Nu när det som inte fick hända ändå har hänt, så har allt gjorts precis som jag och Tobbe ville ha det och det är skönt. Vi har valt och planerat med omsorg. Tänk er själv att få välja sten till ert barns gravplats, musiken till begravningen, text på stenen, på annonsen. Vilka saker ska ha han med sig i kistan, på kistan, i jorden. Vilka kläder? Vilka färger? Vilka blommor? Vad skriver man i brevet till sitt barn när man vill få ner allt man hade viljat säga under hans livstid från spädbarn till vuxen? Brev räcker inte, hur många man än skriver. Tobbe målade hans urna i den gröna färgen han målade i hans rum. Stenen är specialbeställd med en lika grön elefant som jag har runt halsen. Den kommer om några veckor. Allt är verkligen perfekt kring Valter! Förutom att han inte lever här med oss på jorden. Jag är stolt över mig och Tobbe. Så otroligt stolt över att vi har fixat allt så himla bra trots den tunga sorgen och smärtan vi har. Vi har gjort allt rätt och på bästa vis för Valter under hans tid i livet och allt kring begravningen. Vi ska fortsätta kämpa vårt hårdaste för att leva livet åt honom. Om det är så att Valter är med oss vill vi att vi ska vara mysiga människor att vara vid. Världen är hemsk och orättvis, vi ska visa den att vi står starka och inte låter oss brytas ihop. Den ska fan inte få förstöra mer än den redan gjort! Vi ska klara det här, för Valters skull!
Men det är inte alltid lätt att hålla i dom tankarna. Flera gånger om dagen bryter jag ihop. Det känns som att någon försöker strypa mig samtidigt som den sparkar mig i mitt bröst och i min mage. Det svider som skärsår på insidan av min kropp. Då vill jag dö. Bara dö! Jag vill inte leva en dag till i det här livet och jag kan inte alls förstå och lyssna till det jag sagt tidigare och skrivit här ovan. Då är allt svart! Det känns som att det aldrig kan blir ljust igen. Men till slut är det ändå något som får mig att blanda ut det svarta med lite vitt och Valters gröna färg, då blir det lättare att andas igen. Tills det hugger till igen när jag minst anar. Jag ska kämpa, för Valter, för framtiden, för dom jag älskar och för dom som älskar mig!
Vi släppte upp ballonger till Valter i himlen. Den ena ballongen lyfte inte riktigt direkt. Loke ropade "Ser du Alexander, Valter springer med ballongen!" Så himla gulligt. Alexander är Lokes och Valters kusin. Loke håller på att tappa sin första tand. Han vill lägga den på Valters grav när han tappar den, för då säger Loke att Valter alltid kommer minnas honom. Loke säger att han tror att Valter saknar honom och att han försöker skriva ett meddelande till honom. Loke är så fin!
Ballongbuketten gav vika av kylan. Så den får pryda vårt vardagsrum just nu.
Loke och jag sänkte ner urnan tillsammans, den vilar på en av Valters babyfiltar.
