Dagen idag har gått upp och ner. Dag två och alldeles för många dagar kvar. Det finns inget att räkna ner till, inte något mål där det är över. Det är en livslång smärta. Så jävla skrämmande. Smärtan kommer se olika ut under olika stadier i livet, det förstår jag. Jag hoppas att vi lär oss att leva med det.
Vi började dagen med frukost hos min mamma. Det är bra att ha någonstans att åka tidigt på dagen så att vi tar oss ur sängen. Sedan besökte vi neonatalen i Gävle. Det var så tufft, trodde vi skulle svimma på vägen upp. Men det var också skönt. Jag saknar att min närvaro var viktig där. Jag saknar att ha något viktigt att göra. Men mer om det en annan gång. Efter neonatalen hade vi tid med kuratorn. Känns som en självklarhet att gå och prata med någon i en sån här kris.
Sedan hade jag tid på hudkliniken för att ta bort tre födelsemärken som måste kontrolleras för hudcancer (eftersom jag haft det förut). Som att jag inte hade nog nu. Jag tänkte att det skulle gå smidigt, att en sån liten baggis inte skulle kännas just nu. Men jag fick panik där och berättade vad som hänt och ville strunta i att ta bort dom. Dom undersökte och konstaterade att jag kunde vänta med två st till senare. Så det blev bara en operation. Svaret får jag om några veckor. Jag är inte speciellt rädd för cancer längre. Jag är inte rädd för döden. Jag vill ju vara med Valter.
Nu ligger vi hemma i soffan. Jag är så otroligt trött. Vi somnar rätt så enkelt, men vaknar fort och med panik som bankar i hela kroppen. Jag gråter, skakar, fryser och måste spänna och vrida på hela kroppen. Jag vill sova, men är så rädd för att vakna till den här verkligheten igen.
Hur kunde mitt liv förändras så drastiskt på så kort tid? Jag är ju så ung. Ska jag ha så här ont i så stor del av mitt liv? Fan!
Fina friska starka Valter. Min kärlek till dig kan ingen ta ifrån mig!
Maria
