Idag har det varit en tung dag. Jag får pauser emellanåt så jag kan skratta, andas och få saker gjorda. Ibland tänker jag nästan "Nu mår jag bättre!" "Nu är det över!" Men väldigt snart slår smärtan tillbaka. Jag börjar inse att det aldrig kommer att gå över, men att det kommer bli lättare. Det får ta den tid som behövs. Trots smärtan ser jag ljust på framtiden. Jag har valt att leva, leva för Valter. Jag har mitt mål i sikte. Jag vet inte när det inträffar. Mitt mål är att Valter och Loke ska få ett lillasyskon och att vi ska leva som en trygg familj full av kärlek, humor och livsglädje med Valter med oss i tankarna vad vi än gör. Att vi ska leva livet för Valters skull och låta honom uppleva livet genom våra ögon.
Ni säger att jag är stark, jag tror inte att jag är starkare än någon av er andra. Jag har bara inget annat val!
