Ruvningen

En veckas ruvning har gått. En vecka kvar. I början var jag väldigt negativ och kände bara att det skulle skita sig. Att det inte är över med motgångar för oss än, jag kände att livet kommer jävlas mycket mer innan det är klart. Men sen fick jag lite små symptom som att jag behöver kissa ofta, nästäppa och lite molande i magen. Det är visserligen väldigt lika symptom på en tidig graviditet och mens. Beräknad mens är om fyra dagar.

På något vis kände jag ändå att jag är tamme tusan gravid! Men vi får väl se. Tankarna avlöser varandra rätt ordentligt. Det negativa vinner oftast, för att skydda mig själv. Ett plus vore skönt, blir såklart gladare av det än av ett minut. Men hur kul är det att börja vänta missfall då? Jag är rätt säker på att det här embryot är inte början på ett levande barn. Det kommer skita sig, på testdagen, på tidiga ultraljudet eller senare och med tanke på att jag känner att jag inte har någon tid att spilla får det hellre skita sig nu än om några veckor eller månader. Fy fan vad negativ jag blivit. Jag gillar det inte. Det är inte lätt att tänka positivt när man fått en sån här käftsmäll av livet.

Medicinerna tas och det går bra. Sprutorna är inte alls så hemska som jag mindes dom. Sticket känns knappt och det svider lite när man sprutar in vätskan, men det är hur lugnt som helst. Vagiatorerna kladdar och jag tror att mensen kommer hela tiden. Annars finns det väl inte så mycket att säga om ruvningen.

En bild på mitt medicin och nedräkningsschema ;)


Maria