Malignt melanom

I början på mars gick jag till citykirurgen för att visa upp ett födelsemärke som jag tyckte såg konstigt ut, det var inte så konstigt att jag tyckte det för doktorn förklarade för mig att det inte ens var ett födelsemärke, det var ett ytligt blodkärl. Lättad blev jag för att jag trodde att jag skulle slippa att bli skuren i. Då började jag visa upp andra märken på kroppen och då hittar läkaren ett på mitt smalben som han tycker att vi ska ta bort. Det läkte fint och stygnen togs bort. Jag glömde helt bort att jag även skulle få provsvar, för jag tänke aldrig att det skulle kunna vara hudcancer. Utan jag var bara glad över att det var borta. Några veckor senare fick jag hem ett blev, en fredag dessutom när jag var på strålande humör, där det står att jag har malignt melanom, hudcancer. Det stod i brevet att dom hade försökt nå mig via telefon men inte fått tag på mig, därför skickade dom ut det via brev. Jag blev så klart jättearg och rädd. Ringde till mamma och skrek att jag hade cancer. Hon lugnade mig och bad mig ringa upp läkaren för att få en tydligare beskrivning. Det gjorde jag och han förklarade att det var så litet att jag inte behövde vara orolig, att allt antagligen redan var borta, men att dom för säkerhetsskull ska ta bort mera runt om för att ha en god marginal. Jag blev så klart mycket lugnare efter att ha hört detta, men tankarna svävar ju iväg. Jag tänkte att läkaren ljuger för att göra mig lugn. Att det finns en liten risk att det har spridit sig. Att jag har andra former av cancer. Så fort jag fick ont i magen hade jag cancer där, hade jag ont i huvudet var det en tumör. Ja ni kan tänka er, man blir mer sjuk psykiskt än fysiskt. I alla fall, tiden gick och jag fick tid på Sandvikens sjukhus för att ta bort mer på benet. Eftersom jag var så otroligt rädd förra gången dom opererade och eftersom det var lite mera som skulle bort nu fick jag lugnande och det gjordes i en riktig operationssal. Allt gick jättebra, jag blev fnittrig och låg och förklarade för sköterskorna vilka underbara människor dom är och berömde läkaren för att han var det bästa. Fick en macka som smakade ljuvligt (skulle jag vart i mina sinnesfulla bruk skulle jag nog inte ens ätit upp den). Fick åka hem och starta min sommarsemester utan sol och bad. Nu har två månader gått och jag hade ännu inte fått svar på dessa prover, så jag ringde upp och fick prata med läkaren som tittade i min journal och det ända som tog bort på den sista operationen var ärrvävnad. Det vill säga, det hade inte spridit sig och jag behöver inte operera bort några körtlar i kroppen. Tack och lov! Även om jag nästan kunde vara helt säker på att allt skulle vara borta så blir man ändå orolig, men nu behöver jag inte tänka på det mera. Men så klart, eftersom jag en gång haft malignt melanom harjag större chans att få det igen. Och friskförklarad blir man väl inte för efter några år. Så jag kommer att gå på regelbundna kontroller där dom kollar hela min kropp. Kommer få en tid inom 180 dagar, men jag vill ha en tid nu! Jag vill veta att jag inte redan har något. För enligt läkaren så var mitt märke så litet, men hade jag väntat ett år till innan det togs bort hade det kunna varit riktigt farligt. Så det växer fort. Det här innebär också att det är slut solat för min del, speciellt i solarium. Har aldrig varit så blek efter en sommar som jag är nu, och jag har aldrig pratat så bra om solskyddsfaktor. Förut har jag nästan aldrig andvänt det och solat solarium nån gång i veckan. Pappa har alltid gnällt på mig och förklarat hur farligt det är, men självklart har jag inte lyssnat och tyckt att det har varit viktigare att vara brun. Nu tycker jag annorlunda, jag hoppas att ni är rädda om er och passar er för solen. Inte för att jag tror att man bryr sig så speciellt mycket innan man har hamnar i en sådan här situation. Men nu har jag i alla fall varnat er!

Här är märket som togs bort