Det är jobbigt att träffa folk just nu. Att behöva möta alls sorgsna blickar. Jag har lust att säga "Jaja det är inte så farligt!" Fast det verkligen är katastrof inom mig. Det är skönt att nästan alla redan vet, så vi slipper berätta hela tiden. Det är fullt förståligt att folk tycker synd om oss. Men det är svårt för mig att acceptera hur läget är, därför blir det svårt att förstå varför alla tycker synd om oss. Men det vore såklart värre om alla var som vanligt. Jag har varit på Ikea och ica maxi tidigare. Idag cyklade vi till byns kosläpp. Som jag förstod träffade vi massa folk vi känner, men det kommer inte att vara lättare att möta alla om det skulle gått längre tid heller tror jag, snarare tvärt om, rädslan hinner växa och blir större. Vi känner att det är lika bra att ta tjuren vid hornen direkt. Den här sorgen är en del av vår vardag nu, så det är bara att låta det flyta ihop, finns inget annat alternativ tyvärr.
Ikväll ska vi grilla med alla mina tjejkompisar, deras sambos och barn. Det känns också svårt. Även fast jag känner dom så väl så blir det jobbigt. Det är jobbigt att vara den som det är så synd om. Men som sagt, konstigt vore det om det inte var så. Jag vill inte att folk ska låtsas som att det inte hänt heller. Det blir säkert en trevlig kväll när vi väl är där, det blir det alltid. Skönt att jag har haft mina vänner i livet så länge så jag känner mig trygg.
Maria
