Innan Valter dog var jag en medel tror jag, jag låg på en femma, i både sorg och glädje. När Valter dog fick jag uppleva tian i sorg, jag bär runt på den där tian hela tiden, men också på en högra skala i glädje. Jag märker tydligt att jag glädjer mig åt saker nu som jag tidigare inte reflekterade så mycket över. Vi fick ta över mammas och pappas gamla köksbord förra veckan. Jag är verkligen riktigt riktigt glad över det. Jag kan titta på det och sätta mig vid det och känna hur himla bra det blev och var härligt det är att ha det bordet. Lokes skolstart är otroligt spännande, det hade jag tyckt innan också. Men nu är jag lixom löjligt pirrig över det.
Det handlar nog också om kontaster, från att vara i det djupaste mörker till att kunna njuta av en god måltid eller pussa den jag älskar. Det är så skönt och betydelsefullt. Dom där andetagen ovanför vattenytan är så betydelsefulla, utan dom skulle jag dö.
Man kan lätt kan tro att personer som drabbats av enorm sorg mår dåligt hela tiden och att allt i livet är skit och saknar mening. Så är det inte för mig. Jag har fått uppleva och upplever den värsta smärtan och den tyngta sorgen, men det har också fått mig att känna av glädje på en ny nivå. Idag är det fyra månader sedan Valter dog. Fyra månader är ingenting när det handlar om att förlora sitt barn. Men på fyra månader har jag lärt mig mycket, om mig själv och andra. Om livet. Tänk vad mycket jag kommer få lära mig, få uppleva och få känna i framtiden. Jag siktar och tror på en tia även i glädje!
Vad tror ni, kan det ligga något i mina funderingar? :)
Hoppas ni alla får en skön helg!
Jag känner igen mig i det du säger Maria. Och jag tror du har rätt! Som människa tror jag man får ut mer av livets glädje när man faktiskt vet och har fått känna på den där allra svartaste sorgen. Det är dock en konstig balansgång det där med insikter..att veta att sorgen efter våra barn också har bidragit till något positivt, det är svårt att smällta! Jag vill för inget i världen vara utan upplevelsen av att bära, föda och möta Noel. Men kan ju samtidigt inte vara glad att han dog? Du förstår säkert hur jag menar :) <3
SvaraRaderaJa det är en svår balansgång och jag känner olika från dag till dag. Ibland kan jag känna att det kommit något positiv ut det, men jag håller samtidigt på att spy när jag tänker eller säger det. För det finns fan inget positivt alls med att mitt barn har dött. Det är bara fel fel fel och vidrigt. Dom positiva sakerna som har kommit i och med det här är långt ifrån lika bra som hans död är dåligt. Så hur man än vrider och vänder så kommer det ALDRIG väga upp! Jag skulle mer än gärna varit utan dessa positiva saker och haft Valter kvar, såklart! Ibland när jag har änglamammor eller andra säga sånna här saker blir jag bara förbannad men ibland kan det hjälpa mig upp en liten bit, så det beror helt på hur jag känner just då. Kram <3
Radera