Ilska över att min Valter är borta. Jag kan inte förstå att han är borta för alltid. Jag tänker ofta att "snart är han tillbaka" "snart är det bra igen". Kommer jag någonsin förstå att han inte kommer tillbaka? Jag blir så arrrrrg och det gör så ooooont när jag tänker på att han faktiskt inte KAN komma tillbaka. Men då tänker jag KANSKE, det KANSKE sker ett mirakel. Ödet kanske ser att det här är för fel för att få ha hänt, så tiden spolas tillbaka och framtiden ändras. Jag tänker att det kanske visst kan hända! Det här kanske är en dröm? Det kanske är på låtsas?
Orättvisan över att det är så enkelt för vissa och så svårt för andra. Det känns som en del människor skaffar barn bara för att "man ska". Det kanske inte är barn dom egentligen vill ha, men dom skaffar barn ändå. Alla uppskattar inte sina barn så mycket som man ska enligt mig. En del behandlar inte sina barn som man ska enligt mig. En del förtjänar inte sina barn enligt mig. Jag skulle uppskatta, älska och göra allt med så mycket kärlek för mitt barn. Varför blev det så här för mig?
Ledsen är jag, såklart. Ångest har jag, självklar även den. Panik, varför? Hopplöshet, kommer det någonsin att bli bra i mitt liv? Kommer jag någonsin få ett levande barn? Kommer jag bli lycklig igen?
Jag känner en längtan till döden, jag tycker att det ska bli riktigt spännande att få dö, undra hur det är? Vart kommer man? Är det bara svart eller ses man igen? Blir man en ny människa? Ett djur? Något annat? Ser man dom på jorden? Är man rädd? Gör det ont? Känns det som när man sover? Saknar man? Växer man? Dör man igen? Paras man ihop med dom man har anknytning till? Vet man att man är död? Minns man livet på jorden?
Ibland infinner det sig ett lugnt i mig. Jag får lite dåligt samvete över att jag känner ett sånt lugn. Jag bör bara må dåligt hela tiden, mitt barn har ju dött! Allt borde vara svart! Men sen slog en tanke mig. Lugnet kanske kommer när Valter är hos mig. Den tanken får mig att tillåta mig att känna mig lugn och harmonisk. Då myser jag, tänker fina tankar och njuter av hans närvaro.
Det är det som är så skönt, att man får tro vad man vill. Vill jag tro att Valter ser mig så får jag tro det. Vill jag tro att man ses efter döden så får jag tro det också. Jag väljer att tro att han alltid är med oss på något sett. Att han ibland är med våra systrar, ibland med hans mor och far föräldrar, ibland med Loke och ibland med mig eller Tobbe. När jag känner lugn, då är han med mig.
Jag saknar honom så obeskrivligt mycket. Jag saknar honom så det trycker över bröstet och det kryper i skelettet. Två ständigt upprepande saker i mitt huvud är "Jag vill inte!" och "NEJ!". Jag vägrar att det ska hända fast det redan hänt.
Ibland känner jag glädje också. När jag tänker på att jag har Tobbe blir jag glad. Är det någon jag kan ta mig igenom det här med så är det han! Min syster är också oerhört viktig. Jag drömmer om en framtid med ett eller två barn till med Tobbe. Loke bor med oss. Vi bor kvar i huset. Vi har fått "betalt" för allt vi gått igenom de senaste åren. Vi minns Valter och han räknas för oss och andra. Vi firar hans födelsedag och vi minns honom som en vacker tid i livet och vi får en "må-bra-känsla" i kroppen när vi pratar om honom. Vi är lyckliga, alltså lyckliga på riktigt, inte låtsas lyckliga som många faktiskt är. Vi är starka och tacksamma, vi värdesätter livet och varandra på ett sätt som andra inte kan förstå. Det är min dröm! Dröm nummer två alltså. Nummer ett är att det där miraklet jag nämnde tidigare händer. Att Valter kommer tillbaka!
Maria
