Jag tänkte berätta en sak... Någon kanske tycker att jag öppnar mig för mycket. Men jag själv har inga problem med det och tycker att även verkligheten måste få synas. Maj 2011 slutade jag med preventivmedel och redan efter första mensen blev jag besviken att det inte blivit någon bäbis. Lite naivt att tro att det skulle gå så fort kan man tycka. Det var tur att jag inte visste då hur jobbig denna resa skulle bli. Efter 15 jobbiga månader utan plus på stickan sökte vi hjälp. Sommaren 2012 gick och oktober 2012 var vi på vårt första besök på fertilitetskliniken i Gävle. Ultraljud, blodprov, spermaprov och spolning av äggledare visade att inget var fel på oss. Förutom att jag har en skiljevägg i livmodern, men detta ska inte påverka. Men ändå gick det inte. I samma veva får min lillasyster ett plus på stickan. Jag ska bli moster! Det som ska vara en stor lycka blev ärligt en stor sorg. Jag fick höra "Du är väl inte avundsjuk på din syster" "Din tur kommer" "Slappna bara av så kommer det när du minst anar" "En del personer passar helt enkelt inte ihop" "Jag känner en, som känner en som var med om samma sak och dom gjorde si och så" "Man kan alltid adoptera" Men nä, jag kunde inte slappna av, jag kunde inte ändra på mig själv och mina känslor inför detta och jag tänker inte byta partner. Fem utav mina närmaste tjejkompisar blev gravida på löpande band utan några svårigheter. Och jag ska ärligt säga att det var väldigt svårt att ärligt kunna glädjas åt deras lycka. Längtan efter att få göra Loke till en stolt storebror var så stor. Olyckligt nog hann vi inte först med det eller. Han blev storebror på hans mammas sida innan vi ens hans blinka. Avundsjuka! Sorg! Känslor av utanförskap! Oro! Orättvisa! Ilska! April 2013 bestämde vi oss för att prova IVF. Det kändes läskigt och spännande. Spännande för att NU kanske det funkar för oss med! Men läskigt för att kanske inte detta heller ska funka och vad gör vi då!? Jag är spruträdd så detta oroade jag mig också för. Eftersom IVF innebär att man tar sprutor hemma varje dag. Jag drömde massa drömmar om dessa läskiga sprutor. IVF karusellen var igång. Nässpray, sprutor och blodprov i massor. Jag tog sprutorna själv och var så stolt! Humöret var verkligen upp och ner. Jag grät och blev arg på allt, hela tiden! Lyckligtvis fick vi ut många fina ägg och många blev befruktade. Ett sattes in och vi plussade på första försöket. Tacksamheten blev enorm och jag kunde inte förstå hur allt har kunnat gå så enkelt för just oss. Det var först nu som jag kände att jag kunde känna äkta glädje åt andras graviditeter. Allt det jobbiga var som bortblåst. Jag är gravid, jag kan få biologiska barn, jag får äran att bära och föda ett barn. Någon kommer kalla mig MAMMA och jag kommer vara viktigast i världen för någon! Vi var så lyckliga! Tanken på missfall lät jag mig inte besväras av så mycket. Självklart var jag realistisk, men inte speciellt orolig. Jag tänkte att har vi klarat oss hit så klarar vi det hela vägen. Vi var snabba med att boka tid för ultraljud och tid hos barnmorskan. Vi har ju längtat efter detta nå enormt, så länge. Äntligen var det våran tur! Våran barnmorska var kanon och vi längtade till nästa besök. Veckorna gick och jag och min syster var gravida samtidigt, en stor önskan för oss båda två. Världens finaste Wilma föddes och lyckan var total. Dagen efter hade vi tid på kvinnokliniken för att göra VUL undersökningen där man ska se lilla hjärtat ticka. Wilmas kusin. Men det visade inget hjärta och ett foster som var två veckor mindre än förväntat. Vi fick besked att vi ska vänta i tio dagar för att se om det kommit igång då. Mätinstrumenten kan visa fel osv.
Tio dagar av ovisshet av värsta slag för oss. Tobbe försökte vara positiv och jag var helt säker på att det hade gått åt skogen. Små blödningar och kramper i livmoderns gjorde inte att jag blev mer hoppfull. Tio dagar gick och vi fick beskedet missfall! Jag fick göra både medicinsk abort och skrapning med narkos. Vårt förhållande har satts på många prov under denna resa. Det har varit kämpigt, ibland var det känns som att det ska ta knäcken på oss. Men den starka kärleken, envisheten och otroliga viljan av att få skapa en familj tillsammans gör att vi orkar ändå och nu när detta är över kan vi blicka framåt och försöka med nästa lilla Tobbe/Maria ägg som ligger i frysen i Falun och väntar på oss. Så med detta vill jag att alla föräldrar ska vara lite extra tacksamma för att ha fått blivit föräldrar. Det måste vara en helt fantastiskt upplevelse som jag tycker att man verkligen ska uppskatta. Berätta för ditt barn att du älskar honom/henne. Ta dig tid och lyssna på riktigt och finnas där. Ta inte era barn för givet, ge dom all kärlek och respekt dom förtjänar! Och tack alla vänner, kollegor och familj som funnit här för mig genom hela denna resa!
Nu sitter jag här, gravid och överkänslig (var även innan graviditeten) och kan inte hålla tårarna tillbaka när jag läser. Gråter för min egen skull, kanske hur töntigt och ego som helst, men det är så mycket känslor i detta. Vi gjorde en ny embryoåterföring i Falun i slutet på september 2013 och det var tydligen lille Valter det, som nu ligger i min mage och knorrar och är 20 veckor gammal. Det är helt otroligt.
Jag har fått kontakt med ett gäng härliga IVF tjejer från Gävletrakten i och med denna resa och vi alla har plussat i omgångar. Första lilla pojken är på väg till sin mamma och pappa just precis nu. Tänk så tacksamma vi är allihopa att den här möjligheten finns för oss som inte kan bli gravida på "vanligt" vis. Jag är glad att jag träffat er!
IVF-kliniken i Falun har gjort ett himla bra jobb och varit väldigt fina emot oss allihopa. Tack!
