söndag 31 augusti 2014

Vita arkivet

Mitt första vita arkiv skrev jag någon gång i mellanstadiet. Det är som ni kanske förstår inte aktuellt längre. Jag skrev ut ett nytt i vintras och skulle tvinga hela familjen att skriva. Det underlättar verkligen för familjen om något skulle hända. Det blev inte av att varken jag eller någon annan skrev. Nu ska jag ta tag i det igen. Jag ska skriva, Tobbe också. Det är viktigt! Man vet inte vad som händer imorgon och familjen slipper fatta en del beslut och fundera över om det var si eller så hen ville ha det. 

Det jag vet om hur jag vill ha det är att jag vill bli kremerad, även obducerad om det är nödvändigt. Mina organ får doneras, ta allt som kan hjälpa någon annan. Det viktigaste av allt är att jag blir begravd med Valter. Det får verkligen inte bli på något annat vis! Jag ska ligga med honom! Är jag den som dör först utav mig och Tobbe vill jag gärna att mitt namn ska skrivas på Valters sten om det får plats. Om det behövs göras en ny sten vill jag gärna att den ska vara i samma stil som Valters nuvarande, gärna med samma elefant i samma färg. Lalehs musik får gärna spelas på begravningen, men musiken känns ändå rätt oviktig. Kistan och urnan behöver inte kosta en förmögenhet. Enkel vit räcker bra. Jag vill ha mina egna kläder i kistan. Lägg gärna ner foton på min familj. Absolut igen öppen kista på begravningen, jag vill ha kontroll när folk ska glo på mig! Bortsett från vid obduceringen då, men då är det ju för en bra sak, så då får jag bita ihop ;)

När jag dör förstår jag att många kommer vara ledsna, men tänk på mig, att jag får vara med min Valter, lyckligare kan ingen vara! Det låter helt sjukt, men jag ser fram emot att dö. Ni behöver inte fundera på om jag ska ta mitt liv, för det kommer aldrig hända. Jag skulle aldrig lämna min familj, framför allt inte Tobbe. Vi behöver varandra mer en någonsin! Jag skulle heller aldrig medvetet lämna över smärtan jag bär på till min mamma. 

4 kommentarer:

  1. Du får mig att uppskatta "de självklara" ❤️
    Det är svårt att läsa din blogg utan den där klumpen i magen, speciellt sen jag blev mamma. Jag önskar dig all glädje och lycka som finns och att även om tiden inte läker så hoppas jag att den kan linda in och gömma de onda, om så bara i några timmar för dig. Stor kram 💛 /Sarah J

    SvaraRadera
  2. Jag har också fyllt i mitt nu efter vår dotters begravning..en väldigt märklig känsla.. Men nu vet man ju hur mycket det är att välja och tänka på, så för de som blir kvar kan det nog vara värdefullt. Var även på en begravning där hon som begravdes hade fyllt i och det var så himla fint, det var verkligen hon, och kändes som en sista hälsning där hon var delaktig ända till slutet. Tänker på dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kännas speciellt att fylla i det. Men för mig känns det lugnande när jag vet att jag och mina närmsta har gjort det. Kram

      Radera