tiden jag är borta, jag tror att det blir lättare att komma tillbaka då. Lunchen idag var bra! Det var roligt att träffa dom, jag tycker verkligen om dom jag jobbar med. En av dom har även själv förlorat sin son, så där finns det förståelse och det är guld värt. Dom som inte har förlorat ett barn kan inte förstå, men dom kan försöka ha förståelse och det känner jag verkligen att det finns hos mina kollegor. Jag är så rädd för hårda kommentarer eller åsikter som "Tur att han inte blev så gammal så du inte lärde känna honom så väl." eller "Du kan ju få fler barn." eller "Nu borde du väl ha kommit över det?". Jag trodde inte att något sånt skulle komma från just mina kollegor, jag menar från vem som helst. Jag skulle bli så arg och sårad. Jag vill inte behöva strida för min rätt att sörja. Jag kommer aldrig komma över Valter, jag vill aldrig komma över min son. Jag kanske får flera barn, men inget barn i världen kan ta bort min kärlek och sorg över Valter. Jag skulle göra vad som helst för att fått en dag, en vecka eller ett år till med min underbara son. Jag hade älskat att fått lära känna honom ännu bättre. En månad och tio dagar räckte gott och väl för att jag skulle känna så stark kärlek till honom att jag skulle viga mitt liv för honom, tyvärr fick jag inte den möjligheten. Nu kom jag från ämnet igen, jag skulle skriva om jobbet och mina kollegor. Det var skönt att träffa dom, vi pratade nog bara om jobbet och våra söner i himlen. Jag mår bra av att få prata om Valter, även om jag gråter och det river upp hemska bilder och minnen så tycker jag ändå om det. Jag blir verkligen glad när människor intresserar sig över mitt barn och min roll som mamma. Jag ska hålla i kontakten med dom och kanske hälsa på någon gång till innan det är dax att börja jobba igen, jag tror som sagt att det kan hjälpa mycket på vägen tillbaka.

Sen är det en sak till, jag skulle vara ledigt från jobbet i minst ett år, mammaledig. Jag har jobbat heltid i många år och jag hade verkligen sett fram emot att få vara hemma med min son. Att få bli mamma var högsta vinsten i livet, men att också få vara ledigt från jobbet i ett helt år var helt underbart. Jag var så redo för att lämna in min nyckel och få komma ner på något möte och visa min fina pojke. Mammaledigheten skulle bli den absolut bästa tiden i mitt liv, som jag hade längtat efter så länge.

Se bara på bilderna, hur perfekt allting var. Hans saker. Världens lyckligaste mamma och framförallt HAN!

Maria